Jamboree i fullmåne

Dik Mik ringde mig från en engelsk Police Station idag. Han tackade så mycket för mössan och plånboken som genast kom till användning så att han kunde betala böterna till the Police för gräset jag skickat med och som fastnat i tullen. Jag beklagade om han fått problem men han sa att det var lugnt och att han uppskattade min omtanke. ”The mirror of illusion reflects the smile” sa han med varm röst och citerade alltså Hawkwind från deras låt Mask of the Morning på skivan Electric Tepee som ingen av oss fick vara med på, tyvärr. Jag vet inte riktigt vad han ville säga med det men det lät fint. Han frågade hur det var med vår wigwam och jag drog en vit lögn och sa att flera grannar kommit förbi och berömt den och att några scouter till och med frågat om de fick övernatta i den. Dik Mik blev glad och vi började diskutera om vi skulle överraska scouterna i midnattstimmen med att framföra en hyllning till månen på saxophone och sampler. Jag kunde klä ut mig till en mäktig albatross där saxofonen fick gestalta min majestätiska näbb och Dik Mik kunde vara plåtgubben i Trollkarlen från Oz med sin sampler fasttejpad på magen. Jag gick ut i boden medan vi pratade och rotade fram mina grodfötter – dom skulle nog gå att göra om till ett par snygga fågelfötter med hjälp av lite lim och hönsfjädrar. Dik Mik hade massor med foliepapper hemma från ett tidigare projekt som inte blev av så han hade också allt som behövdes. Det vore nog inget scouterna hade väntat sig kan man säga! Sen blev Dik Mik avbruten av en bobby som ville ha tillbaka sin telefon och han blev tvungen att lägga på. Jag gick in igen och såg mycket fram emot vårt full moon jam. Men så kom jag ihåg att jag ju hittat på allt helt själv. Det fanns inga scouter på riktigt och ingen som gått förbi gården har sagt något positivt om wigwamen även om många stannat upp och tittat på den ganska länge. Varför gör jag så här ibland och hittar på saker och lurar mig själv?

Trevlig weekend allihopa!

scuba-steve-costume-flippers

Sjuk morgon!

Shit vad trött jag är alltså! Känner mig jävligt seg. Igår kunde jag inte somna. Jag bara låg och vände mig och snodde runt. Det var som att det blev för varmt med täcke, men för kallt utan. Så där låg jag och drog täcket över min kropp ena stunden, för att dra bort det den andra. Anyway, till slut måste jag ha somnat, för jag vaknade vid sextiden på morgonen av att en jättestor fågel hade slagit sig ner på fönsterbläcket och liksom pickade på rutan så att det uppstod ett jättehögt noise. Sömndrucken och förvirrad vacklade jag fram till fönstret. När jag var helt intill rutan avbröt fät sitt pickande och dess stora, liksom glasaktiga ögon mötte min blick. Sen flög den bara sin väg, plötsligt. Jag förstår ju förstås att den här händelsen inte bär på någon special significance, men det kändes som att den ville säga mig något. “Good morning Nick,” kanske. “I like your style. Never stop playing that wicked saxophone!” Under hela frukosten (äggmacka) kunde jag inte sluta tänka på fågelns pliriga blick och dess snabba flykt upp mot friheten. Jag kom att tänka på två rader från Space Ritual:

Only the rushing is heard
Onward flies the bird

De raderna är jag jävligt nöjd med.

Det är i alla fall en grej som är bra med att komma upp tidigt på morgonen och det är att man har mer tid att göra saker. Så nu ska jag gå ut till boden och fixa lite sånt där som aldrig blir gjort.