Jag – en japansk svärdsmidare

Jag saknar Riita. Trots alla framgångar med bandet fortsätter hon att återvända till mina tankar. Lycka mäts inte alltid i antalet medelålders män i Captain Beefheart-tjöjor som kommer på ens gig utan ibland är det mest värdefulla bara att få vara nära en person som tycker om mig för den jag är och inte för att jag är tidigare rymdsaxofonist i Hawkwind. Kanske är jag lite extra känslig just nu för att jag såg Police Academy 3 igår och blev väldigt berörd när Eugene Tackleberry äntligen får sin Lt. Callahan på slutet. Jag ringde Dilek för att känna mig mindre ensam men han var upptagen med att berätta för två körskolelärare på grillen om ett framtida kommunistiskt världssamhälle så jag fick söka sällskap någon annan stans.

Eftersom det var ganska fint väder tog jag vanen ner till busstationen där det för det mesta brukar finnas positiva personer med lite tid över. Jag träffade en mycket glad man som berättade att han var tidigare svensk mästare i luftpistol. Karriären hade gått som på räls tills han fick problem med darrningar i lederna till följd av en huskur mot migrän som han fortfarande verkade dricka. Vi hade en lång diskussion om livets förgänglighet och även om han inte kom ihåg namnet på den så trodde han att han hade ägt en skiva av Hawkwind. Tänk vad universum är litet ändå! Det var fint att dela gamla minnen från tiden då hans liv stod i zenit. Jag berättade om Englands bästa rymdsaxofonister och han delade med sig av anekdoter om Sveriges största idrottsstjärnor på 1980-talet: Patrick Wassberg, Ingvar Stenmark, Börje Borg, Björn Salming. Det var fint att höra om alla gamla hjältar som sakta trappat ned sina karriärer och fade into obscurity, men samtidigt lite sorgligt. De var nu så gamla att de förmodligen aldrig skulle kunna träna upp sina kroppar till samma fysiska nivå som de en gång varit och när jag tänkte på detta kände jag en otrolig tacksamhet till min saxophone. Om ödet velat annorlunda hade jag kunnat vara en av dessa idrottsstjärnor som nådde livets topp i unga år för att sedan aldrig återvända. Men som tur var stod planeterna i en sådan position när jag föddes till cosmic saxophone player och likt en japansk svärdsmidare blir jag bara bättre för varje år som går.

Jag erbjöd mig att gå och hämta min saxophone och spela ett stycke för min nya vän, men han avböjde och tyckte istället att jag skulle smaka på hans hemmablandade kir. Den smakade mycket delikat och vi hade några trevliga timmar tills han blev trött och tog en liten siesta. Jag tänkte fortfarande på Riita men saknaden var lättare att bära nu när jag fått lite perspektiv och insett hur mycket jag har att vara tacksam över. Jag tog min saxophone och spelade uppmuntrande medan jag promenerade de fyra milesen hem. Det tog på krafterna så nu ska jag koppla av med kärleksdramat Cocoon på datorn.

One Universal Love.

Advertisements

På en äng i Notts County

Dik Mik ringde idag för att diskutera en väldigt flippad grej som han kommit på. Han hade suttit i verkstan hemma i sitt hus i Oxford och höll på att trimma en skivspelare med hjälp av en elvisp så att den gjorde 150 rpm när han hörde en duns mot väggen. Han gick ut för att undersöka var ljudet kom ifrån eftersom han är mycket intresserad av ljud och hittade då en fågel på backen som verkade lite vimmelkantig. Dik Mik är inte jätteintresserad av fåglar, tvärt om brukar han säga att när han går på gatorna i centrala Oxford önskar han att han hade med sig ett tennisracket så att han kunde smasha alla stadsduvor som flyger för nära. Fåglar kan ju som alla vet flyga utan att behöva ta hjälp av maskiner och det tycker både Dik Mik och jag är riktigt fett. Men när Dik Mik fick syn på den här fågeln kom han på att det ju faktiskt finns en sak till som är bloody cool med fåglar: de kan ju faktiskt flyta också.

Vi diskuterade hur mäktigt det måste vara att vara en stor pelikan som med lätta vingar flaxar över världshaven och när man tröttnar på att flaxa så sätter man sig bara på vattnet en stund och tittar ner tills man ser en fisk som man plockar upp med sin näbb. Om det fungerade lika dant på marken skulle vi kunna sitta på en äng i Notts County och plötsligt skulle en hamburgare titta upp ur marken som det bara var att plocka upp och åta. Det vore emot alla fysikens lagar men skulle vara epic cool! Vår fantasi skenade iväg och vi diskuterade entusiastiskt i säkert en timme om allt vi kunde göra om vi var fåglar som flöt runt på havet. Dik Mik skulle bygga en liten flotte som han kunde ha en batteridriven bandspelare på, sen skulle han ta det lugnt och flyta över till Canada och hälsa på Del Dettmar, som antagligen skulle bli väldigt förvånad när han fick se att Dik Mik nu var en fågel. Själv skulle jag vara en pelikan och fylla min hakpung med så mycket luft som möjligt sen skulle jag spela världens längsta saxofonsolo medan jag flöt fram på Nilen, som jag flugit till först.

