Dik Miks return

Äntligen är Dik Mik tillbaka i Sverige igen. Han blev så glad när han fick höra om garden cans popularitet att han tog tåget genom the euro tunnel och liftade hit från Paris. Först blev han lite ledsen för att jag låtit hans snöborg smälta men det gick över. Vi har haft flera demonstrationer av garden can på torget i centrum och för att locka ditt åskådare har jag spelat på min saxophone och Dik Mik har showat med en självuppblåsande pruttkudde som han uppfunnit. Egentligen fungerar den bara en gång och Dik Mik sköter resten av pruttandet för egen maskin men det är en väldigt bra idé att kalla det en uppfinning.

Det är mest yngre åskådare som blivit intresserade av garden can, men detta är faktiskt en väldigt bra publik för de flesta har parents med sig som går fram och lägger pengar i Dik Miks mössa som han råkade tappa framför oss under vår första demonstration. Vi har även gjort ett gig på Haffas i Ludvika där Dik Mik gästade på sampler och Kaoss pad, så life is good right now!

Jag märker att jag skrivt om lite allt möjligt här på sistone. Vissa inlägg har handlat om kladdkaka och andra har till exempel handlat om fågelinspirerad konst. När jag läser dessa anteckningar nu i efterhand märker jag att jag har många fler kvaliteter än jag till vardags är medveten om. När jag träffar nya människor brukar jag alltid presentera mig som rymdsaxofonist, eftersom det är vad jag ägnat större delen av mitt liv åt. Men faktum är ju att jag även kan mycket annat, jag är till exempel hönsfarmare, sockerbagare, målare, inofficiell medlem i Pink Floyd, vän med Dik Mik, far åt Albert, och mer där till.

dikmik

Här är Dik Mik med en blombukett han plockat till the mrs i huset bredvid mitt. Tydligen har hon flörtat diskret med honom när han var ute på gården och gjorde några tillfälliga lagningar på wigwamen. Kul för Dik Mik!

Sleep of a Thousand Tears

Dear readers, ännu en helg är till ända och jag har varit i Dalarna för att göra ännu ett leg of the tour. Tyvärr blev det ingen spelning på Liljan i Borlänge för de var bara intresserade av att boka band som låter som Sator. I Säter var vi i alla fall inbokade att spela kl. 13.00 på lördagen i Säterdalen. Det var en ovanlig tid för mig att spela på men Jahangir förklarade att det förmodligen var en festival, för i Sverige börjar dom första akterna normalt spela runt lunch varje dag. Jag tyckte det lät lite märkligt att vi stod så pass tidigt i schemat, även om vår grupp ännu inte nått ut till the mainstream crowd så har vi ju ändå en tydlig koppling till världens största space rock band, Hawkwind. Men jag ville inte ställa till besvär och tänkte att vi istället får se till att göra ett riktigt psyched out performance så kanske arrangören inser sitt misstag och ger oss en till tid senare på dagen.

Det var fullt på parkeringen när vi rullade in i Säterdalen som gjorde att jag fick ett pirr i magen och flashbacks till Stonehenge 1981 när jag och några blokes från Flux of Pink Indians hade en fem timmar lång flöjtseans. Vi satt på taket till en van, inte helt olik min egen, och hade så trevligt att jag missade Hawkwinds spelning. Idag tänkte jag dock inte göra om samma misstag så när vi parkerat bussen stoppade jag bara en halv pipa och gick sedan raka spåret till sound check. Eftersom det var en utomhusscen blev vi tvungna att testa instrumenten direkt inför publik, men som tidigare medlem i Hawkwind innebar inte detta något problem för mig och Jahangirs rabab låter alltid ungefär lika. Dilek kopplade in sin minidisc i mixerbordet och drog på trumspåret till Born to Go. Jag hade väntat mig att höra ett jubel från publikhavet med ett så starkt öppningsspår men det enda jag kunde uppfatta var kaotiska vrål i konstiga tonlägen. Dileks sladd var för kort för att han skulle kunna följa med ut på scenen så jag och Jahangir stegade ut själva och blev minst sagt förvånade när vi såg vad vår publik bestod av. Ute på gräset satt kanske 200 barn i åldrarna 0-10 år tillsammans med sina föräldrar. Nog för att jag sett folk ta med sig barn på konserter tidigare men detta var något helt annat.

