Gong – Live at Dingwalls Dance Hall

Det har varit lite konstig stämning här i huset de sista två dagarna och jag har åter fått känna på farorna som framgång för med sig. Det känns väldigt ledsamt att berätta men jag och Dik Mik har varit osams.

Det började med en small disagreement om vem av oss som skulle hämta den långa skarvsladden så att vi kunde titta på Keeping Up Appearances i kuddhörnet som vi inrett i Dik Miks rum på vinden. Jag var den som tvingats hämta den efter att grannarna kommit hem från semestern och motsatte sig att jag lånade deras electricity, och därmed tyckte jag att det inte var mer än rätt att jag låg kvar i kuddhögen och övade lite garden can för mig själv medan Dik Mik skötte kabeldragningen från köket. Först petade han sig bara i näsan, släppte en brakskit, och svarade att han inte hade någon lust just nu. Jag tänkte att han antagligen hade ytterligare ett cloud of gas som väntade på att komma ut så jag funderade inte mer på saken utan kastade upp min mässingsdosa i luften och fångade den med fötterna några gånger och väntade på att nästa brakare skulle komma.

När han släppte väder ännu en gång skämtade jag och sa att det lät som öppningsspåret på The Xenon Codex, en skiva med Hawkwind som spelades in efter att Dik Mik fått sparken och jag fått sparken för andra gången från bandet. Det är egentligen en ganska bra skiva men vi brukar skämta så om Hawkwind-album där inget av oss är med eftersom vi vet att de hade låtit ännu bättre med lite cosmic saxophone och sonic electronics on top. Dik Mik brukar alltid skratta gott åt såna skämt men den här gången svarade han bara oengagerat att han inte alls tyckte det lät särskilt likt. Jag anade att allt inte var riktigt som det skulle och frågade hur det var med honom, men han svarade bara kort att: ”-It’s nothing mate, just having a Ryan Air day that’s all” och rullade åt sidan och tittade in i väggen. Jag väntade ytterligare några minuter på att han skulle gå och hämta den långa skarvsladden, men när jag istället hörde snarkningar var måttet rågat. Med ett välriktat kast slängde jag upp min lilla mässingsdosa så att den for i en båge och landade på Dik Miks huvud. ”-Oopsy Daisy, sorry mate”, ljög jag för att få det att framstå som en olycka, men Dik Mik reagerade med att skrika argt rätt in i väggen att han var trött på att jag aldrig kunde låta honom vara ifred, att mina höns var otrevliga, att jag förstört hans romans med grannfrun genom att stjäla deras electricity, att min uggletavla aldrig kommer bli klar, att jag medvetet låtit hans snöborg smälta, att Roger Pontare sjunger dåligt, och flera andra otrevligheter som jag inte vill nämna för er. Jag blev först chockad över hans elaka ord, men tröttnade till slut på att höra dem och skrek istället tillbaka att det minsann inte är så roligt alla dagar att hitta Dik Miks underwear i the microwave, att kliva barefoot på skruvar och muttrar från maskiner han modifierat, att han skrämde hönsen med sin mössa, att han borde sagt förlåt till Dave Brock när han råkade elda upp hans bästa batikbyxor istället för att gömma dom bland Liquid Lens ljusgrejer, att det var uncool av honom att ringa Monica Backströms telefonsvarare och flörta när jag har ett pågående affärssamarbete med henne, att det var Dik Miks fel att jag blev tvungen att låna electricity av grannen, och några andra saker som jag inte tagit upp tidigare för att jag tycker mycket bättre om harmoni än kaos. Medan jag räknade upp alla orättvisor rullade Dik Mik över på rygg och började skrika nya saker och sparka med benen i luften. Vi låg så och käbblade fram och tillbaka ett bra tag, tills Dik Mik sa något som fick blodet i min kropp att frysa till is och mina känslor att bubbla över: ”-And your saxophone playing is bloody rubbish!”.

Jag kände att måttet var rågat och stormade ner för trappan och ut i wigwamen där jag satte mig i lotusställning och lät tårarna forsa över mina kinder. Jag kände mig arg och sårad på samma gång för vissa saker säger man bara inte till en kamrat. Jag tycker till exempel att Del Dettmars synthesizers låter bättre än Dik Miks på Doremi Fasol Latido, men eftersom jag inte vill såra Dik Mik säger jag alltid bara att skivan är en masterpiece i sin helhet. Jag är medveten om att jag inte är universums främsta saxophone player när det kommer till fingerfärdighet men jag har faktiskt aldrig försökt få någon att tro det heller. Jag vill bara frambringa en cosmic atmosphere och spela lite enkel space rock och jag tvingar nästan aldrig någon att lyssna om den inte vill. Hulkandes försökte jag få kontakt med mitt spirit animal men var för upprörd för att ens snudda vid nirvana. Det började bli kallt och jag förbannade Dik Miks useless wigwam som vinden blåste rakt igenom, om en indian såg den skulle den förmodligen bara skratta åt det amatörmässiga bygget som jag låtit honom bygga i min trädgård.

