Brainstorm

Jag är fortfarande medborgare i the United Kingdom och måste därför kontakta en svensk myndighet som heter Migrationsverket med jämna mellanrum för att skriva under några papper och svara på några frågor och så där. Eftersom jag bor ganska enskilt sköter jag många av mina ärenden med myndigheten via telefon, precis som jag gör med många andra saker, till exempel vårdar min vänskap med Dik Mik etc. Samtalen med Migrationsverket är för det mesta väldigt formella och inte så särsklit roliga, ungefär som myndigheten som ansvarar för mitt konstnärsstipendie varje månad. Idag ringde jag i alla fall till Migrationsverket och som vanligt blev jag placerad i en telefonkö. Eftersom jag lever ett ganska omväxlande liv har jag inget emot att sitta i kö, det är ett bra tillfälle att lägga andra saker åt sidan och bara slappna av en stund. Men tyvärr är den pausmusik som Migrationsverkets telefon spelar ytters tråkig och inspirerar inte alls till att exempelvis tacka solen för att den skiner varje dag eller fundera vilka historier stenar skulle berätta om de kunde prata, sånt som de flesta jag känner vill att musik ska göra.

Jag fick idag sitta i telefonkö i ungefär 10 minuter innan en så kallad handläggare svarade. Först uppfattade jag inte riktigt namnet, för jag får erkänna att jag inte lyssnade särskilt noga och bara väntade på att få detta överstökat, men efter några sekunder hajade jag till över vad jag just hört. Rösten på andra sidan telefonen tillhörde någon som kallade sig Joel Brainstorm! Jag insåg att de måste ha en nummerpresentatör på myndigheten och att handläggaren kännt igen mitt nummer och ville förmedla att han var ett fan av Hawkwind. Det hela gjorde mig lite överrumplad och jag visste först inte riktigt vad jag skulle svara – jag var smickrad men ville inte låta för entusiastisk. Med den mest avslappnade röst jag kunde få fram frågade jag vad han tyckte om pausmusiken som myndigheten valt att spela i sina telefoner? Precis som jag var han säkert lite nervös för han svarade att han inte visste hur den lät. Jag nynnade en liten bit och han höll med om att det kanske skulle gå att byta till någon bättre men att han inte riktigt visste vem som ansvarade för detta.

Vi hade ett långt och trevligt samtal där jag föreslog olika låtar med Hawkwind de kunde ha som pausmusik. Han kände inte igen de flesta titlar så att jag fick nynna en liten bit på en kazoo som jag turligt nog hade i byxfickan idag. Detta händer faktiskt ganska ofta när man spelar rymdrock för lyssnarna spelar sällan en låt i taget utan låter skivan snurra från början till slut, och då är det inte alltid så lätt att komma ihåg låttitlar. Del Dettmar kallar till exempel You shouldn’t do that för ”hair cutting song” för då kommer han ihåg texten och kan nynna melodin så han vet vad han ska spela. Handläggaren som kallade sig Joel Brainstorm hade dock inte några egna namn på låtarna men berömde mitt kazoospel och föreslog att jag skulle kontakta deras tekniska avdelning för att erbjuda min musik. Jag tackade för hans support och önskade honom en trevlig dag innan jag lade på. Sedan kom jag ihåg att jag ju egentligen ringde i ett annat ärende men då hade klockan hunnit bli så mycket att jag var tvungen att skjuta det på framtiden för att hinna ut på gården och spela saxophone när brevbäraren passerar i sin bil. Hon vinkade åt mig i tisdags förra veckan och jag har sedan dess tagit för vana att de dagar jag är hemma och det inte är för kallt ute befinna mig på gården och spela lite avslappnat på min saxophone mellan 10 o’clock och 12 o’clock med en förhoppning om att väcka hennes intresse ytterligare. Jag har fortfarande kontakt med Riita ibland men betraktar mig ändå som single ;).

