Lets go, mot det nya året.

Såhär inför det nya året brukar jag se tillbaka på det som skett och liksom utvärdera det för mig själv. Jag finner att det är ett bra sätt att ta steget in i ett nytt år, i en rymd av möjligheter och löften inför det som ännu inte skett.

Här är några saker som jag är tacksam för med det gånga året:

  1. Riita. Å hon är så fin och underbar. När vi förenades där på däcket på S/S Singoalla var det som att tiden stannade. Det var som att en gudomlighet kom ner från en nebulosa, petade ett pekfinger i mitt solar plexius och sa: ’Nu, Nick, nu är det din tur att älska.’
  2. Dik Miks besök. Jag har bott i Sverige en tid och inte haft någon som brytt sig om att besöka mig, och så kommer en av de mest färgstarka personligheterna jag någonsin mött på besök bara sådär. Vi hade det otroligt trevligt och sinnesutvidgande vi två.
  3. Dik Mik-relaterat igen Ett nytt inslag på gården, ett hus för fäna och något att vila ögonen på. Samtidigt en homage till Amerikas förfördelade ursprungsbefolkning. Klart wigwamen ska in på en tredjeplats!
  4. Julframträdandet på äldreboendet. Jag kunde riktigt se hur de läderartade, förgångna anlätena lös upp när jag lät mässingen ljuda i matsalen. Min nya vän kände nog detsamma, för han slevade upp potatismos och bostongurka på ett vis som bara kan beskrivas som poetiskt och hoppingivande.
  5. Alla möten med folk i närområdet. Jag kanske inte skapat jättestarka band till varje individ jag talat med, men varje person har en berättelse att förtälja, och jag har lyssnat. I gengäld har jag framfört min musik, som jag tycker talar för sig själv.

Några löften inför det kommande året:

  1.  Jag måste verkligen börja rensa ut på vinden. Det är mycket där som kan komma andra till pass men som aldrig blir använt.
  2. Skriva mer Hawkwind-influerad musik. Jag tror att om jag skickar en riktigt stark 4-track till Dik Mik och han skickar den vidare så kan det riktiga Hawkwind vara up and running innan årets slut.
  3. En gång för alla göra mig av med uggletavlan.
  4. Ersätta uggletavlan med ett minst lika suggestivt konstverk. Må det vara glas-, garn- eller airbrushkonst.

Gott nytt alla space explorers!!!!!!!!!1!!1!!1!

Advertisements

Boxin day football

Det var den julen det. Juldagen började med att Dik Mik ringde mig på högtalartelefon och spelade upp en egenkomponerad jullåt. Det hördes inte så bra över telefon men jag tror han var något på spåret och uppmuntrade honom att fortsätta jobba med den. Jag berättade om min insats på ålderdomshemmet och Dik Mik skrockade förnöjt och berättade om en jul när han räddat julstämningen på tre olika äldreboenden. Han upphör aldrig att imponera mig.

Klockan tre knackade Dilek på dörren med en bag-in-box rödvin under ena armen och en trave kommunistiska pamfletter och böcker under den andra. Vi slog oss ner i köket så att jag kunde börja med maten och han frågade om jag var kommunist. Jag svarade att det var jag väl i och för sig inte men jag gillar ändå när människor förenas i ett gemensamt mål och tar kontroll över samhället, ungefär som vid sista året av Isle of Wight-festivalen. Dilek öppnade BiBen och förklarade att kommunismen är den enda ideologi som kan befria världens folk. Ärligt talat har jag aldrig varit särskilt intresserad av politik, jag har mer intresserat mig för saxophonespelande i kosmiska orkestrar och hur örter kan påverka det mänskliga psyket. Jag lyssnade ändå och hummade med samtidigt som jag varsamt placerade korvarna i yorkshire puddingen på huvudrätten. Dilek hällde upp ett nytt glas vin åt sig själv och citerade ur ett tal av Lenin som han hade i en folder. Den var på persiska så han fick lov att översätta rad för rad men jag tror jag hajade det mesta. Jag hällde på några klunkar vodka på the christmas pudding och Dilek insisterade på att vi också borde ta oss varsitt glas för att hedra våra stupade kamrater. Vi har mig veterligen inga gemensamma bekanta men jag gjorde ändå som han sa och skålade (han har träffat Dik Mik en gång när vi köpte korv men de morsade bara på varandra så jag tror inte han kan kallas kamrat, och Dik Mik har ju då rakt inte stupat).

