Kitchen troubles

Idag har jag städat i the kitchen. Ibland är det skönt att ställa alla saker på sin rätta plats för det ger liksom en känsla av harmoni och balans. Jag tömde soporna, ställde alla kryddburkar i en snygg pyramid, skakade trasmattan och la den i perfekt linje med väggen, skurade diskhon, vände till rätt månad i almanackan (måste dock komma ihåg att skaffa en för 2017 senare), la alla besticken i översta lådan, spikade fast den lösa brädan i golvet och gick ut med allt mögligt från kylskåpet till hönsen. När jag kom in igen var det som att luften i köket blivit friskare och det kändes nästan som att jag leviterade där inne. Den luftiga känslan gav mig inspiration och jag hämtade min saxophone och lät den tala fritt genom att liksom bara låta fingrarna vandra dit dom ville bland knapparna. Det var som att rummet fylldes av allt och inget på samma gång och att det gick att känna med vilken fart the earth störtar fram genom universum, som ständigt expanderar och samtidigt redan innehåller allt. Känslan höll i sig hela förmiddagen och jag fick till grunderna till en riktigt nice ny låt som går under arbetsnamnet Refridgereactor. Sedan uppstod ett besvärligt dilemma – jag blev nämligen hungrig.

Jag drog ut översta lådan och tog upp en sked för att koka lite blueberry porridge. Det blev liksom en lite stickig känsla i armen när jag höll i skeden, men jag tänkte att det berodde på att jag var trött efter all saxophone playing. Men när jag plockade fram en kastrull ur ett skåp var det som att rummet började snurra och vibrera som om någon kastat en magic spell på det och blev tvungen att sätta mig ner på golvet. Mitt hjärta slog dubbla slag och jag fick svårt att andas trots att jag visualiserade en koalabjörn för mitt inre medvetande som blåste en frist eukalyptusbris på min soul. Jag kröp långsamt bort från spisen och ut i hallen där trycket från bröstet släppte och jag kunde andas normalt igen. Men mina sista krafter kröp jag iväg till vardagsrummet där jag lade Roadhawks-samlingen på skivspelaren och zonade sedan ut på yogamattan.

När jag kvicknade till igen var jag fortfarande hungrig men vågade inte gå in i köket igen så jag tog vanen in till stan och gick på Dileks grill istället och käkade kebab med mos. När jag satt där och beklagade för mitt inre att Dilek fortfarande inte hade HP-sås till kebaben fick jag plötsligt ett moment of clarity. Jag insåg att på samma sätt som en måltid aldrig blir riktigt komplett utan HP sauce så blir det kosmisk obalans i ett kök om man stökar till. Yrseln som kommit över mig var kökets sätt att säga till mig att ”Please, Nik, nu när du städat här, stöka inte till det igen efter fem minuter”. För att kunna uppfylla kökets önskan gjorde jag därför en deal med Dilek där jag fick hundra plastbestick och papptallrikar i utbyte mot att jag spelade lite saxophone vid containern på baksidan av grillen så att måsarna och råttorna blev bortskrämda. Trogna läsare vet att jag har ganska lite till övers för fiskmåsar på grund av ett fall av magsjuka på väg till Urkultfesitvalen och deras oacceptabla beteende mot nykläckta sea turtles.

Så nu har jag engångsporslin så jag klarar mig ett bra tag framöver 🙂

One love Nik

Advertisements