The stink eye

Jag och Dik Mik, som är tillbaka i byn igen, bestämde oss för att fira att det var lönehelg med att gå på restaurang. Vädret var så pass fint att vi gick till Dileks grill och beställde varsin köttbulle meal som take away och satte oss vid en strand för att samtidigt kunna njuta av naturen och dricka några folköl. Några gräsänder simmade förbi och jag berättade för Dik Mik att dom tillhör släktet andfåglar, för det har jag läst i boken Europas fåglar som jag har hemma. Dik Mik hummade till svar men verkade inte riktigt lyssna för han hade samtidigt vridit huvudet över axeln och verkade spana efter något. Jag upprepade den intressanta informationen men Dik Mik verkade fortfarande inte helt närvarande så jag frågade vad som var fatt. Han förklarade med en grumpy voice att han sett en bloke i jeansjacka gå förbi på promenadstigen ovanför oss som tydligen gett oss the stink eye, och detta var naturligtvis oerhört provocerande. Jag förespråkar som ni läsare säkert redan vet peace and love för det mesta, men Dik Mik har svårare att let bygones be bygones när han drabbas av en oförrätt så han ursäktade sig med att han bara skulle gå och köpa cigg och tog rygg på the bloke. Jag valde att sitta kvar eftersom vi även väntade på att Jahangir skulle komma förbi, och det skulle ju bli svårt för honom att hitta oss om vi båda var borta. Efter en stund kom Dik Mik tillbaka och tydligen hade the bloke i jeansjacka försvunnit så vi fortsatte att dricka folköl och vänta på Jahangir. Men vet ni vad? Jahangir kom inte. Så vi gick hem istället och kollade på en dokumentär om Winston Churchill och zonade ut mentalt. Slutet gott, allting gott.

Peace.

Advertisements

Obscured by Clouds, again

På ett sätt som jag inte kan förklara så här på internet kom ett luftgevär in i min ägo. Det är brunt och blänker lite om man kisar och håller upp det till exempel mot en lampa eller solen. Ska man ladda det måste man dra i en spak som gör att ett slags lucka öppnas just vid det första siktet. Där sätter man in ett litet skott och så trycker man ner spaken igen. På så vis byggs ett tryck upp bakom den lilla blypjäsen, som gör att den far iväg med all världens fart när man trycker på the trigger. Nu var det så att jag inte hade haft nåt luftgevär innan, så dagen efter att jag började äga ett vaknade jag tidigt och skyndade ur sängen. Jag åt min dagliga armeniska yoghurt på stående fot med hjälp av en smörkniv, eftersom alla skedar var smutsiga och låg under skärbrädan i diskhon. Sedan skyndade jag ut på baksidan och laddade geväret. Jag tog fram en massa ölburkar från när Dik Mik var här sist och ställde dem på olika ställen i trädgården, som om de var soldater som kom och skulle jaga mig ut ur mitt eget hus. Men så fick jag för mig att de olika burkarna representerade olika Pink Floyd-skivor och att de hade att göra med mina känslor inför Pink Floyd på nåt sätt. Det är svårt att förklara, men det var som att varje burk delvis var den tid då jag lyssnade som mest på en viss Pink Floydskiva, dels en cylinder av tunn aluminium. Hursomhelst tänkte jag att jag skulle skjuta på Ummagumma fram till Animals och den som jag sköt ner först, den skulle jag lyssna på med mobilen. Så jag sköt på live-sidan på Ummagumma. shlopp! En gren rörde sig lite i bakgrunden. Jag gick fram och kollade på burken: Ingenting. Sedan tänkte jag mig att jag sköt på den sidan med Nick Masons långa trumsolo. Fortfarande ingenting. Och så här fortsatte det. Atom Heart Mother kom och gick, Meddle likaså. Jag tyckte att jag hörde ett ljud på Obscured by Clouds, men när jag gick fram och kollade kunde jag inte se nån buckla eller nåt hål eller nåt. Så jag fortsatte, och då: ploff! Ett hål rakt igenom Dark Side of the Moon! Men jag valde att skita i det eftersom den skivan är så mainstream och typiskt en sån skiva som folk lyssnar på som inte lyssnar på Pink Floyd vanligtvis. Så jag satte mig ner och lutade geväret mot verandaräcket och tog sikte på Wish You Were Here och tog några riktigt djupa andetag. Mycket med det här med skytte har ju att göra med andning, visste jag, så det var därför jag tog de där djupa andetagen som jag nämnde nyss. Men tyvärr missade jag ändå. Suck. Jaha. Då var det bara Animals kvar då. Den är ju lite, ska vi säga, cynisk och ångestladdad, så jag siktade om jag ska vara ärlig lite halvhjärtat och skottet gick också högt och tog i en fågelholk i en tall hos grannen. Jag satt och bara lyssnade på skogsljuden ett tag: fågelkvitter, vindens viskande i trädkronorna, och nån kotte studsade mot en sten. När jag satt där och bara var blev jag plötsligt skitsugen på att lyssna på Obscured by Clouds och speciellt låten ”When You’re in”, så jag laddade geväret igen och siktade på den burk som jag mentalt kopplat till just Obscured by Clouds. Ja du kan ju tänka dig hur de gick. 😛 Jag sköt två skott. Tre. Fyra. Till sist fick jag gå närmare och luta bössan mot tvättvindan så att mynningen var bara typ en meter från burken. Och äntligen! Plånk! Obscured by Clouds föll ner från skottkärran, som den stod på. Så då kunde jag tillslut gå in och rosta två mackor, göra en liten hög äggröra och youtuba Obscured by Clouds.