Om miljöförstöring

Jag har kommit att tänka på att vädret är ett ytterst märkligt fenomen. Det pågår alltid och vi vet aldrig i förväg hur det ska bli. Vi vet till exempel att Halleys komet kommer passera jorden nästa gång den 28:e juli år 2061 och att solen imorgon kommer gå upp klockan 06.12. Jag tycker det är konstigt att det inte går att förutse vädret lika exakt eftersom det ju måste funnits någon som skrivit upp det varje dag sedan människorna lärde sig använda symbolspråk. Här i Sverige kommer årstiderna med jämna mellanrum så en viss kontakt har ju vädret med övriga universum, men vi vet inte vilka dagar det kommer regna nästa år.

Först fann jag detta väldigt märkligt. Varför följer inte vädret samma mekaniska lagar som det betydligt större och mäktigare universum? Efter att ha lånat en bok på biblioteket och läst lite på Internet insåg jag dock att jag glömt ta med en viktig faktor i mitt filosoferande: människan! Människan finns, vad vi vet, än så länge nästan bara på jorden och det vi gör påverkar vår omgivning. Om hela Australien till exempel skulle sjunka så stiger vattnet på andra sidan jorden, vilket leder till översvämningar. Vi är bara tillfälliga gäster här på planeten, en dag kommer vi försvinna och kanske kommer dinosaurierna tillbaka eller något helt annat. Men medan vi är här måste vi tänka på hur vi uppför oss annars finns risken att vi tvingas bort från Ras skapelse i förtid.

Jag har själv alltid längtat ut till rymden men vi måste förstå att vi som människor har ett ansvar för vår omgivning och att våra handlingar kan få konsekvenser. Det vore kanske inte bra för de kosmiska vibrationerna om jag stod på månen och blåste i min saxophone eftersom atmosfären är så tunn där att den kanske skulle spricka. Det finns dessutom ingen luft uppe på månen så det går inte att förutse hur tonerna skulle låta. Vad jag försöker säga är att jag frivilligt avstått från att försöka resa till månen eftersom jag inte är säker på vilka konsekvenser min handling skulle få. Många människor verkar tyvärr inte tänka så på jorden utan bryr sig bara om sin egen lycka. Det kan kännas jobbigt att behöva kompromissa men det behöver faktiskt inte vara så allvarligt om det bara görs på rätt sätt. Jag har till exempel valt att istället för att besöka rymden uppleva den psykologiskt genom att spela saxophone och bära gudabenådade scenkläder. Det känns naturligtvis lite vemodigt på ett sätt, men om universum ska fortsätta fungera måste vi alla hjälpa till. Tänk om hela vårt solsystem skulle bete sig lika oförutsägbart som vädret. Då skulle det nog inte dröja länge förens dinosaurierna var tillbaka på jorden.

Advertisements

On a roll

Jag har fått ett nytt meddelande på Myspace från professorn som jag berättade om förut. Av olika anledningar hann jag aldrig göra färdigt hans test men nu visade det sig i alla fall att det inte spelade någon roll för institutionen där han arbetar har ledsamt nog dragit in finansieringen. Han frågade även om han kunde låna 5.000 kronor av mig så jag blev lite nervös och har därför inte svarat.

I övrigt går det mesta av min tid åt till förberedelser inför the tour. Det fanns inget tillräckligt långt spännband på OKQ8 för att dra runt hela vanen, men efter att ha diskuterat saken med Dik Mik på telefon köpte jag istället två som jag skarvade ihop och, voila!, sedan gick det som en dans. Jag har justerat dem så att ena spännet sitter precis vid handtaget på den glappa dörren och det andra på nästan samma ställe på andra sidan. Spännena ser ut lite som något astronauter skulle kunna använda och den orange färgen på bandet bidrar också till att vanen ser ut lite som ett rymdskepp nu. Hotellet vi är inbokade på i Västerås har tydligen den egenheten att vi måste ta med oss egna sängkläder enligt Lasse så jag funderar på att spänna upp mitt underlakan i ett av vanens fönster eftersom det ser ut som universum sedan jag och Jahangir råkade hamna i ett konstnärligt rus. Tyvärr var det något märkligt med tuschfärgen vi använde till planeterna så just nu vaknar jag varje morgon täckt av prickar, men det gör inte så mycket eftersom jag oftast har kläder på kroppen den här tiden av året.

