Månskensromans

Jag har haft umgänge med en finlandsvensk kvinna, Riita. Det var ombord på M/S Sibylla, som trafikerar leden mellan Stockholm och Åbo i Finland, det hände. Men låt mig börja från början. Som jag skrev igår kom det till min vetskap att en uppsättning av Hawkwind skulle spela på båten som trafikerar leden Sweden-Finland. Jag brände ner till Sthlm och hann precis sladda in vanen i en parkeringsficka och borda båten innan den lade ut. På upploppet såg jag att man var i färd med att dra in landgången, så jag kupade händerna som en saxophone-liknande tratt framför munnen och skrek ”Hejda er i ert arbete! Det här är Nik, f.d saxophonist i Hawkwind, som kommer springandes, and I intend to board that ship.” Det gjorde susen och jag fann mig själv ståendes på en hemtrevlig heltäckningsmatta ombord på den ståtliga skutan.

Jag letade efter Dave och de andra och påträffade dem i taxfree-shopen där de stod, livligt diskuterandes vilken produkt som var mest prisvärd. Vilket kärt återseende! Jag känner iofs bara Dave eftersom de andra inte spelade i Hawkwind när jag gjorde det, men jag har hälsat på dem förr och de kände igen mig som Nick. De har säkert hört alla historier om hur det gick till när det begav sig kan jag tro. Vi gick hela gänget till Daves kajuta för att dricka en välkomstdrink, men det fanns inte plats för alla, så vi fick dela upp oss. Jag hamnade med trummisen och basisten. De var nice chaps och bjöd på finsk starköl och en joint. De sa att jag borde vara med på ett extranummer, men på grund av olyckan igår var jag tvungen att säga nej, vilket gjorde ont i mig. Jag har ju spelat upp denna situation för mitt inre otaliga gånger, och nu när det väl händer kan jag inte prestera på 100%. Ödets nycker!

Well, den finska gubben som var ansvarig för bandbokningen hade tydligen varit förbi Dave och snackat om soundsheck så nu var de andra tvungna att gå. Jag ville inte vara efterhängsen, så jag gick till skybaren på övre däck och drack en öl. Plötsligt stod den nya saxophone-killen i baren, fick jag se. Jag hade nu druckit två öl, klippt en hövding, har en sore hand, förstört min uggletavla, gått igenom ett uppslitande avsked, en kosmisk resa samt kommunicerat med ett djur, typ. Jag ska säga att jag inte är stolt över vad som händer härnäst, och jag uppmanar ingen att ta efter mitt beteende. Jag såg rött. Jag gick fram till honom och sa att han var en riktig knöl. Han vände sig mot mig, mätte mig med blicken, log och frågade om jag ville ha en öl. Jag blev förvånad och såg ner på det tomma glaset i min hand. Han blinkade mot mig och beställde två pints. Sedan började han fråga mig var jag stod när det gällde olika saxophonemodeller och bad mig ta en titt på lagret i hans munstycke, som tydligen krånglat på sistone. Jag visste just inte vad jag skulle säga och kände mig väldigt förvirrad. Jag sa något om att jag skulle ta en titt senare, efter giget. Jag lämnade honom nu och gick runt på båten med händerna begravda i fickorna på mina brallor och tänkte på allt jag varit med om de senaste dagarna.

Tillslut fann jag mig själv ståendes ute på däck, i fören. Jag såg ut över havet och önskade att jag hade min egen saxophone med mig. Med ens bestämde jag mig att begrava stridsyxan och fråga yngligen om jag kunde få låna hans mot att jag kollade på munstycksproblemet. Jag gick till hans hytt och han sa att det gick bra. Jag tog med mig saxophonen ut och började blåsa för allt vad tygen höll, en improviserad homage till havet och alla de varelser som bor i det. Detta fick ett absrupt slut när en i besättningen knackade mig på axeln och bad mig sluta eftersom andra båtar kunde missta mitt jam för varningstut från båten.

Nu var det dags för, som jag tänkte då, låtsas-Hawkwind att kliva på i baren. Så jag gick dit och ställde mig i ett illa upplyst hörn med en brew. Man öppnade med ”Earth Calling” som sig bör. Därefter kom förstås “Orgon Accumulator” och lite annat godis från Space Ritual. Det var i ärlighetens namn fucking spaced out. Plötsligt fick jag en insikt: Jag tänkte att detta är inte detsamma Hawkwind jag en gång mer eller mindre ledde. Men de är icke desto mindre bra. Jag behöver inte bevisa något för dem eller för de femton pers som kom för att lyssna på spelningen. Jag log för mig själv, drack min öl och gick ut ur en glasdörr längst bak i lokalen, för att ta lite frisk luft, vara själv och tänka.

