Financial turmoil

Good morning dear readers!

Jag hörde just på radion att idag är sista dagen som det går att handla med mynt i Sverige. Med start imorgon blir alla mynt ogiltiga och man kan bara betala med sedlar. För egen del har jag som tur är inte så mycket pengar så detta berör knappt mig men om ni har några mynt hemma så se till att go shopping today.

Jag hoppas att sedlarna avskaffas snart också så att vi alla kan börja leva utan pengar och bara ta hand om varandra in cosmic solidarity.

❤ Nik

Weekend trip

I helgen var jag och Dik Mik och hälsade på vår kollega BoAnders Persson. Det har varit snack om det ett tag och i helgen kände vi att det kunde fit in. Unfortunately blev vi lite sena iväg för Dik Mik skulle fixa en grej så vi kom överens om att jag skulle plocka upp honom med vanen på busstationen men tyvärr tog han inte direktbussen från vart han nu var utan den som stannar i varje litet samhälle på vägen. Han hade i alla fall fixat det han skulle så att vi inte behövde oroa oss för att bli utan under helgen. Sen bar det iväg och Dik Mik guided us med sin mobil och spelade upp några schysta bootlegklipp med Hawkwind på Youtube. Sen körde vi en tävling där man skulle räkna upp så många Hawkwind-anknutna band som möjligt. Jag kom på Hawkwind, Church of Hawkwind och Space Ritual. Dik Mik kom på Hawklords, The Greasy Truckers Party och xhawkwind.com så det blev oavgjort.

När vi kom fram hade BoAnders förberett a three course dinner som började med trekantsmacka utan kanter as a starter och sen Toad in the Hole. For desert blev det Sticky Toffee Puding som smakade marvelous och sen satte i oss i vardagsrummet för att chill out och lyssna på lite nice progg. Dagen efter var vi lite slitna så BoAnders tog oss till en restaurang där vi åt falafel och sen gick vi och tittade på en skulptur som han visste om.

Riktigt nice weekend 🙂

Big love to you all.

Nik

Kitchen troubles

Idag har jag städat i the kitchen. Ibland är det skönt att ställa alla saker på sin rätta plats för det ger liksom en känsla av harmoni och balans. Jag tömde soporna, ställde alla kryddburkar i en snygg pyramid, skakade trasmattan och la den i perfekt linje med väggen, skurade diskhon, vände till rätt månad i almanackan (måste dock komma ihåg att skaffa en för 2017 senare), la alla besticken i översta lådan, spikade fast den lösa brädan i golvet och gick ut med allt mögligt från kylskåpet till hönsen. När jag kom in igen var det som att luften i köket blivit friskare och det kändes nästan som att jag leviterade där inne. Den luftiga känslan gav mig inspiration och jag hämtade min saxophone och lät den tala fritt genom att liksom bara låta fingrarna vandra dit dom ville bland knapparna. Det var som att rummet fylldes av allt och inget på samma gång och att det gick att känna med vilken fart the earth störtar fram genom universum, som ständigt expanderar och samtidigt redan innehåller allt. Känslan höll i sig hela förmiddagen och jag fick till grunderna till en riktigt nice ny låt som går under arbetsnamnet Refridgereactor. Sedan uppstod ett besvärligt dilemma – jag blev nämligen hungrig.

Jag drog ut översta lådan och tog upp en sked för att koka lite blueberry porridge. Det blev liksom en lite stickig känsla i armen när jag höll i skeden, men jag tänkte att det berodde på att jag var trött efter all saxophone playing. Men när jag plockade fram en kastrull ur ett skåp var det som att rummet började snurra och vibrera som om någon kastat en magic spell på det och blev tvungen att sätta mig ner på golvet. Mitt hjärta slog dubbla slag och jag fick svårt att andas trots att jag visualiserade en koalabjörn för mitt inre medvetande som blåste en frist eukalyptusbris på min soul. Jag kröp långsamt bort från spisen och ut i hallen där trycket från bröstet släppte och jag kunde andas normalt igen. Men mina sista krafter kröp jag iväg till vardagsrummet där jag lade Roadhawks-samlingen på skivspelaren och zonade sedan ut på yogamattan.