Jag satt där ute tills det blivit mörkt och jag hörde hur ytterdörren öppnades. Dik Mik knackade försiktigt på totemdjuret som stod utanför wigwamens ingång och frågade om han fick komma in. Helst inte, svarade jag, men det gjorde han i alla fall. Dik Mik satte sig ner och började med att be om ursökt för det han sagt. Han förklarade att han inte menat det och bara råkade säga så där om mitt saxophone playing för att han egentligen var arg på sig själv. Han har alltid varit den tuffa av oss men innerst inne kände han sig inte alls tuff längre utan liten och sårbar. Från att ha varit en framgångsrik master of electronics i Hawkwind kände han sig numera bara som en föredetting som såg på när hans vänner badade i framgång. Dave Brock turnerade med Hawkwind för utsålda pubar och cruise ships över hela världen, Del Dettmar turnerade för nästan lika utsålda pubar med en alternativ upplaga av Hawkwind, Ian Kilmister och jag har lagt Hawkwind bakom oss och startat nya framgångsrika band. När Dik Mik berättade detta kände jag hur ilskan försvann och jag började istället tycka synd om honom. Jag torkade tårarna, snöt mig i lite halm från ett värprede och klappade Dik Mik på axeln medan han tittade bedrövat i backen och frågade om jag kunde förlåta honom för det han sagt. Självklart kunde jag det för det hela var ju bara ett missförstånd som berott på avundsjuka över mina framgångar det senaste halvåret. Vi delade på en pipa och innan vi gick in frågade jag Dik Mik om han ville sluta som roddare och istället bli medlem i mitt band. Jag fick en stor kram tillbaka och vi kom överens om att lägga denna tråkiga dag bakom oss och titta på Gong – Live at Dingwalls Dance Hall istället. Vi drog tillsammans upp den långa skarvsladden till vinden och bäddade ner oss i kuddhörnan med te och skorpor.

Jag hoppas att ni som läser detta tänker på att vara rädda om varandra och inte låter framgång förstöra vänskapsband.

Advertisements

Urkult

Jag har befunnit mig på resande fot men är nu tillbaka hemma igen. Det började med att Dik Mik gick in på hemsidan Youtube.com och visade mig ett framträdande med en artist som heter Bill Lovelady som framförde en tune som heter One more reggae for the road. Jag minns inte riktigt vilket datum detta inträffade men bredvid rutan med musikframförandet fanns en annons om en musikfestival kallad Urkult som skulle äga rum senare under sommaren. Både jag och Dik Mik befann oss på en väldigt positiv frequency och beslutade spontant att vi skulle följa sångens budskap och resa till festivalen. Dik Mik bedömde att han var den av oss som var mest vid sina sinnens fulla bruk och intog därför vanens förarplats medan jag och min saxophone satte oss på den andra. Färden började underbart med nervevade fönsterrutor och fritt ylande cosmic saxophone. Vi visste inte var Urkult took place men litade till våra känslor och lät dem styra Dik Miks vägval. Som så ofta tidigare styrde dem oss mot skogen och när bensinen tog slut befann vi oss på en grusväg som var väldigt vacker men tyvärr pretty crowded with mosquitos. Vi kunde därför inte göra upp en värmande brasa utomhus utan fick hålla till i vanens packutrymme vilket skapade en ganska irriterande rök. Framåt midnatt hade Dik Mik dock lyckats installera en provisorisk skorsten genom ett av fönstren men hjälp av min saxophone som fått en förstorad tratt genom att två av plastmattorna på golvet tejpades runt the end där the tunes normalt svävar ut. Vi sov väldigt tungt och när morgonen kom hade glöden sedan länge brunnit ut och vi var väldigt frusna. Dik Mik hade dessutom blivit fullkomligt svart i ansiktet och luktade ungefär som jag minns att han gjorde efter the second Isle of Wight festival när han gjorde ett mindre lyckat försök att bygga en sweat lodge. För en utomstående kunde situationen säkert framstått som problematisk, men vi kände fortfarande spår av gårdagens positiva resa och stoppade en pipa istället för att oroa oss.

