The Blue Planet

Efter att ha sett om ett gammalt avsnitt av The Blue Planet kom jag att tänka på hur psychedelic det är med vatten. Vatten är ju som bekant alltid plusgradigt, för om det blir minus fryser det till is. Ändå sjunker det när det landar på marken och rör sig nedåt mot jordens kärna där det är flera tusen grader varmt. Men samtidigt dunstar det också uppåt mot rymden och där kan det vara mer än 100 grader minus celsius, har jag sett på en dokumentär. Vatten beter sig alltså precis tvärt om mot the laws of nature. Jag finner detta otroligt fascinerade och undrar vad Sir Newton hade sagt om något påtalat detta för honom! Tror bestämt att jag ska ägna eftermiddgen åt att författa ett nytt saxophone stycke som ska heta Newton forgot about the Water.

Godspeed to you all.

Advertisements

Good bye to Ian

Jag har deltagit i det sorgliga firandet av min band mate och vän Ians plötsliga bortgång. Det var i United States och hur jag tog mig dit är lite svårt att förklara men Dik Mik hjälpte mig genom ett knep han utvecklat där man bokar biljetter och sedan får tillbaka pengarna genom att göra en grej med sitt credit card.

Jag gick in i kapellet och drack en hälsningsshot av välsignad ”Jack” och tog ett Lemmy-plektrum innan jag satte mig på en av de främre raderna tillsammans med Ians son Paul. Det var en sorglig men bitvis humoristisk tillställning med familj, vänner och beundrare. När ceremonien var slut och de flesta börjat avlägsna sig plockade jag fram min saxophone för att framföra en sista hälsning till honom. Men jag tyckte det var bäst att vänta tills de andra gått så att Ians egen glans inte skulle blekna i deras minnen av mitt framförande. Jag hade skrivit en egen text till When the Saints go Marchin in och sjäng ”OH WHEN THE SAINTS, GO MARCHING IN, OH WHEN OLD LEMMY GOES MARCHING IN, OH WHEN OLD LEMMY GOES MARCHING IN, WELL I WANT TO BE IN THAT NUMBER, WHEN OLD LEM GOES MARCHING IN”. Sen satte jag saxophonen mot läpparna, vände mig om och marcherade vördnadsfullt ut ur byggnaden samtidigt som jag spelade en vacker meolodi som förhoppningsvis skulle leda Ians själ upp bland stjärnorna och vidare till andevärlden.

Vid altaret träffade jag förresten min gamle vän John Osbourne som frågade om jag fortfarande spelade på festivaler. Jag blev glad att han fortfarande kom ihåg mig och gjorde en mental note att höra av mig till honom nästa gång jag har spelning för att fråga om han vill vara med. Allas karriärer går upp och ner och kanske var det ett diskret sätt av honom att be om hjälp för att lyfta sin egen.

Sen gick större delen av sällskapet till en pub som heter Rainbow Bar & Grill där jag gjorde mitt bästa för att få alla på gott humör genom att spela på min saxophone hela natten.

Farväl my dear Ian, det var en fin tid vi delade tillsammans. När vi senast sågs i en loge gav jag honom en styrkekram, en puss på pannan och en lyckönskan. Jag hoppas det fick honom att känna sig bättre den sista tiden.

We love you Lemmy. xxxx