Advertisements

Garden can

Igår repeterade vi med bandet igen. Precis som Jahangir önskade så träffades vi lite tidigare för att äta kladdkaka och den smakade mycket bra! Tyvärr visade det sig sedan när vi skulle börja repa att kladdkaka inte går så bra ihop med saxophone för den lilla glasspinnen som sitter i munstycket blir alldeles kladdig så att luften inte kommer fram som den ska. Dilek föreslog att jag skulle prova att blåsa från andra ändan av saxophonen för att få bort kladdkakan som fastnat där inne men det fungerade ganska dåligt för min mun var för liten. Han fick sig i alla fall ett gott skratt när jag försökte och det bjuder jag gärna på för skratt är bra för alla band. I Hawkwind skrattade vi mycket och hade så roligt att en del av oss blev tvungna att sluta för att spelningarna skulle kunna genomföras. Efter att ha spolat igenom saxophonen med högtryckstvätten som jag måste komma ihåg att lämna tillbaka till grannen snart så fungerade den bättre och vi rev av första sidan av In Search of Space. Det är viktigt att repa mycket nu eftersom festivalsäsongen närmar sig och jag hoppas vi kan få några datum till bokada i år. Jag har varit i kontakt med med en man i Borlänge som arrangerar konserter på Liljan och han kände även någon på Säters kommun som ansvarar för arrangemangen i Säterdalen så förhoppningsvis blir det ett nytt leg of the tour i Dalarna. Jag har också pratat med Dik Mik i telephone i söndags. Han har varit lite svår att få tag i under en tid men nu visade det sig att det berott på att han varit upptagen med att uppfinna en tävling och sedan försöka bli bra på den. Han kallar tävlingen Garden can och om jag förstod saken rätt tävlar man två och två mot varandra genom att ligga på marken och kasta en liten mässingsdosa upp i luften för att sedan försöka fånga den med fötterna eller få den att landa på motspelarens package. Jag får erkänna att jag inte förstod helt men Dik Mik lovade att det var ett jätteroligt spel och att jag kunde få fem försprångspoäng om jag åkte över till honom och tävlade. Jag vill avvakta lite för att se vad som händer med nästa leg of the tour men om mitt schema tillåter vore det mycket roligt att återse mitt kära UK för några dagar. Nu måste jag sluta för jag har en kladdkaka i ugnen som börjar bli färdig. Cosmic energy to you all!

Kladdkaka pt. 2

Idag har jag besökt skogen i det fina vädret. Det kan te sig lite märkligt att en teknikivrande rymdsaxofonist som jag tycker om att vistas i en miljö som helt saknar laserstrålar, satellitmottagare och luftslussar, men så är det faktiskt. Naturen är raka motsatsen till den person jag är i mitt yrkesliv, men privatpersonen Nik Turner njuter mycket av att bara sitta ned på ett omkullblåst träd och begrunda myrornas enträgna arbete på marken. Myrstackar är intressanta för de fungerar som små microcosmos där alla lever i harmoni med varandra. Jag har tidigare försökt studera hur de gör genom att försiktigt föra in en tubkikare i stacken, men precis som rymdkrigare försvarar myrorna då sitt lilla cosmos och klättrar upp på kikaren för att gå till attack mot min näsa och kinder. Jag har försökt överlista dem genom att klä in tubkikaren i flugpapper men då tog de bara en annan väg så jag vet ännu inte exakt hur deras samhälle fungerar.

Jag har även bakat en kladdkaka idag. Igår bakade jag två och bjöd över Jahangir för att smaka på den ena och dela en märklig kopp te. Han tyckte den var mycket god och föreslog att nästa gång bandet träffas så samlas vi lite tidigare för att äta kladdkaka först. Det är fantastiskt hur enkel det är att göra kladdkaka. Jag lovade tidigare att skriva upp receptet så här, kära läsare, har ni the magic list:

2 ägg
1 cup socker
4 tablespoons kakao
1 teaspoon salt
3/4 cup vetemjöl
3 ounces smält smör

Jag har experimenterat lite med att blanda samman varorna i olika ordning men det verkar faktiskt bli precis lika fantastiskt oavsett hur man gör. Good luck!