Jag tappade faktiskt räkningen på hur många glas det blev för att hylla alla kommunismens hjältar men framåt klockan tio satt vi i alla fall i vardagsrummet med Dik Mik på högtalartelefon igen för att han skulle få lyssna till vårt nykomponerade stycke där Dilek ömsom skrek, ömsom snyftade fram ett brandtal över Sovjet till tonerna av en kosmisk saxofon och stamp i golvet med ena foten. I refrängen (tror jag) skanderade han att alla som hörde detta borde gå med i den väpnade kampen för proletariatets diktatur. Sen blev minnet lite grumligt men när jag vaknade i soffan på morgonen stod vattenpipan på bordet och någon hade ritat en knuten näve över hela tapeten bakom soffan. Jag hittade Dilek sovande på golvet i badrummet där han kramade klosetten. Någon hade spytt i handfatet men eftersom jag inte minns hela kvällen avhåller jag mig från att peka ut någon skyldig. Jag hämtade en kudde från soffan och stoppade under hans huvud så det blev lite bekvämare sen gick jag ut i köket och tuggade i mig en bit christmas pudding som återställare. Det var intressant att få den kommunistiska ideologin förklarad så här detaljerat men jag tror ändå att jag är mer av en warrior on the edge of time än en klasskrigare. Jag tror att båda kamperna behövs och att ingen är viktigare än den andra så om vi gör om detta nästa jul blir det min tur att föreläsa för Dilek.

Nu ska jag kolla lite på fotbollen på TV, det är ju ändå boxing day. Har SMS:at Dik Mik och frågat vilket lag han vill hålla på så kan jag hålla på det andra. Vi brukar göra så och liksom låtsas att vi är laget vi håller på och tävla mot varandra. Om Dilek vaknat ska jag erbjuda honom skjuts i halvtid för han verkar inte må så bra.

toad

A Christmas Carrol

Har legat sjuk i lunginflamation några dagar så har inte orkat blogga. Läkarna tror att jag kan ha vistats lite för länge inne i hönshuset och dragit i mig av ammoniakångorna som tydligen kan bildas om avföring får ligga och jäsa och någon sedan börjar rota runt i det. Man lär så länge man lever.

Julafton är en speciel dag i Sverige, det fick jag verkligen lära mig idag. Hemma i UK är det juldagen som gäller men jag tar seden dit jag kommer och gav mig ut på gatorna idag för att framföra några christmas carrols på min saxophone. Jag började utanför min närmsta granne men dom var nog inte hemma för ingen kom ut och lyssnade. Jag tog vanen in till torget och rev av en trudelutt framför grillen och Dilek som jobbar där öppnade luckan och bjöd in mig på kaffe. Vi hade en trevlig stund och jag beställde en mosbricka fastän jag egentligen inte var hungrig bara för att vara snäll. Dilek firar egentligen inte jul men jag bjöd hem honom till mig imorgon på lite christmas pudding och toad in the hole. Han jobbar ju med mat så kan vara roligt för honom att få lite inspiration från andra delar av världen.

Efter det gick jag en sväng runt torget och bara småtutade i luren för mig själv. Plötsligt slogs ett fönster upp och en person i vit rock ropade ”Hallå där, herr speleman! Vart är ni på väg?”. Jag anade onåd i mossen, när folk öppnar fönster för att kommentera mitt saxophonespelande sker det oftast med en blomkruka i plytet. Jag tittade upp på honom med försynt blick och svarade att jag just inte var på väg någon stans. Han bad mig vänta och kom strax ut genom en dörr på bottenvåningen. Det visade sig att huset var ett äldreboende där han arbetade och det hade just drabbats av en förfärlig olycka. Kocken hade lovat de boende att framföra en sång till middagen som hette O helga natt, men när han provsmakat julgröten drabbades han av akut matförgiftning och fick åka med ambulansen som brukar stå stand by utanför. Nu hade de varken underhållning eller julemat. Nu stod hela boendet utan både mat och underhållning, så han frågade bedjande om jag kunde tänka mig att ställa upp?

Jag tog upp min mobiltelefon och ringde bort till Dilek för att fråga hur mycket pulvermos han hade hemma. Han hade en hel halvpall så jag sprang snabbt iväg till min van och körde fram, sedan baxade vi in pallen och körde över torget bort till äldreboendets lastkaj. Dilek är van vid stressiga situationer från sin tid som soldat i Irans kommunistparti så han tog snabbt kommando över situationen. Själv råkade jag snubbla över en hink bostongurka och slog i knät. Det var inte alls allvarligt men Dilek valde ändå att befria mig från operativ tjänst och kommenderade mig att öva på julsången istället. Jag hade inte hört den tidigare så jag hade bara titeln som ledtråd när jag skulle försöka lista ut hur den gick men slöt ögonen och gjorde ett försök. Enligt personalen lät det inte alls speciellt likt men de boende var mest glada att någon kom och hälsade på så jag kunde spela lite vad jag ville. Dilek var redan i färd med att sleva upp moset i tallrikar så jag behövde bestämma mig fort. Tack vare min tid i Hawkwind är jag van vid stressiga situationer, ofta visade det sig att vi missförstått tiden och fick kliva på direkt utan soundcheck.

