Weekend trip

I helgen var jag och Dik Mik och hälsade på vår kollega BoAnders Persson. Det har varit snack om det ett tag och i helgen kände vi att det kunde fit in. Unfortunately blev vi lite sena iväg för Dik Mik skulle fixa en grej så vi kom överens om att jag skulle plocka upp honom med vanen på busstationen men tyvärr tog han inte direktbussen från vart han nu var utan den som stannar i varje litet samhälle på vägen. Han hade i alla fall fixat det han skulle så att vi inte behövde oroa oss för att bli utan under helgen. Sen bar det iväg och Dik Mik guided us med sin mobil och spelade upp några schysta bootlegklipp med Hawkwind på Youtube. Sen körde vi en tävling där man skulle räkna upp så många Hawkwind-anknutna band som möjligt. Jag kom på Hawkwind, Church of Hawkwind och Space Ritual. Dik Mik kom på Hawklords, The Greasy Truckers Party och xhawkwind.com så det blev oavgjort.

När vi kom fram hade BoAnders förberett a three course dinner som började med trekantsmacka utan kanter as a starter och sen Toad in the Hole. For desert blev det Sticky Toffee Puding som smakade marvelous och sen satte i oss i vardagsrummet för att chill out och lyssna på lite nice progg. Dagen efter var vi lite slitna så BoAnders tog oss till en restaurang där vi åt falafel och sen gick vi och tittade på en skulptur som han visste om.

Riktigt nice weekend 🙂

Big love to you all.

Nik

På en äng i Notts County

Dik Mik ringde idag för att diskutera en väldigt flippad grej som han kommit på. Han hade suttit i verkstan hemma i sitt hus i Oxford och höll på att trimma en skivspelare med hjälp av en elvisp så att den gjorde 150 rpm när han hörde en duns mot väggen. Han gick ut för att undersöka var ljudet kom ifrån eftersom han är mycket intresserad av ljud och hittade då en fågel på backen som verkade lite vimmelkantig. Dik Mik är inte jätteintresserad av fåglar, tvärt om brukar han säga att när han går på gatorna i centrala Oxford önskar han att han hade med sig ett tennisracket så att han kunde smasha alla stadsduvor som flyger för nära. Fåglar kan ju som alla vet flyga utan att behöva ta hjälp av maskiner och det tycker både Dik Mik och jag är riktigt fett. Men när Dik Mik fick syn på den här fågeln kom han på att det ju faktiskt finns en sak till som är bloody cool med fåglar: de kan ju faktiskt flyta också.

Vi diskuterade hur mäktigt det måste vara att vara en stor pelikan som med lätta vingar flaxar över världshaven och när man tröttnar på att flaxa så sätter man sig bara på vattnet en stund och tittar ner tills man ser en fisk som man plockar upp med sin näbb. Om det fungerade lika dant på marken skulle vi kunna sitta på en äng i Notts County och plötsligt skulle en hamburgare titta upp ur marken som det bara var att plocka upp och åta. Det vore emot alla fysikens lagar men skulle vara epic cool! Vår fantasi skenade iväg och vi diskuterade entusiastiskt i säkert en timme om allt vi kunde göra om vi var fåglar som flöt runt på havet. Dik Mik skulle bygga en liten flotte som han kunde ha en batteridriven bandspelare på, sen skulle han ta det lugnt och flyta över till Canada och hälsa på Del Dettmar, som antagligen skulle bli väldigt förvånad när han fick se att Dik Mik nu var en fågel. Själv skulle jag vara en pelikan och fylla min hakpung med så mycket luft som möjligt sen skulle jag spela världens längsta saxofonsolo medan jag flöt fram på Nilen, som jag flugit till först.

Ofta när det sjungs om fåglar inom till exempel space rock handlar det ofta om att de kan flyga. Hawkwind har ju till exempel ett namn som anspelar på fåglar och luften. Det är så klart fortfarande riktigt fett det också men Dik Miks betraktelse har verkligen öppnat mina ögon för en ofta förbisedd del av fåglarnas värld. Om ni inte har något särsklit för er ikväll tycker jag att ni kan ägna fåglarna en tankte och tänka på alla som flyter runt där ute i världen ungefär som austronauter på rymdskepp i rymden. Peace and love.

Anonym hippie

Hemma igen. Det var inte pharaoh Cheop som Dilek pratade om på nyår utan en latinamerikansk gerillakrigare som hette Che Guevarra. Jag har googlat på honom nu och kände igen en bild som ibland dök upp i publiken när jag spelade saxophone i Hawkwind. Jag tänkte inte på det då utan trodde bara det var ett porträtt på en anonym hippie som stod i kontakt med rymden eftersom han hade en stjärna i pannan.