När jag kvicknade till igen var jag fortfarande hungrig men vågade inte gå in i köket igen så jag tog vanen in till stan och gick på Dileks grill istället och käkade kebab med mos. När jag satt där och beklagade för mitt inre att Dilek fortfarande inte hade HP-sås till kebaben fick jag plötsligt ett moment of clarity. Jag insåg att på samma sätt som en måltid aldrig blir riktigt komplett utan HP sauce så blir det kosmisk obalans i ett kök om man stökar till. Yrseln som kommit över mig var kökets sätt att säga till mig att ”Please, Nik, nu när du städat här, stöka inte till det igen efter fem minuter”. För att kunna uppfylla kökets önskan gjorde jag därför en deal med Dilek där jag fick hundra plastbestick och papptallrikar i utbyte mot att jag spelade lite saxophone vid containern på baksidan av grillen så att måsarna och råttorna blev bortskrämda. Trogna läsare vet att jag har ganska lite till övers för fiskmåsar på grund av ett fall av magsjuka på väg till Urkultfesitvalen och deras oacceptabla beteende mot nykläckta sea turtles.

Så nu har jag engångsporslin så jag klarar mig ett bra tag framöver 🙂

One love Nik

I am the eggplant

Greetings humans! Den här dagen har haft en spectacular development och gick från reefer madness till angel voices. Det började med att jag blev uppringd av biblioteket som meddelade att jag hade en bok om pingviner att lämna tillbaka. Jag drog mig till minnes att jag i panik gett bort en bok med liknande innehåll till Dik Mik på hans födelsedag, som jag olyckligt nog råkat glömma, vilket eventuellt kunde bli ett problem och gjorde mig lite nedstämd. Efter att ha tänt en rökelsesticka, slutit ögonen och lagt mig till rätta i mitt indiska kuddhörn och mentalt letat igenom hela huset kunde jag hur som helst inte hitta boken så jag blev tvungen att komma på en annan lösning. Det bar mig emot men i brist på kontanter för att kunna betala the lost item fee samlade jag ihop CD-r skivor med mina soloinspelningar till ett värde motsvarande bokens som biblioteket kunde få istället. På vägen ut till min van ville det sig dock inte bättre än att jag klev rätt i en puddle of snöslask som fullständigt blötte ner min högersko. Jag fick lov att gå in igen för att byta till torra skor och när jag tog av mig dom märkte jag att även strumpan var genomblöt. Om jag tog på en ny sko med strumpan i det skicket skulle det inte dröja länge förens även den nya skon skulle vara fuktig och uncomfortable så jag blev tvungen att byta strumpa också.

Nu stod jag inför ett besvärligt dilemma. Det var bara en strumpa som var blöt men eftersom jag förvarar mina strumpor i par om två skulle jag antingen bli tvungen att låta en ren strumpa ligga kvar i lådan utan partner, eller även ta av min andra strumpa från det första paret utan att det egentligen var något fel på den. Inget av alternativen kändes särskilt harmoniskt och jag övervägde en liten stund att blöta ner den andra strumpan av det första paret med flit, men kände snabbt att det vore dålig karma. Jag suckade och andades tungt genom näsan, men då hände något spännande! Jag har varit förkyld några dagar och detta har gjort att det ibland kommer ett visslande läte ur näsan och det gjorde det nu också. To my surprise märkte jag att ljudet påminde vagt om melodin i Hawkwinds låt The Aubergine That Ate Rangoon och att paret med rena strumpor till formen faktiskt påminde slightly om en aubergine. Jag tog isär paret och satte den ena på min högerfot och trädde den andra på min högerhand. Sedan började jag tralla på låten och gick fram till olika saker i sovrummet med min strumpförsedda hand och låtsades att den var en aubergine som åt upp dom. En badboll, en nordafrikansk kaftan, tea pots, ett fågelbad, en halväten crumpet, ja allt som fanns i sovrummet slukades av den mäktiga aubergineen. Jag kände mig som en av det gamla rikets gudar när jag gick runt med min strumpförsedda hand och slukade allt i min väg och detta fick mig förstås på väldigt gott humör. Jag glömde helt bort mitt ärende till biblioteket och plockade istället fram min saxophone och spelade igenom hela Astounding Sounds, Amazing Music. Det är verkligen en riktigt nice platta om ni frågar mig 🙂

World peace.