Jag tog ett djupt andetag och stegade sedan självsäkert ut genom köksdörren in i matsalen. Med hög röst deklarerade jag att julematen var i antågande och ett sorl av förväntan spreds bland gamlingarna medan jag stämde upp i en tjugominutersversion av Lord of Light. Det var sannerligen en magisk stämning som uppstod när de boende njöt av moset samtidigt som min saxophone masserade deras öron.

Med denna gripande historia tillönskar jag er alla en god jul och ska nu peta in en pinne till i kaminen innan jag slår mig ner i soffan och tittar på en dokumentär om månlandningen.

Merry Christmas everyone!

En viktig påminnelse

Inspekterade hönshuset på morgonen och golvet var fortfarande en fuktig sörja så hönsen får vara kvar i wigwamen över dagen. De tycker säkert det är trevligt med en liten utflykt på det här sättet och jag har lagt ut sommardäcken på marken som de kan värpa i. Små stigar i lervällingen visade i alla fall att mina anklagelser stämde – sorkarna har använt hålet för att ta sig in i hönshuset och de verkar vara många. Jag såg en dokumentär på Youtube förut som handlade om Watergateskandalen och hur journalisterna rullat upp historien genom att följa pengarnas väg. Jag beslutade mig för att göra lika dant och följa sorkarnas så jag hämtade kofoten och började bryta upp väggen. Jag hörde hur det rasslade där inne och när jag fått bort plywoodskivan var alla djur borta men ett helt litet samhälle visade sig i gullfibern med komplexa system av gångar och salar som de rustika gnagarna konstruerat. Jag skulle just koppla in högtryckstvätten på nytt för att spola bort hela skiten när jag råkade snegla mot fönstret och fick syn på min egen spegelbild i den dammiga rutan. Vem var personen jag såg och vad var den just i färd med att göra? Påminde mitt handlande inte skrämmande mycket om den känslokyla jag själv förfasats över när jag såg Sydostasiens sköldpaddsungar slukas av måsar på TV? Tänk om Riita eller någon av hennes hundar varit en sork? Jag vacklade till och halkade så att jag drattade på ändan i den stinkande sörjan och för mitt inre spelade Children of the Sun. Sorkar är naturligtvis också barn av solen, precis som jag, Dik Mik, alla 35 andra tidigare medlemmar i Hawkwind, bibliotekspersonalen, etc., och som sådana har de naturligtvis rätt att själva styra över det micro kosmos de byggt upp här. Jag spikade tillbaka skivan och satte mig sedan hos hönsen ute i wigwamen för att fundera. Vi måste alla kunna leva sida vid sida utan att störa varandra. Sorkarna har naturligtvis rätt att leva här på mother earth men de har inte rätt att stjäla mina ägg (naturligtvis är det i strikt juridisk mening hönsens ägg men jag matar dem nästan varje dag så någon slags hyra måste jag kunna ta ut). Istället för att kriga är det bättre att vi skiljs i samförstånd och lever våra liv separat, sorkarna och jag. Så fick det bli, så jag tog uggletavlan och spikade fast den framför sorkhålet – i röran här inne kvittar det att den saknar ögon.

Har även jobbat vidare med låten jag berättade om tidigare i veckan. Just nu går den under arbetsnamnet Wigwam crowded with chickens men det var bara något jag tog ur luften så det kan mycket väl komma att ändras.

Nä nu är det bestämt dags för lunch.

Payin’ the dues

Stärkt av gårdagens framgång tog jag mod till mig idag och gick in på Rusta för att betala plasttofflorna jag av misstag fått med mig därifrån tidigare. Mina gamla skor stod inte kvar men de hade ändå hål i sulan så jag tyckte inte det var så viktigt att få tillbaka dem. Dock uppenbarade sig ett annat problem för affären hade sänkt priset på tofflorna sedan jag var där sist så prislappen jag sparat stämde inte. Att reda ut denna invecklade historia i kassan kändes plötsligt allt för komplicerat så jag beslutade mig istället för att köpa ett till par till det nya reapriset och tänkte att det ungefär jämnar ut allt. Det kändes skönt att betala och göra rätt för mig. Jag köpte även en stor håv som jag tänkte använda till att försöka fånga den mystiska fågeln som gäckat mig under hösten. Vi behöver verkligen ha ett nytt möte för att reda ut alla frågetecken.