Jag har även tagit mig tid att skriva ett brev till Monica Backström för att förhöra mig om vad det skulle kosta att beställa ett par ögon till en garntavla föreställande en uggla på 20×25 inches. Den gamla tavlan betraktar jag fortfarande som omöjlig att restaurera så jag undersöker nu istället möjligheterna att göra en helt ny, för det ser fortfarande förfärligt tomt ut på väggen i trappen. Tidigare har det inte besvärat mig jättemycket, men nu när det börjar bli ljusare ute inser jag att det skulle se väldigt opersonligt ut att ha en hel vägg utan dekorationer om till exempel Riita kom på besök. Jag ligger redan lite på minus hos henne för att jag råkade uttrycka mig nedsättande om pudlar under ett samtal så jag har inte råd med fler billiga misstag.

Igår repade vi hela bandet för första gången. Dilek gillade inte de congas vi tidigare kommit överens om att han skulle spela så vi kom istället överens om att han hoppar in på gitarr under några persiska folksånger som han kan sedan tidigare. I övrigt får en trummaskin ta hand om kompet så att Dilek kan fokusera mer på att sköta merchbordet och dela ut kommunistiska pamfletter. Jag tror faktikt den här lösningen är den bästa tänkbara för då är vi så att säga bemannade på alla fronter, för att låna Dileks ord. Vi körde igenom folksångerna en gång sedan slog Dilek på trummaskinen och lät mig och Jahangir ta oss an Purple attic medan han öppnade en flaska vin och planerade mellansnacket. Kvällen blev mycket lyckad och avslutades med att jag och Jahangir demonstrerade illusionen av the Milky Ways undergång med hjälp av ficklampan och lakanet.

Jag känner verkligen hur allting pekar spikrakt uppåt just nu.

arow

Eclipse

Jag skulle vilja börja med att förklara lite av mitt förra inlägg här, så ingen tror att jag blivit knäpp. När jag skrev om tidsresor var jag lätt förvirrad, förmodligen för att det var sent på kvällen och jag druckit för lite vatten under dagen. När Hawkwind turnerade North America på the seventies reste vi inte i tiden på riktigt, vi ställde bara om våra klockor. Eller ja, jag antar att vår manager ställde om sin, själv bär jag sällan klocka och Dave Brock har alltid låtit sina dagar styras helt av solen. Dik Mik försökte bygga en egen klocka en gång som kunde gå åt två håll samtidigt men jag är inte säker på om den någonsin blev färdig och vart den i så fall tog vägen. Men på jorden finns det hur som helst 24 tidszoner som uppfanns i London på 1800-talet för att människor skulle veta vilket klockslag tåget mellan Paddington St. och Liverpool Central St. gick. Men det är inte samma sak som tidsresor för klockan är bara en uppfinning och har inget med universums expandering och tiden i det förflutna att göra. Det är lite svårt att förklara men jag har alltså inte blivit galen.

Idag är i alla fall en riktigt mäktig dag för solen blev eclipsed by the moon! Jag var ute i trädgården under förmiddagen för att hämta Jahangirs kokplatta som vi råkat glömma kvar där, när jag tittade upp och tyckte mig se en fläck i hörnet av solskivan. Jag trodde knappt det var sant, men efter att ha hämtat ett par ur min samling av svetsglasögon och satt dem på näsan kunde jag konstatera att fläcken blivit större. Jag är verkligen inne i ett lyckostim just nu! Först får jag en gigförfrågan från Köpings mäktigaste skivbolagsdirektör, och tack vare en bootlegvideo därifrån får jag nya spelningar på både Bankiren och Rockland. Samtidigt visar det sig att min nya vän Jahangir delar flera av mina intressen, och som om inte detta vore nog visar sig nu universum från sin mest psychedeliska sida.