När jag stod där blev jag plötsligt medveten om en gestalt som stod invid relingen en bit bort. En bild av strutsmänniskan blixtrade förbi för mitt inre öga och jag blev alldeles kall inombords. Men så såg jag att gestalten hade humanoid form. Den började komma mot mig och trädde in i ljuskäglan från en lampa vid dörren. Det var, må ni tro, den vackraste uppenbarelse jag sett på flera månader! En blond, blåögd kvinna i 55-årsåldern med en stickad turkos jumper och handväska av läder med mässingsdetaljer. Hon presenterade sig som Riita och log mot mig så att jag blev helt varm och fick stånd. Hon sa ”Du såg mig inte, men jag satt en lång stund och lyssnade till dig spela saxophone i fören tidigare. Du har en enorm begåvning. Man kan höra att du är en känslig själ bara genom hur du trycker på de olika knapparna på din saxophone” eller nåt sånt, jag minns inte riktigt. Jag tackade henne för de fina orden och vi talade en lång stund, om havet, om stjärnorna, om livet, om att spela saxophone and flute i ett av världshistoriens mest framgångsrika rymdrockband, Hawkwind.

Men så plötsligt fanns inget mer att säga och vi vände oss båda mot månljuset som speglades i havet. Hon stod där vid relingen och tittade på mig out of the corner of her eye. Jag tänkte för mig själv ”Nick, nu gäller det. Nu är det bara att tuta och köra.” Så jag kom liksom in som en stor skopa och svepte upp henne mot mig. Jag sa något avväpnande och poetiskt. Jag tror det var en snutt ur texten till “Master of the Universe.” Typ:

I’m charged with cosmic energy
Has the world gone mad or is it me?

Hon lade handen mot mitt bröst, slog ner blicken och fnittrade så där som bara kvinnor kan göra. Jag sa ”Är du kokett eller skrattar du åt mig?” Hon bara såg mig i ögonen och mötte mig i en kyss.

Wow. Just, Wow!

Nej, ladies and gentlemen, jag tänker inte berätta hur det här slutade. Det lämnar jag åt fantasin. Jag brukar säga att fantasin är den största gåva vi har, vi människor. Med den kan vi resa i tid och rum. Jag lämnar er här, ståendes på däcket på M/S Sibylla, under ett himlavalv bestrött av oräkneliga gnistrande ädelstenar (stjärnor, alltså).

Allväderstövlar

Vi är ju alla som bekant born to go. Till en början kan vi varken gå eller krypa men under större delen av våra liv går vi någonstans varje dag. Jag har tänkt mycket på detta och hur viktigt det är att ha ett par bra skor. På sommaren går det bra att vara bare feet men här i Sverige upptäckte jag fort att på vintern måste man alltid ha ett par skor på sig när man är utomhus. När jag spelade stämningsskapande saxofon i Hawkwind brukade jag stoppa mina fötter i ett par gummistövlar med låga skaft som jag tyckte mycket om. De var lätta att ta på och enkla att hålla rena året om. I Sverige är de tyvärr för kalla för att användas på vintern om det inte är en väldigt kort promenad, så jag har behövt köpa nya skor ett tag nu. Jag gick till the library på förmiddagen idag för att låna en bok om hur svenskar klär sig, men the librarian sa att de inte hade någon sådan bok tyvärr. Jag frågade om hon visste var jag kunde få hjälp att värma mina fötter och hon funderade en stund och svarade sedan att jag borde gå till en affär som heter Rusta där man kan köpa allvädersstövlar. Rusta är ett stort varuhus som har flera olika avdelningar och på en av dessa säljer de kläder och skor. Där fann jag ett par sandaler av plast som jag provade och som var mycket sköna. Den mjuka gummiplasten fick varje steg att kännas lite lättare så jag tog genast ett kort på dem med min telefon och skickade ett MMS till min gamla band mate Dave Brock och tipsade att de nog är mycket bekväma att använda på hårda stage floors när han spelar live med Hawkwind. Dave svarade och tackade för mitt tips. Sedan berättade han att Hawkwind skulle spela samma kväll på ett fartyg som korsar The Baltic Sea och att jag gärna fick följa med om jag ville. Jag satte mig i en stol på trädgårdsavdelningen för att tänka efter och kom fram till att jag inte hade något särskilt för mig på kvällen. Därefter gick jag straight away till min van och körde mot Stockholm och här sitter jag nu på färjan och bloggar från telefonen. I min iver glömde jag att ta av mig sandalerna jag provade i affären men jag har sparat prislappen så att jag kan betala dem en annan gång. Tyvärr hade jag inte tid att svänga förbi hemma och plocka upp min saxofon, men när jag är klar med det här tänkte jag gå in i app store och undersöka om det finns någon spaced out saxofon-app att ladda hem ifall Dave och grabbarna vill jamma lite efter giget.