Väl hemma igen var det dags för några andra att få betalt. Jag tog min långa skarvsladd och drog ut den till hönsen. Sedan i somras har jag haft återkommande problem med sorkar som invaderar hönsens reden och förser sig av de läckra äggen som värps där. Min förhoppning var att de skulle gå i ide och försvinna under vintern men problemet har snarare blivit värre på sistone och jag har skjutit upp detta bekymmer länge nog. Jag kopplade in högtryckstvätten och brännde på med full stråle mot hålet i väggen där jag tror att sorkarna håller till (måste kommar ihåg att lämna tillbaka den snart, har lånat den av en granne i över ett halvår). Hönsen blev lite stressade så jag pausade tillfälligt och hämtade saxophonen och fortsatte sedan med att spela en lugnande melodi på den med vänsterhanden samtidigt som jag blastade skiten ur sorkhålet med högern. Det blev ganska fuktigt på golvet så jag ställde in en värmefläkt och schasade ut hönsen i wigwamen tillfälligt så de slipper bli blöta om fötterna.

Jaaaaa! Triumf!

Hon svarade! Riita svarade att hon hade glömt sin telefon hemma när hon gick till jobbet, nattskift på en pappersmassefabrik. Sen kom hon hem och somnade utan att titta på sin telefon. Men för bara en timme sen, när allt kändes som mörkast fick jag ett svar. Hon skrev att hon gärna ville ta en kopp någon gång! Hon ska till Sverige för att hälsa på sin systerson i mitten av januari och då ska vi mötas någonstans. Varje partikel i min kropp skriker av längtan. Jag ville svara något otroligt överväldigat lyckligt, men jag lade band på mig själv. Hon får inte veta hur anxious jag varit och hur lättad jag är nu. Det är osexigt med män som inte är säkra på sig själva. Det var vad Dik Mik alltid sa till mig när vi var på turné, och han gick alltid hem hos damerna (trots att han inte spelade blås, hehe). Så jag ska vänta ett tag, play the game. Men i min ensamhet tillåter jag mig själv att vara överlycklig. Jag har spelat elflöjtsolot till Silver Machine säkert femton gånger på rad nu och börjar känna mig light headed. Bäst att varva ner lite. Jag ska koka en kopp té och läsa “Stormbringer”, skriven av Hawkwinds gamle vän och Nebulabelönade Michael Moorcock. Fantastic litterature.

Nervous nellie

2014-12-16 12.55.12

Jag skickade den här bilden med ett mms till Riita igår, just efter att jag druckit upp allt honungsvatten som tidigare skvalpade runt i koppens azurfärgade innanmäte. “Nik, var du under inflytande av mind expanding drugs när du målade den koppen?” frågar ni er nu. Ja det var jag. Men det är inte därför texten ser märklig ut. Det är för att den är skriven på alfabetet kyrilliska, som används av våra grannar i öst, Ryssland. På koppen står det “Alex – Television -och radioföretag – I varje hem“. Jag designade den åt en av mina ryska vänner, Alex, som har ett radio- och televisionsföretag. Jag kan inte ryska själv, utan fick hjälp med stavningen. Allt annat har jag dock gjort själv. Jag är mest nöjd med tv-apparaterna, som ger ett varmt mänskligt intryck, samtidigt som de är väldigt informativa.

Nu är jag i alla fall väldigt nervös för när jag ska få svar från Riita. Varje sekund som går dör hoppet i mig lite. Vill hon inte veta av det här gamla skrället längre? Ibland tror jag att det surrar till i min mobil och jag tar fram den och tittar på den, bara för att mötas av min egen besvikelse då det visar sig att jag bara inbillat mig att jag känt en surrning. Hur kommer det sig att livet kan vara som världens fest ena dagen och sen bara suga nästa dag? Suck, den här eviga berg- och dalbanan ger mig fnatt!

Tillsammans med bilden skrev jag ett textmeddelande som löd “care for a cup?”. Nu är jag helt rädd att hon inte bara wouldn’t care for a cup, men att hon också doesn’t care about me.

Vad brukar ni göra när ni är ledsna och nervösa? Jag brukar fokusera på något bra jag gjort. Ibland tittar jag på koppen jag målat och blir glad, ibland tänker jag på när Hawkwind var på topp, ibland tänker jag på min son. Men det är svårt att koppla bort känslan av att jag är som ett dåligt uppstoppat djur. Tanken om mig, vad jag ska representera för omvärlden är så fin och ståtlig som ett hunddjur, men vad som faktiskt syns och finns, är ett förvridet hån av den jag kunde vara.

bad-taxidermy-wolf