strumpor3

The stink eye

Jag och Dik Mik, som är tillbaka i byn igen, bestämde oss för att fira att det var lönehelg med att gå på restaurang. Vädret var så pass fint att vi gick till Dileks grill och beställde varsin köttbulle meal som take away och satte oss vid en strand för att samtidigt kunna njuta av naturen och dricka några folköl. Några gräsänder simmade förbi och jag berättade för Dik Mik att dom tillhör släktet andfåglar, för det har jag läst i boken Europas fåglar som jag har hemma. Dik Mik hummade till svar men verkade inte riktigt lyssna för han hade samtidigt vridit huvudet över axeln och verkade spana efter något. Jag upprepade den intressanta informationen men Dik Mik verkade fortfarande inte helt närvarande så jag frågade vad som var fatt. Han förklarade med en grumpy voice att han sett en bloke i jeansjacka gå förbi på promenadstigen ovanför oss som tydligen gett oss the stink eye, och detta var naturligtvis oerhört provocerande. Jag förespråkar som ni läsare säkert redan vet peace and love för det mesta, men Dik Mik har svårare att let bygones be bygones när han drabbas av en oförrätt så han ursäktade sig med att han bara skulle gå och köpa cigg och tog rygg på the bloke. Jag valde att sitta kvar eftersom vi även väntade på att Jahangir skulle komma förbi, och det skulle ju bli svårt för honom att hitta oss om vi båda var borta. Efter en stund kom Dik Mik tillbaka och tydligen hade the bloke i jeansjacka försvunnit så vi fortsatte att dricka folköl och vänta på Jahangir. Men vet ni vad? Jahangir kom inte. Så vi gick hem istället och kollade på en dokumentär om Winston Churchill och zonade ut mentalt. Slutet gott, allting gott.

Peace.

Obscured by Clouds, again

På ett sätt som jag inte kan förklara så här på internet kom ett luftgevär in i min ägo. Det är brunt och blänker lite om man kisar och håller upp det till exempel mot en lampa eller solen. Ska man ladda det måste man dra i en spak som gör att ett slags lucka öppnas just vid det första siktet. Där sätter man in ett litet skott och så trycker man ner spaken igen. På så vis byggs ett tryck upp bakom den lilla blypjäsen, som gör att den far iväg med all världens fart när man trycker på the trigger. Nu var det så att jag inte hade haft nåt luftgevär innan, så dagen efter att jag började äga ett vaknade jag tidigt och skyndade ur sängen. Jag åt min dagliga armeniska yoghurt på stående fot med hjälp av en smörkniv, eftersom alla skedar var smutsiga och låg under skärbrädan i diskhon. Sedan skyndade jag ut på baksidan och laddade geväret. Jag tog fram en massa ölburkar från när Dik Mik var här sist och ställde dem på olika ställen i trädgården, som om de var soldater som kom och skulle jaga mig ut ur mitt eget hus. Men så fick jag för mig att de olika burkarna representerade olika Pink Floyd-skivor och att de hade att göra med mina känslor inför Pink Floyd på nåt sätt. Det är svårt att förklara, men det var som att varje burk delvis var den tid då jag lyssnade som mest på en viss Pink Floydskiva, dels en cylinder av tunn aluminium. Hursomhelst tänkte jag att jag skulle skjuta på Ummagumma fram till Animals och den som jag sköt ner först, den skulle jag lyssna på med mobilen. Så jag sköt på live-sidan på Ummagumma. shlopp! En gren rörde sig lite i bakgrunden. Jag gick fram och kollade på burken: Ingenting. Sedan tänkte jag mig att jag sköt på den sidan med Nick Masons långa trumsolo. Fortfarande ingenting. Och så här fortsatte det. Atom Heart Mother kom och gick, Meddle likaså. Jag tyckte att jag hörde ett ljud på Obscured by Clouds, men när jag gick fram och kollade kunde jag inte se nån buckla eller nåt hål eller nåt. Så jag fortsatte, och då: ploff! Ett hål rakt igenom Dark Side of the Moon! Men jag valde att skita i det eftersom den skivan är så mainstream och typiskt en sån skiva som folk lyssnar på som inte lyssnar på Pink Floyd vanligtvis. Så jag satte mig ner och lutade geväret mot verandaräcket och tog sikte på Wish You Were Here och tog några riktigt djupa andetag. Mycket med det här med skytte har ju att göra med andning, visste jag, så det var därför jag tog de där djupa andetagen som jag nämnde nyss. Men tyvärr missade jag ändå. Suck. Jaha. Då var det bara Animals kvar då. Den är ju lite, ska vi säga, cynisk och ångestladdad, så jag siktade om jag ska vara ärlig lite halvhjärtat och skottet gick också högt och tog i en fågelholk i en tall hos grannen. Jag satt och bara lyssnade på skogsljuden ett tag: fågelkvitter, vindens viskande i trädkronorna, och nån kotte studsade mot en sten. När jag satt där och bara var blev jag plötsligt skitsugen på att lyssna på Obscured by Clouds och speciellt låten ”When You’re in”, så jag laddade geväret igen och siktade på den burk som jag mentalt kopplat till just Obscured by Clouds. Ja du kan ju tänka dig hur de gick. 😛 Jag sköt två skott. Tre. Fyra. Till sist fick jag gå närmare och luta bössan mot tvättvindan så att mynningen var bara typ en meter från burken. Och äntligen! Plånk! Obscured by Clouds föll ner från skottkärran, som den stod på. Så då kunde jag tillslut gå in och rosta två mackor, göra en liten hög äggröra och youtuba Obscured by Clouds.