Ofta när det sjungs om fåglar inom till exempel space rock handlar det ofta om att de kan flyga. Hawkwind har ju till exempel ett namn som anspelar på fåglar och luften. Det är så klart fortfarande riktigt fett det också men Dik Miks betraktelse har verkligen öppnat mina ögon för en ofta förbisedd del av fåglarnas värld. Om ni inte har något särsklit för er ikväll tycker jag att ni kan ägna fåglarna en tankte och tänka på alla som flyter runt där ute i världen ungefär som austronauter på rymdskepp i rymden. Peace and love.

Västerås egen Frank Zappa

Då var turnén över för denna gång. Det var intensiva dygn men det var också mycket roligt. Senast jag skrev väntade jag på att Dilek skulle dricka upp sin vinare så att vår nye vän Per-Olof Saether kunde köra oss till vårt hotell. Det visade sig dock att Dilek var på väldigt bra humör för att giget gått så bra och ville hellre försöka hitta en nice efterfest än att gå och lägga sig. Jag var egentligen ganska trött men ville inte förstöra den goda stämningen så vi började leta efter Jahangir för att höra om han också var sugen. Först hittade vi honom inte någon stans men när jag gick ut på torget för att tända en pipa och rensa tankarna fick jag syn på honom jaming på sin rabab tillsammans med en man som trummade på en soptunna. Det hela lät riktigt psychigt på ett primitivt sätt så jag tog upp min lilla reseblockflöjt som jag alltid har i innerfickan och hakade på. Vi hann spela i kanske 15 minuter innan en man i gul jacka kom fram och förklarade att han uppskattade att vi var så glada men att han skulle tillkalla polis om vi inte slutade. Jahangir frågade entusiastiskt om det fanns något ställe vi kunde fortsätta på ostört och mannen med soptunnan erbjöd oss då att följa med till hans replokal. Jag frågade Per-Olof om det var okej att vi gjorde en liten avstickare och han svarade att det gick bra.

När vi klättrat in i vanen presenterade sig mannen med soptunnan som Lejde och sa att han blivit mycket imponerad av vårt gig inne på Bankiren. Han gillade särskilt vårt avslutande nummer med ett wigwamformat universum som välter över ända, och först förstod jag ingenting men insåg sedan att han missuppfattat Dileks missöde med lakanet. Det gjorde inte så mycket för Lejde var otroligt trevlig och tipsade oss om ett band som Per-Olof spelat in i sin studio som heter Sober och ska vara Sveriges motsvarighet till Nirvana. Sober och Nirvana är två ord som sällan klingade så bra ihop när jag bodde hemma i England och spelade med Hawkwind men det är alltid intressant när olika perspektiv möts och det han spelade upp på sin telefon lät ganska bra. Jag har tänkt lyssna noggrannare ikväll när jag är klar med middagen.

När vi kom fram till replokalen hade Dilek somnat i baksätet så han fick ligga kvar medan vi andra gick in. Per-Olof var också tvungen att lämna oss för han skulle upp ganska tidigt dagen efter för att skjutsa ett av sina barn på handbollsmatch. Som tur var bodde han i närheten så han kunde gå från replokalen och vi andra gick in för att fortsätta där vi slutat. Klockan hade hunnit bli nästan fyra och vi var alla ganska trötta så när jag upptäckte att jag glömt min saxophone ute i vanen slog vi oss istället ner i en soffa för att bara ta det lugnt en stund och lyssna på några kassetter som Lejde spelat in tidigare och som han trodde kunde intressera oss. Den första kassetten var med hans band Stinking Socks och både texterna och musiken påminde om Frank Zappa på ett surrealistiskt sätt som gjorde att jag kände mig otroligt bekväm i soffan. Jahangir blev dock lite nojig av en absurd text om en aggressiv trädgårdstomte så Lejde bytte kassett till sitt soloprojekt Sagoman som var mer proggresivt och episkt och vi sjönk ihop i soffan och lät tonerna fylla rummet samtidigt som vi kände hur vår ögon blev tyngre och tyngre.