På grund av borttappade kvitton hade Dilek tyvärr inte möjlighet att fakturera för pulvermoset men det verkade inte bekomma honom så mycket. Han verkade mest glad över att ha fått bruka sina kunskaper från tiden som kommandosoldat i Irans kommunistparti på nytt. Han visade mig hur man säkrar ett rum på mindre en än minut om man misstänker att det finns fiender där inne. Först rullade han fram till disken och ålade in bakom den, sen gjorde han en bakåtrullning och sparkade upp dörren till kontoret där hans kusin Serkan satt och höll på att skita på sig av överraskningen. Han skällde högt men Dilek bara skrattade och ropade att det var en övning.

Angående fakturaproblemet tröstade jag honom lite med att jag inte heller skulle skicka någon faktura till kommunen för min uppskattade saxophonekonsert. Gamlingarnas glädje över musiken var betalning nog för mig. Det var faktiskt länge sedan jag framträtt för en så stor publik så det var bra övning för mig också.

Trevlig helg!

Spartacus och människan

Jag var bakfull när jag vaknade igår. Inte från ett överdrivet intag av drogen alkohol, eller någon annan stimulantia. Men ibland, om man spelar saxophone väldigt länge, spänner man musklerna i nacken och munnen så till den milda grad att den påföljande träningsvärken och utmattningen har samma karaktär som ett bakrus orsakat av narkotiska preparat. Jag hade somnat iförd mjukisbyxor och de hade blivit alldeles tjorviga under natten. Jag låg länge stilla och försökte avgöra om det var värt ansträngningen att gå upp eller inte. Till slut slet jag mig upp ur min oroliga slummer, och kokade en stor kopp kaffe. Resten av dagen tillbringades med adventsmys. Jag stoppade in nejlikor i några citrusfrukter jag handlat några dagar innan, för att skydda mig från förkylning. Sedan såg jag filmen Spartacus från 1960. Den är väldigt lång, men helt fantastisk. Den handlar om mänsklig värdighet, att stå upp för sig själv när ingen annan gör det. Men den presenterar också en cynisk blick på politiker. Crassus, den obeveklige militären som med våld söker forma en totalitär stat, står mot den lömske Gracchus, som med mutur och ränksmideri manipulerar demokratins regler för egen vinning. I slutändan är det svårt att veta vem som är the bad guy av de två. Korrupta politiker eller war mongers, pest eller kolera. Den enda som har värde är Spartacus, som kämpar för sin rätt att bli betraktad som människa.

Ibland tänker jag på att det vore bättre om det inte fanns människor på jorden, utan bara djur. Och då helst bara kaniner och hundar. De är mina favoritdjur. Den här känslan av hopplöshet tog jag med mig in i min kreativa process och jag började skissa på en låt som jag tror kommer bli enastående. Den handlar om en man (eller alv, jag har inte bestämt mig 100 %) som färdas genom tid och rum och är en passiv åskådare till the folly of man (oj, kanske det ska vara titeln?) och uttrycker sin besvikelse över att vi som mästrat naturen och kan resa ut bland stjärnorna fortfarande inte klarar av de mest grundläggande saker, som att visa varandra respekt.

Idag har ätit en rätt stor filtallrik och sen börjat skissa på lite concept art till låten. Men allt blev så dystert så jag tittade lite på bilder på hundar och kaniner tillsammans istället. Hoppas ingen tittar igenom sökhistoriken på min personal computer 😉 Det här är min personliga favorit i den kategorin. I alla fall för stunden, I keep changing my mind. Vilken är er favoritbild på hundar och kaniner tillsammans?

dog_rabbit_eggs_easter_basket_51693_1600x1200

10 Seconds of Forever

Vaknade på båten med en ganska tung hangover. Natten var lång och mycket minnesvärd, även om jag inte kommer ihåg så mycket av den just nu. Jag skickade ett SMS till Dave och tackade för en bra kväll och han tackade tillbaka och önskade att min hand skulle bli bra snart så att jag kunde fortsätta att kommunicera med rymden på min saxophone. Den känns faktiskt redan bättre, jag undrar om det är Riitas värme som helat den? När jag kom hem hade wigwamen blåst omkull men jag har rest den på nytt nu och surrat fast den i ett gammalt oljefat från det håll vinden blåser så att det inte ska hända igen. Den är trots allt ett monument över min och Dik Miks oändliga vänskap så jag vill inte att han ska bli sårad om han får veta att den vält. ”You shouldn’t do that” viskade jag till vinden men har ingen aning om den lyssnade. Jag gick igenom vanen för att se om han glömt sin mössa där när jag skjutsade honom till flyget men det är svårt när jag inte har någon egen minnesbild av den utan bara vet att den är blå. Jag hittade lite andra saker som jag själv tappat bort men ingen mössa. Jag hörde en fågel kraxa och önskade att jag själv kunde flyga. Då skulle jag flyga genom rymden hem till Riita och spela en serenad på min saxofon nedanför hennes fönster. Jag loggade in på Myspace för att se om jag kunde hitta henne där men det gjorde jag tyvärr inte. Arthur Brown hade fortfarande inte svarat på mitt meddelande heller.