Obscured by Clouds

Ahh, what a wonderful day! Jag vaknade ganska tidigt till tonerna av fågelsång som kom från hönsgården. Det visade sig att en kråka hittat några trasiga maskor i nättaket och kommit in för att hälsa på sina artfränder. Nu sjöng den högt som för att påkalla en högre makt att hjälpa den ut och jag kände instinktivt att universum nog utsett mig att utföra denna uppgift. Vis av tidigare incidenter började jag med att söka efter mina snabba solglasögon för att skydda mig mot eventuella näbbrelaterade olyckor. Unfortunately verkar jag ha förlagt dem men ute i boden hittade jag mitt cyklop som fungerade lika bra för ändamålet. Med lugna steg klev jag in i hönsgården och nynnade ett harmoniskt om-mantra för att inte stressa kråkan och när jag fått in den i ett hörn och den tog sats för att försöka flyga förbi mig smashade jag till den med mitt tennisracket som jag gömt behind my back. Den förlorade tillfälligt sitt medvetande till another dimension och jag bar försiktigt ut den och placerade den i mitten av den svarta askcirkel som var allt som återstod av Dik Miks wigwam. Jag hämtade sedan min saxophone och spelade en uppmuntrande version av ”The Wizard Blew His Horn” för att väcka den och när den kvicknat till steg den likt the Phoenix mot skyn och försvann ut i skogen i majestätisk prakt. Jag vet inte riktigt varför men jag fick i alla fall feeling och följde efter den in i skogen.

Eftersom kråkan flög och jag gick på marken tappade jag ganska snart bort den. Jag fortsatte dock spela på min saxophone och lät den guide me through sticks and stones tills jag kom fram till en liten sjö som jag inte minns att jag sett förut. Jag hade vid det här laget hunnit bli ganska biten av mosquitos eftersom jag inte kunde vifta bort dem utan att sluta spela på min saxophone. Jag fick då ytterligare en ingivelse och kastade av mig alla kläder och sprang ut i vattnet som var både varmt och härligt. Jag blev plötsligt medveten om att jag fortfarande hade mitt cyklop på och kunde därför se under vattnet vilket var mycket groovy. Jag försökte göra en snorkel av ett vassrör för att kunna vistas längre under vattnet såsom jag hört att North Americas ursprungsbefolkning gjort, men det var svårare än jag trodde och jag stack mig flera gånger på tungan. Då fick jag ytterligare en gudomlig ingivelse och vadade upp och hämtade min saxophone. Jag tryckte in mina strumpor i hålen som normalt öppnar sig när man trycker på knapparna och plockade bort den lilla glasspinnen från munstycket. Jag hade nu en snorkel som i och för sig var lite tung att bära men som kunde supply me with air när jag satte mig ner på botten en bit ut i sjön. Upplevelsen var mycket psychedelic och när jag tittade upp mot vattenytan såg det ut ungefär som omslaget till Pink Floyds skiva Obscured by Clouds.

One love to you all ❤

saxt