Jag vaknade av att det luktade otroligt illa i rummet och någon av oss måste ha pruttat i sömnen. Jag öppnade ett fönster och bländades av en så stark sol att jag för en sekund fick för mig att jag var ett troll som höll på att spricka. Sedan mindes jag att jag var Nik Turner, tidigare rymdsaxofonist i Hawkwind, som var på turné i Västerås. Jag hade befunnit mig i den här situationen säkert hundra gånger tidigare och det var inget att vara rädd för. Det verkade dock vara väldigt tidigt på dagen så jag drog upp dragkedjan till ett gitarr-softcase och bäddade ner mig under det på en trummatta för att sova några timmar till. Jag vaknade igen av att Jahangir knuffade på mig med foten och frågade om jag ville följa med och köpa pizza. Dilek sov fortfarande i vanen så vi lät honom ligga kvar och följde med Lejde till en pizzeria som även hade väldigt god mjkglass. Jag hade lämnat min telefon på laddning i vanen så visste inte vad klockan var men på pizzerian kunde jag se att den närmade sig tre på eftermiddagen, vilket var en timma innan vi hade load in i Sala. Vid bad att få pizzorna som take away och skyndade sedan till vanen. Stämningen blev ganska stressad när den inte ville starta och även om jag inte sa något högt misstänkte jag att det kunde bero på min mobiltelefon som varit inkopplad hela natten i cigarettändaruttaget som Dik Mik monterade dit förra sommaren. Dilek svor över att vi väckt honom i onödan men Lejde lugnade oss med att det gick tåg till Sala nästan en gång i timmen och att resan bara tog 30 minuter så det hela slutade ändå ganska lyckligt.

Det kändes lite amatörmässigt när vi klev av tåget och ringde arrangören för att be honom hämta oss på stationen. Som tur var så var även han väldigt trevlig och berättade att han fått rapport från Lasse om att gårdagskvällen varit mycket minnesvärd. Stärkta av att vårt rykte som liveshow börjar sprida sig i mellansverige spände vi upp backdropen och repade lite på scenen. Döm om min förvåning när arrangören sedan bad mig sitta ner vid ett bord och tog fram några bilder som visade att jag stått på samma scen ungefär 10 år tidigare! Jag hade helt glömt detta men kände igen den eleganta scenkostymen på korten och tror att jag skymtade den hemma när jag städade vinden tidigare i år. Ibland sluts cirklar utan att vi märker det och upplevelsen jag fick av att se bilderna var precis den känsla jag försökte förmedla när jag skrev Purple Attic.

Dilek var bakfull så vi bestämde oss för att stryka hans låtar men det gjorde inte så mycket för det kom inga iranier vad jag kunde se på giget ändå. Lasse dök upp på kvällen igen så vi överraskade honom med en halvtimmesversion av Silver Machine som han fick gästsjunga på. Han blev mycket glad och var sedan vänlig nog att ge oss lift tillbaka till Västerås och låna ut startkablar så att vi fick igång vanen. Det blev en ganska lång natt även dag två så jag ringde ett Hawkwind-fan i Garpenberg som jag har kontakt med på Myspace ibland och frågade om det gick bra att sova över hos honom för då borde batteriet ha hunnit bli tillräckligt laddat så att det gick att stänga av vanen. Han svarade att vi var välkomna så efter några mindre felkörningar hittade vi fram och fick äntligen lite riktig vila efter långa dagar ute på vägarna. På söndagen gav vi oss av efter lunch och Dilek tog sista körningen som kompensation för att han inte var med på scenen i Sala. Nu ska jag ta det lugnt i soffan ett tag med några avsnitt ‘Allo ‘Allo!. Turnén är över för denna gång men med all succéss i helgen skulle jag bli förvånad om vi inte får fler bokningar snart.

Donington 1982

Då var första spelningen av the tour avklarad och jag måste säga att den gick riktigt bra. Bankiren var ett mycket trevligt ställe och precis som på Ögir i Köping satt publiken ned så det blev väldigt avslappnat. Det var inte riktigt utsålt men minst tre fjärdedelar av stolarna var fulla när vi inledde med att spela tre persiska folksånger och en iransk familj som var där för att äta gav oss stående ovationer efteråt. Vi kunde inte fått en bättre start. Därefter satte Dilek på trummaskinen och började duka av ett bord för att kunna sälja skivor och dela ut sina informationsfoldrar. Jag och Jahangir hade ätit varsin bit hemmabakad kladdkaka strax innan giget började och den kickade in för oss ungefär samtidigt som maskinen började sitt metodiska dunkande. Först stod jag bara som förhäxad och lyssnade till ljuden som tycktes ånga på i all oändlighet och gömde nästan bort att jag stod på scenen, men jag återvände till jorden när jag fick syn på Dilek som tycktes ha en hätsk diskussion med en av servitörerna om vilket bord han kunde använda. Jag gav ett tecken till Jahangir som han inte verkade förstå för vi hade nog inte gjort upp om det i förväg men jag började i alla fall spela och han hakade på och efter någon minut möttes vi i refrängen till Purple Attic. Det lät precis så faktastiskt som när vi repat i mitt vardagsrum och vi spelade den i säkert 20 minuter. När vi var klara med den fick vi åter igen applåder men inte riktigt lika rungande som tidigare för den iranska familjen hade betalat och gått hem, men Lasse som bokat oss busvisslade i alla fall och ställde sig vid scenkanten. Vi tillägnade nästa låt åt honom och gjorde en helt okej version av Born to go, som vi lätt glida över i ett rabab-solo som sedan övergick till Chicken Race with Concordes in Wigwam. Här hade vi gjort upp att jag skulle gå ner på knä när den stora urladdningen närmade sig och Dilek skulle då tillfälligt stänga merchförsäljningen och lysa med ficklampan mot backdropen för att gestalta universums undergång. Allting kändes så perfekt att jag slöt ögonen samtidigt som jag gick ner på knä och lät min saxophone fylla rummet med sina spaced out tunes, samtidigt som Jahangir gned strängarna på sin rabab till bristningsgränsen. Stämningen i rummet var verkligen magisk och jag kände samma känsla om när Hawkwind spelade på Monsters of Rock i Donington 1982 och Dead Fred gned sin fiol som om den kom från ett annat universum.

