Jag skickade den här bilden med ett mms till Riita igår, just efter att jag druckit upp allt honungsvatten som tidigare skvalpade runt i koppens azurfärgade innanmäte. “Nik, var du under inflytande av mind expanding drugs när du målade den koppen?” frågar ni er nu. Ja det var jag. Men det är inte därför texten ser märklig ut. Det är för att den är skriven på alfabetet kyrilliska, som används av våra grannar i öst, Ryssland. På koppen står det “Alex – Television -och radioföretag – I varje hem“. Jag designade den åt en av mina ryska vänner, Alex, som har ett radio- och televisionsföretag. Jag kan inte ryska själv, utan fick hjälp med stavningen. Allt annat har jag dock gjort själv. Jag är mest nöjd med tv-apparaterna, som ger ett varmt mänskligt intryck, samtidigt som de är väldigt informativa.
Nu är jag i alla fall väldigt nervös för när jag ska få svar från Riita. Varje sekund som går dör hoppet i mig lite. Vill hon inte veta av det här gamla skrället längre? Ibland tror jag att det surrar till i min mobil och jag tar fram den och tittar på den, bara för att mötas av min egen besvikelse då det visar sig att jag bara inbillat mig att jag känt en surrning. Hur kommer det sig att livet kan vara som världens fest ena dagen och sen bara suga nästa dag? Suck, den här eviga berg- och dalbanan ger mig fnatt!
Tillsammans med bilden skrev jag ett textmeddelande som löd “care for a cup?”. Nu är jag helt rädd att hon inte bara wouldn’t care for a cup, men att hon också doesn’t care about me.
Vad brukar ni göra när ni är ledsna och nervösa? Jag brukar fokusera på något bra jag gjort. Ibland tittar jag på koppen jag målat och blir glad, ibland tänker jag på när Hawkwind var på topp, ibland tänker jag på min son. Men det är svårt att koppla bort känslan av att jag är som ett dåligt uppstoppat djur. Tanken om mig, vad jag ska representera för omvärlden är så fin och ståtlig som ett hunddjur, men vad som faktiskt syns och finns, är ett förvridet hån av den jag kunde vara.
Saxofonsnubben i Hawkwind 