dsc_0055_57470470

🙂 🙂 🙂 🙂

Kladdkaka

Idag har varit en riktigt trevlig dag. När jag skulle städa undan påsen med blandade saker som jag hittade tidigare i veckan fann jag att den innehöll en CD-skiva som måste tillhöra min son Albert. Den hette Den falske kakaoinspektören och lät förfärligt men fick mig att tänka på hur många goda bakverk det finns som innehåller kakao. Jag har tidigare i veckan fått ett brev från biblioteket med en påminnelse om att lämna tillbaka en CD-skiva som jag lånat där tidigare så jag passade på att lösa två problem samtidigt och lämnade tillbaka skivan samtidigt som jag lånade en bok om bakverk. Boken var väldigt bra och innehöll bilder på alla de saker som kunde bakas så jag behövde bara titta på dessa utan att läsa recepten. Efter en halvtimme hemma i soffan hade jag läst hela boken och bestämt mig för att försöka baka något som kallades kladdkaka och såg otroligt läckert ut. Jag satte mig i vanen och åkte tillbaka till centrum och gick in på Konsum. När jag klev in genom dörrarna insåg jag dock att jag begått samma misstag som jag gjort hundratals gånger tidigare och glömt skriva upp vad jag skulle handla. ”-Christ, Nik! You’ve done it again!” mumlade jag för mig själv men bestämde mig ändå för att fortsätta in och i alla fall köpa kakao eftersom jag med säkerhet kom ihåg att det ingick i receptet. Irriterad plockade jag ner ett paket kakao från en hylla och började gå mot kassan. Jag blängde argt på paketet när jag plötsligt upptäckte något fantastiskt, på baksidan av det fanns ett recept på kladdkaka!

Förutom att bespara mig en extra resa hem för att titta i receptboken blev denna lilla händelse också en viktig påminnelse om att undvika bad vibes och istället se det vackra i världen. Visst, jag glömde skriva upp vilka ingredienser jag behövde köpa, men vad gör väl det när det finns tusentals andra recept att välja bland. Nu fanns det dessutom ett nytt recept uppskrivet på kakaoförpackningen så jag behövde bara köpa några varor till och kunde sedan fara hem för att skrida till verket.

Resultatet blev så lyckat att jag gjorde en till med en gång. Ägg är en viktig ingrediens och eftersom hönsen värper såna åt mig for free kostade det nästan ingenting att baka kladdkaka heller. Jag har nu ätit två stycken och tagit en liten paus för att stoppa en ny pipa och lyssna igenom Space Ritual men när jag är klar med detta tror jag faktiskt jag ska baka en tredje. Receptet ligger kvar ute i köket men om jag kommer ihåg ska jag posta det här senare för detta är något jag kan rekommendera alla läsare. Kladdkaka är både enkelt att göra och smakar otroligt gott!

Peace.

1314336465669

Bilden föreställer den andra kladdkakan. Utseendemässigt blev den inte riktigt lika bra som den första för att jag var lite för ivrig men den smakade lika bra 🙂

Wellpapp med glitterfärg

Jag har påbörjat arbetet med att färdigställa den nya uggletavlan. Det är inte helt lätt att återge all den inneboende kraft som finns i ett flygande rovdjur när du bara har garn, mässingsspikar och plast att tillgå men jag tycker ändå jag lyckas ganska bra. Förmiddagen gick åt till att repa upp ett par strumpor för att få tillgång till garn, och det var nog det som varit svårast hittills. Garn är mycket trassligare än man kanske kan tro om man aldrig arbetat med det och det slår lätt knut på sig själv. Det ska finnas en spinnrock någonstans på vinden, som hade varit utmärkt att ha tillgång till nu för att linda upp garnet, men jag är ganska säker på att den ligger i botten av högen efter mitt senaste städprojekt där uppe så jag debömde att det inte skulle finnas tid till att plocka fram den. Istället trädde jag försiktigt en plastpåse över mitt bonsaiträd, så att bladen inte skadades, och lindade varsamt upp garnet runt det plastpåseförsedda trädet. För att det inte skulle kvävas ställde jag även en äggklocka på en timme så att jag inte skulle glömma bort att släppa in luft. När klockan ringde första gången hade jag repat upp nästan hela första strumpan och klippte några hål i påsen så att trädet kunde andas igen. Efter en stadig lunch bestående av vita bönor i en skål och cornflakes i en annan gav jag mig på problemet med ögonen.