När jag hörde ett brak öppnade jag ett halvt öga och kunde för en sekund se Dilek insnärjd i backdropen och just i färd med att snubbla ner från scenkanten. Antagligen ville han gestalta hur universum kröker sig och i slutändan imploderar, och även om det inte var något vi kommit överens om i förväg kändes hans beslut som perfect timing och jag fortsatte spela några minuter till för att avsluta med en lång släpande tune som inte lämnade någon oberörd.

Succéen var ett faktum och jag är säker på att vi hade sålt slut på alla skivor vi hade med oss om inte Dilek varit tvungen att gå och kräkas för att han blev lite yr av fallet från scenen. Som tur är var scenen bara ungefär 1 ½ feet hög. Lasse kom fram och gratulerade och presenterade oss även för sin vän Per-Olof Saether som tydligen är en mycket känd producent i Västerås. Han var väldigt trevlig han också och erbjöd sig att låna ut sin studio om vi tänkte spela in fler skivor i framtiden så det var verkligen en hellyckad kväll. Vi snackade lite om musikindustrin och vilken av Robert Fripps soloskivor som är bäst och när jag skulle gå med i Dave Brocks upplaga av Hawkwind igen och annat sånt som branschfolk pratar om. Det var en mycket intressant diskussion och nu pustar jag ut i logen och väntar på att Dilek ska dricka upp sin vinflaska innan vi packar in alla saker och beger oss till vårt hotell Stf Hostel Surahammar. Vår nya vän Per-Olof har lovat att köra vanen och det är verkligen snällt för jag är inte säker på att någon av oss i bandet borde göra det just nu. See you all in Sala city tomorrow! Over and out for now.

Ut på vägarna

Nu sitter vi i bussen och har rullat ut mot Västerås. Dilek har köpt en jättepraktisk kabel som kan anslutas till cigarettändaruttaget och gör att det går att ladda mobilen så jag kan sitta med den hur mycket jag vill utan att batteriet tar slut. Jahangir har klättrat in i baksätet och spelar rabab så det är väldigt trivsamt här just nu!

Igår kväll blev jag klar med våran skiva och hann bränna ut sju exemplar som Dilek kan sälja vid merchbordet. Jag har döpt den till In Search of Space 2 och skrivit namnet med den svarta tuschpennan direkt på skivan. Namnet är en hint till en av de tidiga skivorna som mitt gamla band Hawkwind spelade in och min förhoppning är att detta ska göra att en del gamla fans lättare får syn på den i affären. Det är kanske lite primitivt att skriva namnet med tusch men jag måste säga att det ser riktigt cool ut och jag vet inget annat band som gjort så tidigare så har jag tur blir det en snackis i pressen också. Det blev fyra låtar till slut och jag är riktigt nöjd med de flesta. Så här ser låtlistan ut:

  1. Intro
  2. Chicken Race with Concordes in Wigwam
  3. Purple Attic
  4. Outro

Jag är inte helt nöjd med hur sista låten slutar. Det var meningen att det avslutande saxophonesolot skulle fade over till några minuters fågelsång, men de enda fåglar jag kunde spela in var hönsen för min långa skarvsladd räckte inte för att kunna flytta ut portastudion i skogen. Jag borde kanske ha nöjt mig med att spela in en eller två av dem i enrum, men jag hade bara t-shirt på mig och det var kallt ute så jag ville inte vara kvar för länge och tog därför bara en tagning. En gång drömde jag att deras näbbar hade förvandlats till saxophoner och det lät fantastiskt när de spelade på dem, men det var som sagt bara en dröm. I framtiden blir det kanske verklighet men just nu är jag i alla fall glad att det ligger sist på skivan så att det är lätt att hoppa över.