Jag lät kokplattan stå kvar och gick istället in och hämtade en kopp och en hemmablandad tepåse. Sedan bröt jag loss en liten bit av Dik Miks snöborg som jag smälte i kastrullen och satte mig sedan tillrätta på ett traktordäck och lät brygden verka samtidigt som jag följde månens kosmiska vandring över solen.

Trevlig helg!

Rosa plastpapegoja

Vanen ville inte starta i förmiddags. Jag märkte att det vanliga rosslet från startmotorn uteblev så förmodligen hade jag glömt slå av lyset senast jag tog en tur. Tyvärr hör såna här incidenter numera till vanligheterna med min van, den börjar ju bli lite till åren och precis som en åldrad man som behöver hjälp att beställa sin pint på the pub behöver vanen då och då min omsorg. Och precis som en åldrad man kan den ibland vara lite kärv och det var inte helt lätt att få upp huven. I normala fall krävs några specialmanövrar för att få upp den men nu hade den dessutom fryst ihop.

Tyvärr kunde jag inte putta in den i garaget för där pågår några av mina diskreta odlingsprojekt så jag ringde istället Jahangir och bad honom komma lite tidigare till repetitionen och ta med sig en kokplatta, som jag noterade att han hade hemma när jag hälsade på där förra veckan. Han dök upp och vi fyllde en kastrull med snö som sedan fick stå på plattan tills den nästan kokade. Då hällde vi ut den över huven och genast smälte lite av isen bort. Efter sju kastruller, tror jag, var all is borta och jag kunde öppna huven med den vanliga skruvmejseln och lyfta ut batteriet. Jahangir tog även en titt på den glappa dörren och föreslog att jag skulle köpa ett spännband till den nästa gång jag var på OKQ8 för att kolla skivor. Den kommer ju bli ganska svår att öppna då men är fortfarande bättre än som jag har nu och jag tror faktiskt det är det bästa alternativet. Ibland finns lösningen rakt framför näsan på en, men det krävs ett extra öga från någon annan för att se det.

Jag tackade honom för hjälpen och frågade reflexmässigt om han ville hänga med in i wigwamen på en hövding, precis som jag brukar fråga Dik Mik varje gång han hjälpt mig med något. Jag hade redan hunnit öppna magväskan när jag insåg att det var Jahangir som stod där och inte Dik Mik, och jag hade ingen aning om vad han ansåg om mixed tobacco. Nervöst började jag gräva i magväskan för att hitta en bortförklaring men det bästa jag kunde fiska upp var en liten rosa plastpapegoja som jag fått i ett Kinder-ägg en gång och den hade hängselbyxor på sig så det skulle bli svårt att associera den till ett liv bland amerikas indianer. Jag log nervöst och försökte låta så som jag tror att papegojor gör men det märktes att Jahangir redan genomskådat min rökridå. Som tur var klappade han mig bara på axeln och sa att han gärna följde med in i wigwamen. Han hade tydligen haft sina aningar ända sedan han besökt hönshuset och kännt lukten från garaget.

När vi vinglade ut från wigwamen hade det hunnit bli mörkt och inte ens fast vi gjorde solhälsning blev det ljusare. Vi gick då in istället och jag visade Jahangir tricket med ficklampan och han förstod på en gång att det skulle kunna skapa en epic extra dimention på våra framträdanden. Vi rev ut underlakanet ur min säng och målade små prickar överallt med tuschpenna så att det såg ut som universum. Sedan spännde vi upp det i dörröppningen till vardagsrummet och släkte i taket, and man it was far out! Jag plockade upp saxophonen och tutade igång Children of the Sun samtidigt som Jahangir gick fram och tillbaka mot lakanet och såg den flammande cirkeln sluka universum. Vi spelade i säkert en timme tills jag blev tvungen att pausa för att fukta läpparna med lite afternoon tea. Medan vi pustade ut berättade Jahangir att han även bott några år i Canada och att det är så stort där att de har flera tidszoner. Jag har turnerat i North America med Hawkwind men när man är on tour tänker man inte så mycket på vad klockan är så jag hade totalt missat detta. Tanken svindlade; jag har varit en tidsresenär utan att veta om det. Jag slöt ögonen för att tänka tillbaka och tyckte mig minnas en natt på vår tour bus när jag vaknade och det kändes konstigt för att det liksom susade från fönstret. Kanske var det just då vi passerat en av dessa tidszoner. Så många gånger som jag föreställt mig att stå vid the edge of time och så hade jag inte ens märkt när det hände. Jag är fortfarande shockad och har inte lyckats varva ned tillräckligt för att somna så det är därför jag bloggar nu.