När vi var klara med första låten klev en clown in på scenen och tog mig i hand. Även detta har jag varit med om några gånger tidigare från mina år i Hawkwind men den här gången fick clownen högre respons från publiken än vi själva fick när vi gick in. Clownen presenterade sig i alla fall som Manne och frågade om vi kunde en svensk sång som hette Imse vimse spindel. Jag antog att han menade Web Weaver och även om vi inte repat den tidigare så svarade jag att den kunde vi, för jag var nog lite shockad och förvirrad av hela situationen. Jag bad Dilek sätta på kompet till Purple Attic som låter ganska lika och blåste igång sen. Jahangir följde med ganska bra men publiken verkade inte lika imponerad och flera började springa mot en hage där några får ställt sig i hörnet och betade. När vi var klara kom clownen Manne in på scenen igen och tyckte att det var en väldigt annorlunda sätt att spela låten, och det höll jag ju med om men förklarade för publiken att Dave Brock tyvärr inte kunde komma för att han hade en annan spelning idag och att Dik Mik var upptagen med att marknadsföra Garden Can hemma i England. Manne frågade intresserat vad Garden Can var för något så jag tog av mig min saxophone och bad honom lägga sig bredvid mig och demonstrerade med en sten som jag råkat få med mig i magväskan från en kurs i kristallterapi. Redan på mitt tredje försök fick jag in en fullträff i Mannes private parts och de barn som fortfarande var kvar skrattade högt och provade själva med grus eller vad de råkade hitta på marken.

Clownen Manne tyckte att det här kanske inte riktigt var en lek som passade för barn och jag lovade att kolla med Dik Mik om det fanns någon åldersgräns på tävlingen. Manne blev nog lite irriterad för att jag vunnit över honom så lätt för han frågade sedan om jag kunde en sång som hette Björnen sover. Jag antog att han menade Sleep of a Thousand Tears och att det var menat som en pik eftersom jag inte var med i Hawkwind när de spelade in The Chronicle of the Black Sword. Jag mindes dock låten skapligt så jag svarade att det gick jättebra och blåste igång. Jag tyckte lite synd om Jahangir som fick svårt att följa med men jag fortsatte ändå och så här i efterhand tror jag nog att jag blev lite segerrusig av min enkla vinst i Garden Can och trodde för en stund att jag kunde kontrollera universum. Det visade det sig dock att jag inte kunde för när jag blåste låtens sista ton tio minuter senare kom clownen än en gång in på scenen och meddelade att barnens dag var slut för i år men att vi gärna fick stanna kvar och klappa fåren. Jag blev faktiskt lite irriterad på att han inkräktade på vår artistiska integritet på detta sätt, men lät saken bero eftersom jag såg i ögonvrån att Dilek var i färd med att inte bara koppla loss minidiscen utan även mixerbordet från PA:t. Vi klappade fåren några minuter och diskuterade spelningen innan vi begav oss hemåt. Jahangir var nöjd med sin prestation och jag tyckte också att vi hanterat situationen bra. Egentligen är jag emot att bara spela gamla hits eftersom de nya låtarna egentligen är bättre, men de flesta i publiken hade antagligen inte hört så mycket av Hawkwind tidigare och då tycker jag ändå det är okej att vara lite tillmötesgående och acceptera låtönskningar. Och det var ju både roligt och lite smickrande att clownen hittat på svenska namn till låtarna.

Love and sunshine to you all 🙂