Mitt första försök med att dela en pingisboll på mitten gick inget vidare och slutade bara med ett skärsår i vänster tumme. Efter ett andra och tredje försök hade jag slut på pingisbollar och plåster och fick se mig om efter en ny lösning. I nedersta kökslådan hittade jag en kasse med blandade saker varav en var en tyg-gris med ögon i plast. Jag vet att den tillhörde Albert och att han haft den mycket kär som liten, men sedan han blivit tonåring och gått med i den revolutionära ungdomsrörelsen SSU hade han helt slutat intressera sig för mjukisdjur så jag antog att jag kunde låna den. Med varsam hand skar jag loss ögonen med en brödkniv och hade nu allt jag behövde för att färdigställa en mycket naturtrogen uggletavla. Ögonens pupiller sitter löst, vilket förmodligen kommer skänka tavlan en extra dimension av liv när den är färdig. När jag konstaterat att fästena på baksidan var hela kände jag mig säker på mig sak och ringde upp Monica Backström. Hon svarade tyvärr inte den här gången heller men jag talade i alla fall in ett meddelande om att jag för stunden inte längre behövde hennes tjänster utan hade löst problemet på egen hand, så om hon höll på att konstruera ett par uggleögon kunde hon sluta för jag behövde dem inte längre. Jag avslutade med att lova att återkomma om det var någon annan glaskonst jag behövde hjälp med och att hon inte skulle oroa sig för framtiden.

Jag får erkänna att det gav mig lite dåligt samvete att avbryta min beställning på detta sätt, men sanningen att säga hade hon faktiskt varit ganska dålig på att återkomma till mig med bekräftelse på beställningen också så vi var båda lika skyldiga. Eftersom jag hittills varit så noggrann med alla moment ville jag fortsätta på samma bana när det kom till skivan där motivet skulle placeras. Jag hade först bara tänkt limma ihop några lager wellpapp och täcka med glitterfärg, men nu kändes det plötsligt för simpelt och jag fick lust att arbeta som en riktig konstnär som Storm Thorgerson och Monica Backlund och Don van Vliet. Jag gick ut i boden och hämtade en av de ljudisoleringsplattor som Dilek passat på att lasta in i vanen när jag, Jahangir och Lejde var och köpte pizza. Nu kanske det låter som han stal dem från Lejdes replokal men sanningen var att de stod i den allmänna korridoren utanför så de kan ha tillhört vem som helst. Skivan var lite större än utrymmet jag tänkt fylla på väggen i trappen, men efter att ha sågat till den och trätt ett örngott över såg resultatet utmärkt ut.

Med en blyertspenna skissade jag sedan försiktigt upp konturerna av en mäktig hornuggla som blev så bra att jag reflexmässigt böjde bort huvudet ibland för att inte bli påflugen av den. När jag var färdig knackade jag försiktigt ner de små mässingsspikarna längst ugglans konturer och den här biten gick faktiskt riktigt lätt, gissningsvis för att jag är mycket van vid att arbeta med mässing tack vare min saxophone. Därefter kom det svåra med att applicera garnet på ett fågellikt sätt. Jag lindade försiktigt upp några varv tråd från bonsaiträdet och spände upp det över spikarna men insåg ganska snart att personen som gjort den första tavlan förmodligen hade övat några gånger innan han eller hon bestämde sig för att skapa motivet som nu hängde ute i hönshuset. Jag tog det dock mycket långsamt och lindade varje ny trådbit varsamt mellan två spikar likt en saxophone player som träffsäkert framför varje ton i ett solo så att helheten efter en halvtimme bildar ett maffigt konstverk. Slutligen sydde jag fast de små ögonen, som nästan var i perfekt proportion till djurets storlek. Jag skulle hemskt gärna visa upp en bild på tavlan här men har tyvärr slut på hårddisk i telefonen då jag tog en lång och mycket intressant fotoserie på hönsen igår. Det känns mycket bra att äntligen kunna lyfta detta ok från mina axlar. höns2010 (9)