Featured image

For the time being lämnar jag er med dessa rader från ‘The Sea King’ som du finner på The Cronicle of the Black Sword.

To his kingdom he is now bound
The sea around him is his shroud

In search of hat

Dagen började med att jag tog det lite lugnt. Jag hade egentligen tänkt inventera skogen på baksidan av huset för att se om jag kunde hitta boet till fågeln som pickade på min ruta härom veckan. Jag vet inte riktigt vad det är som gör att jag inte kan släppa händelsen men känner en energi inom mig som verkligen vill ta reda på om pippin försökte säga mig något. Medan jag åt min frukost satte jag på en livebootleg med The Crazy World of Arthur Brown samtidigt som jag bildgooglade Julio Iglesias eftersom det slog mig att jag inte hade en aning om hur han såg ut nu för tiden och om han ens levde. Detta var inte menat att ta så lång tid men när jag ändå satt vid datorn passade jag på att kolla min Myspace. Jag hade inga nya meddelanden men skrev ett till Arthur Brown och lät honom veta att om han någonsin behöver en saxophoneist när han ska spela live så ställer jag gärna upp om han bara pröjsar bensa till min van. Jag loggade in igen nu på eftermiddagen men han har ännu inte svarat. Detta tog i alla fall längre tid än jag tänkt så när jag var klar kände jag att jakten på fågelboet fick vänta och satte igång med lunchen istället. Lyssnade även om skivan för det är ganska dåligt ljud på den så krävs viss koncentration för att uppfatta the cosmic message som de försökte förmedla den där kvällen på en bar i Plymouth 2007.


För några timmar sedan ringde Dik Mik och lät lite nedstämd. Resan hem hade gått bra men när han skulle packa ur sopsäcken han haft med till mig i brist på resväska visade det sig att han glömt sin mössa hemma hos mig. I UK blåser det mycket så jag förstår varför han saknar den, så snart jag ordnat ett par varma skor är en mössa nästa punkt på min egen klädinköpslista. Jag tänkte efter och drog mig till minnes att Dik Mik nog faktiskt haft en huvudbonad på sig när han anlände, och kanske även när vi jammade i wigwamen. Han kom ihåg att han tog av sig den inne på dass men jag tittade och där var den inte och han mindes inte om han satt på sig den efteråt eller eller gått runt med den i handen. Jag bad honom beskriva den och letar nu efter något blått med lappar över öronen. Det har tagit mig hela eftermiddagen och än så länge inte lett till något resultat så nu har jag beslutat mig för att tillfälligt avbryta sökandet. Självklart vill jag hjälpa Dik Mik eftersom han var kind enough att fixa min gräsklippare men jag har så mycket annat som också måste hinnas med, som att komma i kontakt med universums moder genom att spela på min saxophone till exempel. Jag gör ett nytt försök imorgon istället.


Ha en good evening allihopa.

Featured image

Bonsaikorg

Min förmiddag har varit väldigt produktiv. Jag har krattat ute hos hönsen och dragit en skarvsladd till övervåningen så att videon alltid har ström igen. Det har länge gjort mig lite grumpy att det inte finns tillräckligt med eluttag så att jag måste koppla ut den lilla lådan som behövs för att se på TV när jag istället vill se på video. När jag flyttade till Sverige från UK behövdes ingen låda men så en dag ringde en representant från TV-branschen och förklarade att jag måste skaffa detta. Jag har vid ett flertal gånger blivit lurad av telefonförsäljare och misstänkte att det var dags igen. Så jag påpekade att jag alltid kunnat se på TV utan att använda en låda så den fanns nog redan inbyggt i min apparat, men representanten förklarade att det var nya tider och att nu skulle TV bli digital. Jag har varit intresserad av ny teknik enda sedan jag började i Hawkwind där Dik Mik var electronic operator i bandet under några år så jag lät mig övertalas och köpte lådan. Men när jag skulle starta den blev det problem för det visade sig att den hade en egen strömsladd som måste kopplas in i väggen och bakom TV:n finns bara två eluttag. Det andra behöver jag till videon för att kunna spela in intressanta program men jag var så nyfiken på att se hur den nya lådan fungerade så jag kopplade ur videon men har som en konsekvens av detta inte längre kunnat spela in några program. Thank God går det ju att hitta många repriser på Internet nu för tiden men jag tycker om att ha dem sparade i mitt videobibliotek. Men så idag it struck me när jag stod ute bland hönsen att jag ju faktiskt har en väldigt lång skarvsladd som jag brukar använda när jag bär ut min förstärkare för att kunna spela uppmickat på min saxofon i trädgården. Jag visste till och med var den var för jag och Dik Mik använde den när vi jammade i wigwamen.