Nytt gig

Jag har pratat med Lasse från Bankiren i Västerås igen. Tack vare sitt kontaktnät har han lyckats ordna ett gig till åt oss, på Rockland i Sala. Jag kände inte till denna venue innan men han skickade en länk till deras homepage och både en alternativ upplaga av Mountain och Katrina and the Waves utan Katrina har uppträtt där så det verkar vara ett etablerat ställe. Dik Mik kommer tyvärr inte kunna följa med på turnéen denna gång för han hade lite saker att ta itu med hemma i England men jag tror att jag, Jahangir och Dilek klarar detta utmärkt ändå. Dilek gick med på att följa med om han fick sätta upp ett bord där han kunde sälja böcker och distribuera kommunistiska pamfletter, vilket jag självklart gick med på för då kan han ju sköta bandets merchandise också. Mitt projekt tillsammans med Pink Floyd är slutsålt så jag måste komma ihåg att ordna lite nya skivor innan vi åker. Jag har en ny låt som heter Purple Attic och så Chicken-Wigwam in a Concorde som blev klar för några veckor sedan. Det räcker egentligen till ett album men jag tror jag ska komplettera med några bonusspår eftersom CD-skivor har mer plats än en LP och jag känner kreativiteten spira inombords. Naturligtvis vore det även bra om jag kunde ordna fram några t-shirts och scarves men då behöver jag nog lite hjälp av någon annan. Jag ska undersöka det närmare om jag hinner.

Sättningen är nu Dilek på congas och sång, Jahangir på rabab och kör, och så yours truly på flöjt och saxophone. Vi har inte riktigt samma tyngd som mitt tidigare band Hawkwind men de instrumentala partierna är spaced out 😉 Eftersom Dilek även måste jobba i sin grill och Jahangir jobbar deltid som mentalskötare kommer vi tills vidare inte att göra någon längre turné men det passar mig bra eftersom hönsen behöver matas några gånger i veckan och det finns en risk att sorkarna återkommer om jag inte plockar undan äggen med jämna mellanrum.

Vi har ännu inte kunnat repa med hela bandet samtidigt men jag och Dilek improviserade lite igår när jag besökte honom och beställde en mosbricka. Han var på utmärkt humör och sjöng en iransk kampsång medan han stekte korven och jag passade på att kompa honom genom att vissla en saxofonslinga.

Windsmålning

Nog för att wigwamen är trevlig och det är heller inget fel på mitt kök eller sitting room, men på sistone har jag verkligen fattat tycke för vindsvåningen. Jag tänker att om man skulle fösa ihop alla bra saker jag har sparat där uppe i en hög i ena delen skulle man kunna hänga upp ett batiktyg för att slippa tänka på all bråte, måla lite fint i taket och på väggarna, ställa in en mysig soffa, dra upp en skarvsladd och plugga in en minidisc. Sen kan jag och Jahengir och Dilek sitta där som omväxling och shoot the breeze och ha det trevlig och Dik Mik skulle kunna sova där uppe när han är på besök. Så igår skred jag till verket. Jag började fösa ihop alla saker i det bortersta hörnet. Först bar jag dit alla lådor och staplade dem. Sedan bar jag dit gamla lampor, en trasig gitarr, ett stort huvud av papier mache som jag gjorde en gång när jag planerade ett practical joke som rann ut i sanden, en gunghäst som grabben hade när han var mindre och lade allt uppe på kartongerna. Sen hämtade jag en spade och skyfflade upp allt annat som låg på golvet på alltsammans – gamla kassetter, en chillum, början på en samling av beer mats etc. Jag åkte in till Börges färg och tapet och köpte två stora hinkar felblandad lila plastfärg för nästan ingenting samt rollers och ett slags cape av plast att skydda kläderna med medan jag målar. Väl hemma klädde jag mig i plasten, rökte en jolle och got down to brass tacks. Jag öppnade en av hinkarna, hällde ut lite färg på ett slags plastgrej avsedd för detta ändamål som expediten skickat med free of charge och började måla väggen.