Våra mobiltelefoner saknade reception så jag tog min saxophone och Dik Mik band ihop en filt med lite olika saker i till ett knyte som han hängde på en pinne och sedan begav vi oss vidare på färden. Det sista jag gjorde var att lämna en lapp på vanens förarsäte med en hälsning om att den som hade vägarna förbi gärna fick bogsera den hem till mig.

Vi vandrade så i två dagar och livnärde oss främst på de herbs som skogen bjöd på och de vi packat med hemifrån. På det stora hela var det en väldigt trevlig färd och jag tutade i min saxophone med jämna mellanrum för att hålla humöret uppe. Vid den andra dagens slut hittade Dik Mik en överkörd fiskmås som han kokade en soppa på och efter det blev vi ganska magsjuka. När vi vaknade den tredje dagen var vi väldigt utmattade och i ett desperat rop på hjälp blåste jag allt vad jag förmådde i min saxophone för att tillkalla uppmärksamhet. För att verkligen förmedla stundens allvar spelade jag We Took the Wrong Step Years Ago i en dyster 20-minutersversion och bytte metodiskt väderstreck varje gång jag började om. Dik Mik hade gått iväg för att skita ännu en gång när jag hörde ett rop i fjärran. Jag kunde inte determine vad den försökte säga men gick över till att spela The Watcher för att meddela att jag noterat röstens närvaro. Jag blåste i min saxophone tills jag blev yr och tvingades lägga mig i gräset. Världen snurrade och jag uppfattade hur okända röster närmade sig samtidigt som jag hörde Dik Mik gasta något om att let a grown up man have some privacy. Sedan tappade jag medvetandet och vaknade i baksätet på en van av nyare modell än min egen.

Jag frågade yrvaket var jag befann mig och hann tänka på Hawkwinds gamla ljustekniker Liquid Len och hans berättelse om hur han blivit obducted by aliens. Det hade varit en förfärlig upplevelse som slutade med att han blev lämnad naken i ett dike söder om Stoke-on-Trent. Det där sista lät inte särskilt lockande, men eftersom jag är ganska intresserad av rymden vore jag ändå beredd att göra vissa uppoffringar för att få åka dit. För att vinna deras vänskap påpekade jag att jag är en mycket prominent rymdsaxophoneist, men flikade för säkerhets skull in att jag har kontakter inom det iranska kommunistpartiet för att inte riskera att hamna någonstans i Staffordshire county.

Jag blev lugn när jag vred blicken mot vangolvet och såg Dik Mik ligga där med ett brett leende mot mig och göra the peace sign. Till min stora förvåning såg jag ett annat bekant ansikte på förarplatsen – där satt min gamla artistkollega Johan Johansson som jag lirat med i Köping. Han skrattade och gjorde the peace sign även han och förklarade att han hittat oss i grevens tid. Tydligen var även han på väg till Urkultfestivalen och hade stannat på en parkeringsficka för att urinera när han hörde ett märkligt psychedelic sound från skogen och fick syn på en man innanför viltstängslet med byxorna i knävecken som kramade en björk.

Vi hade en mycket trevlig bilfärd tillsammans och stannade till i Sundsvall där Johan Johansson bjöd oss på hamburgare. När vi slutligen kom fram till the festival ground var Dik Mik och jag så trötta att vi sov resten av dagen i varsin saccosäck som fanns utplacerade på en äng. På något vis hade jag lyckats tappa bort den lilla glasspinnen som ska sitta i toppen av saxophonen så jag kunde inte dela med mig av min kosmiska musik till de andra besökarna på hela helgen men det var ändå en mycket trevlig vistelse med många spännande möten. Dik Mik kom att dela tält med en tysk magdansös och själv sov jag bland några tama får som var mycket varma och gned bort sotet från mina kläder som kommit när vi eldade i vanen. Dessutom träffade jag flera vänliga spirits som delade min kärlek till Hawkwind och tillsammans bildade vi en cirkel och spelade valda favoriter akustiskt på gitarr, petflaskor och regnrör. Stämningen var nästan lika god som på Hawkfest!

Nu befinner jag mig hemma igen och Dik Mik har flyttat in på vinden. Jag vet inte riktigt hur länge han stannar men åtminstone till månförmörkelsen 28 september då vi planerar att hålla ett långt hyllningsjam till nattens ljusbärare ute i wigwamen.

Ja så kan det gå om man lyssnar på reggae 🙂

LiquidLen