Det finns ett uttag i köket som jag nästan bara använder på julen när jag hänger upp en stjärna i fönstret så jag kopplade in sladden där och drog den noggrant efter väggen för att inte vara ivägen och sedan upp för trappen, förbi uggletavlan. Det blev flera meter sladd över och den har jag lindat till en prydlig ring och gjort som en liten korg av på golvet där jag placerat ett bonsaiträd som jag fick i gage en gång när jag oombedd framförde ett stycke mindblowing saxophone. Jag blir alltid lite till freds inombords när jag på detta sätt lyckas förena något praktiskt med ett estetiskt uttryck.

Featured image

Update: Jag fick lov att skrota min lösning. I natt satt jag uppe och såg om ett gammalt avsnitt av Vetenskapens värld som jag bandat och när jag skulle gå ner för trappen trasslade jag in mig i sladden och föll. Jag hade visst dragit den lite för hårt så att den spänt sig som en snubbeltråd över ett av trappstegen. Det ville sig så illa att bonsaiträdet också fastnade i sladden så det for efter och landade på min vänstra hand som nu blivit svullen och stel. Jag hoppas jag inte får några förfrågningar om att uppträda med min saxofon de närmsta dagarna för det känns alltid tråkigt att behöva tacka nej.

Adieu, mon frere.

Den som inte fattar franska kanske undrar vad det är som står här ovanför. Jo det står, ”Hejdå, min bror.” Det är till Dik Mik jag säger det här. Jag har just kommit tillbaka från flyget där jag lämnade honom för mindre än en timme sedan. Dik Mik är ju inte min riktiga bror, men vi brukar kalla varandra bröder. Det var han som started it. Det här var på tiden när jag spelade flute och saxophone i Hawkwind och han skötte olika samplers och syntherzisers. Ska jag vara ärlig vet jag inte riktigt varför vi säger så. Dik Miks bror arbetar som rörläggare i Essex och jag har inte ens någon bror. Men jag tycker det är en kul grej, så jag har aldrig tagit upp det med honom.

Igår jammade vi i wigwamen, som nu är färdig. Det var kosmiskt. Jag tyckte mig för en stund befinna mig i ett tyngdlöst, ändlöst rum. Jag svävade ovanför ett gyllene moln. Min kropp var lila. Ur molnet hörde jag en röst. ”Nick,” sa rösten, ”the elders have said, you are one of the top five most under-appreciated saxophone players in the known universe.” Molnet började nu ta formen av en struts fast med ett litet, litet människohuvud längst upp på den långa strutshalsen. Varelsen vände sig mot mig: Jag kände en iskall rädsla sprida sig i kroppen, samtidigt som jag upplevde ett slags obeskrivlig frid. Jag befann mig nu ansikte mot ansikte med strutsmänniskan. Det var olidligt, men samtidigt ville jag inte att ögonblicket skulle ta slut. Så blinkande den mot mig med ena ögat.

Och med ens bröts förtrollningen och jag befann mig åter i wigwamen. Intill mig såg jag Dik Mik, böjd över sin sampler – liksom försjunken i skapandet. Jag insåg att jag spelade de mest sälsamma toner på min saxophone. Dik Mik tittade upp och nickade, och jag förstod vad han menade. När det begav sig brukade vi kalla det för the cosmic nod. Vi spelade i timmar, men till sist var vi så utmattade att vi somnade in vid våra instrument. Jag vaknade av att jag frös horribly, horribly och av att grannens katt, Jamis, klev på mig sådär förstrött som bara katter kan göra. Jag skakade liv i Dik Mik, som först blev sur men sedan gnuggade sig i ögonen och frågade efter te och blåbärsscones. Vi satt sedan i värmen i köket och åt breakfast och sa inte så mycket. Genom köksdörren fick jag syn på tavlan av ugglan i trappen och jag fick för mig att det på något vis var den som hade talat till mig i min vision. Sedan var det dags att åka till flyget.