Jag lyssnade noga på ljudet av rollern mot de nakna brädorna. Frrrrrrrt. Frrrrrrt. Frrrrrrt. Det kändes nytt men samtidigt bekant. Kanske kan man micka upp det och använda det i någon låt i framtiden när bandet blivit stort och berömt. Jag gick liksom in i en mental tunnel och förlorade all uppfattning om tid. Hade jag målat i en kvart, en timme, en dag, en livstid? Det var skönt att liksom förlora sig själv, stiga ut ur sitt jag, sväva upp mot taket där den lilla rispapperslampan hänger, flyga runt den som en planet runt solen och se ner på mig själv. Kolla! Där nere står saxophonisten i Hawkwind! tänkte jag för mig själv och skrockade.

Men så plötsligt; poff! Glödlampan gick sönder. Det blev svart. Hade det inte vart för ljuset som strömmade upp från luckan i golvet hade det varit som att sväva i tomrummet i universums utkant. Jag gick ner och hämtade en ny glödlampa, klättrade upp på vinden igen, drog upp stegen och lutade den mot en bjälke så att jag kunde nå upp till lampan. Jag klättrade upp för stegen, skruvade ut den trasiga glödlampan och skulle just till att sätta in den nya när jag kom att tänka på ljudet av skruvandet. Schrrt. Schrrt. Schrrt. Jag tänkte på hur detta skulle låta tillsammans med ljudet av rollern mot de nakna brädorna. Schfrrrt. Schfrrrt. Schfrrrt. Här hade jag en början på en riktigt kosmisk låt. Jag började fundera på hur det skulle låta med ett saxpålägg, lutade mig framåt för att ta stöd med armarna och liksom spela saxophone i luften.

Men när jag lutade mig framåt gled stegen bakåt över golvet. Jag reagerade blixtsnabbt och hoppade åt sidan för att inte falla handlöst mot golvet. Men när jag landade på golvet råkade jag trampa ner med foten i färghinken och fastnade med foten. Jag tappade med ens balansen och för att inte ramla tog jag några steg bakåt. Bang! Jag slog huvudet i en takbjälke och kastades handlöst framåt igen. Klafs! Jag hade fallit med ansiktet rakt i plastgrejen som expediten skickat med free of charge. Vilken soppa! Men som jag låg där med en bula i huvudet, en hink på foten och ansiktet full av lila felblandad plastfärg hörde jag liksom plötsligt en tune växa sig starkare. Det var en saxophone tune, svag först, sedan allt starkare. Och det var en fantastisk musik. Jag kunde inte annat än att skratta. Jag slet upp plastdräkten och kastade den i ett hörn, skyndade ner till undervåningen, hämtade saxen och portan och spelade in musiken och by George vilket mästerverk!