Jag kommer att leva länge på det här, det känner jag. Men jag kommer också sakna min vän från min tid i rymdrockbandet Hawkwind nu när han åkt hem igen.

Indianhydda

Hello. Nick här. Nu är ni säkert pirriga och vill höra vad jag och Dik Mik håller på med. Jo förstår ni, vi håller på att bygga en wigwam. För den som inte vet vad det är: en wigwam är en sorts hydda som till det yttre påminner om en Prins Valiant-frisyr fast av kvistar och pinnar. Nordamerikas indianer använde dessa hyddor som hus och förvaringsbyggnader innan de vita kom dit och fördrev dem från den mark de levt på i århundranden. Det gör mig alldeles ursinnig bara att tänka på det!

Anyway, det var Dik Miks idé att bygga hyddan. I Oxford är det inte så vanligt att man har en så stor gård som jag har, så när Dik Mik hade fått ihop gräsklipparen ställde han sig mitt på gården med händerna i sidan och berättade att han alltid varit ledsen att han inte haft en trädgård eftersom han länge velat bygga en wigwam. När han sa det drog jag mig genast till minnes att han brukade säga as much under de många timmar vi och de andra killarna i Hawkwind spenderade i turnébussen när vi var on the road. Det är lustigt hur man plötsligt kan minnas något som legat begravet i ens inre i många många år bara sådär. Vi satte hur som helst igång och samlade pinnar och grejer och bröt upp en lastpall som jag har använt för att luta mot dörren till boden eftersom den böjt sig på grund av väta och inte går att stänga helt. Jag får fixa det sen på nåt sätt. Sen satte vi igång med arbetet.

I vår wigwam ska vi ha en eldstad och en skorsten så att man kan elda där inne och använda den som sweat lodge (bastu). Det börjar se riktigt fucking good ut om ni frågar mig. Det går jävligt fort att bygga också, för det är som att vi kompletterar varandra. Jag kan surra fast en pinne och tänka, ”Nick, nu måste du ha en till pinne och en bit snöre” och då dyker Dik Mik upp med en pinne och ett snöre. Ibland är det som att jag inte vet om jag har talat högt eller tänkt en sak. Då frågar jag Dik Mik, men han bara ler lite finurligt och fortsätter surra. Imorgon måste Dik Mik åka hem till Oxford igen, tyvärr. Men när han åkt ska jag göra upp en riktigt redig brasa i wigwamen, dra in portan och sätta mig och lira nåt riktigt fett på saxophonen därinne.

Finfrämmande

Nu är han här! Jag är så uppspelt att jag knappt hittar tangenterna. I picked Dik Mik up på flygplatsen för en timme sedan. Han är redan ute i skjulet och fixar gräsklipparen för att på så vis fria upp tid till att space the hell out sedan. Jag har dragit igång grillen och ställt fram de engelska delikatesser som Dik Mik så omtänksamt tagit med sig: Marmite, Kidney Pie, Boddington Lager och Orios är bara några av läckerheterna.
I bilen berättade Dik Mik en rolig historia som fick mig att nästan köra min van som jag haft sedan april 68 rakt ner i diket för att den var så hilarious. Jag skrattade så mycket att jag inte längre minns hur den gick. Sedan åkte vi och köpte varsin korv och bara stod och tjabbade vid vanen och catched up on vad som hänt den senaste tiden. Dik Mik boxade mig på armen, men den var liksom vänskapligt så jag blev inte arg utan skrattade fast det gjorde ont. Sedan visade jag honom mitt blåmärke som jag fick när jag slant på farstubron häromistens. Han sa att han tyckte att det var stort men att han hade haft ett som var ännu större, men det hade gått bort nu så han kunde inte visa det.

När vi kom hem spelade jag upp lite idéer som jag spelat in med saxen på portan ifall Hawkwindgänget skulle återförenas eller nåt. Han sa att han tyckte att det var ’pretty groovy’ men sen var han tvungen att skita och var borta i nästan tjugo minuter. Sen när han kom ut frågade han varför ugglan i tavlan i trappen inte har några ögon (se post från igår). Eftersom jag var så uppe i varv hörde jag mig själv ljuga. Jag sa att det skulle vara så, att det var en svensk grej.

I alla fall! Nu är Dik Mik som sagt ute i boden och sätter ihop min Stiga medan jag bloggar. Fan va fint det ska bli med lite flinta och Boddington! Jag tänker nu att den där fågeln på fönsterblecket nog var ett sign ändå. Den sa med sin blick ”Soon you will have a visitor from the time when you played saxophone in Hawkwind.”