Internrevision vid Stonehenge

Idag har jag ägnat mig åt något så ovanligt som ett spratt. Jag brukar inte vara den som skämtar på andras bekostnad men jag vaknade på så gott humör imorse på grund av samtalet med Lasse igår att jag tände en pipa redan till frukost och lät fantasin löpa fritt. På grund av lite olika omständigheter förväntar sig svenska staten att jag besöker en hemsida som heter Arbetsförmedlingen några gånger i veckan och det var där upprinnelsen till mitt spratt började. Sidan fungerar ungefär som Ginza, alltså att man köper och säljer saker, men med betydligt tristare innehåll så det är inget jag rekommenderar andra musicnauts som läser det här. Den har inte ens någon kategori för progressive rock så det är riktiga amatörer som driver den och jag förstår inte why myndigheterna fortsätter insistera på att jag måste besöka den. För några år sedan försökte jag tipsa dem om bättre sidor men fick aldrig något gehör så nu har jag gett upp och istället utvecklat ett system för att i alla fall bli klar med besöken så fort som möjligt så att jag kan ägna mig åt bättre saker sen.

Men idag var den för en gångs skull lite spännande för jag hittade en annons om att en revisionsbyrå sökte en ny medarbetare. Så här i efterhand minns jag inte riktigt vad det var jag fann så spännande med detta men jag ringde i alla fall och made up att jag under lång tid tjänstgjort som auktoriserad revisor på Mr Anchovys i London. Normalt under de här samtalen brukar jag säga att jag heter Christer Pettersson och är nyinflyttad från Stockholm, det räcker nästan jämt för att den i andra änden ska svara att jobbet redan är taget. Även om mitt skämt var lite mer sofistikerat den här gången förväntade jag mig ändå att bluffen skulle avslöjas men istället bjöd de in mig att komma förbi på eftermiddagen för ett möte, så jag tänkte att jag lika bra kunde åka dit eftersom mitt schema var tomt. På vägen dit var jag så fnittrig att jag höll på att spricka och gapskrattade högt när dörren till baksätet slogs upp vid en inbromsning och välte en soptunna. När jag väntade i receptionen på att den jag pratat med i telefon skulle komma blåstes mina kinder upp som balonger när jag tänkte på det bisarra i situationen: här stod jag, en tidigare medlem i Hawkwind och sökte jobb på en svensk revisionsbyrå. Tänk om hela Hawkwind-gänget skulle jobba här som revisorer och den mossiga personalen istället spela rymdrock mellan stenblocken på Stonehenge. Ha ha, dear God hur illa det skulle låta! Jag fnittrar fortfarande här i stolen när jag tänker på det.

Jag fick i alla fall följa med en kvinna som hette Agneta in på ett kontor för en pratstund. Hon frågade vilka klienter vi haft på mitt förra jobb och jag improviserade ihop namnen Soft Machine Industries, Matching Mole Mining, Caravan of Dreams Travel och Hatfield and the North Invest. Hon synade inte min bluff utan hummade bara till svar och jag fick bita mig i kinden för att inte bli avslöjad. Då märkte jag plötsligt att hon verkade titta på mina tofflor från Rusta, så då blev jag lite nojig för att hon kanske kände någon på affären och att universums karma höll på att låta skämtet explodera i mitt eget ansikte. För att dra uppmärksamheten åt annat håll frågade jag vilket siffersystem de brukade använda sig av inom företaget, det indiska eller det arabiska? Det fungerade väldigt bra för hon hade inte alls kunskap om de arabiska siffrorna så jag höll en liten föreläsning och kom även in på det gamla Egyptens räknesystem mot slutet. Hon lyssnade förundrat och när jag var färdig tog hon mig i hand och lovade att höra av sig. Här fick jag lite dåligt samvete för inte ville jag bli skyldig till att en riktig utbildad revisor gick miste om ett jobb bara för att jag spelat ett spratt, jag visste ju ingenting om hur arabiska länder räknar av moms till exempel. Risken fanns också att Försäkringskassan skulle dra in mitt stipendium varje månad om jag fick jobbet så jag brast ut i skratt och förklarade hur allt låg till: att mitt namn var Nik Turner och att jag egentligen var före detta saxofonist i Hawkwind och då skrattade hon också, fast inte lika högt som jag, medan hon gick och öppnade dörren och visade mig ut.

Nu ska jag skratta vidare en stund till en DVD med Tommy Cooper. Vad vore livet utan humor ha ha! 🙂