Anonym hippie

Hemma igen. Det var inte pharaoh Cheop som Dilek pratade om på nyår utan en latinamerikansk gerillakrigare som hette Che Guevarra. Jag har googlat på honom nu och kände igen en bild som ibland dök upp i publiken när jag spelade saxophone i Hawkwind. Jag tänkte inte på det då utan trodde bara det var ett porträtt på en anonym hippie som stod i kontakt med rymden eftersom han hade en stjärna i pannan.

På grund av borttappade kvitton hade Dilek tyvärr inte möjlighet att fakturera för pulvermoset men det verkade inte bekomma honom så mycket. Han verkade mest glad över att ha fått bruka sina kunskaper från tiden som kommandosoldat i Irans kommunistparti på nytt. Han visade mig hur man säkrar ett rum på mindre en än minut om man misstänker att det finns fiender där inne. Först rullade han fram till disken och ålade in bakom den, sen gjorde han en bakåtrullning och sparkade upp dörren till kontoret där hans kusin Serkan satt och höll på att skita på sig av överraskningen. Han skällde högt men Dilek bara skrattade och ropade att det var en övning.

Angående fakturaproblemet tröstade jag honom lite med att jag inte heller skulle skicka någon faktura till kommunen för min uppskattade saxophonekonsert. Gamlingarnas glädje över musiken var betalning nog för mig. Det var faktiskt länge sedan jag framträtt för en så stor publik så det var bra övning för mig också.

Trevlig helg!

Payin’ the dues

Stärkt av gårdagens framgång tog jag mod till mig idag och gick in på Rusta för att betala plasttofflorna jag av misstag fått med mig därifrån tidigare. Mina gamla skor stod inte kvar men de hade ändå hål i sulan så jag tyckte inte det var så viktigt att få tillbaka dem. Dock uppenbarade sig ett annat problem för affären hade sänkt priset på tofflorna sedan jag var där sist så prislappen jag sparat stämde inte. Att reda ut denna invecklade historia i kassan kändes plötsligt allt för komplicerat så jag beslutade mig istället för att köpa ett till par till det nya reapriset och tänkte att det ungefär jämnar ut allt. Det kändes skönt att betala och göra rätt för mig. Jag köpte även en stor håv som jag tänkte använda till att försöka fånga den mystiska fågeln som gäckat mig under hösten. Vi behöver verkligen ha ett nytt möte för att reda ut alla frågetecken.

Väl hemma igen var det dags för några andra att få betalt. Jag tog min långa skarvsladd och drog ut den till hönsen. Sedan i somras har jag haft återkommande problem med sorkar som invaderar hönsens reden och förser sig av de läckra äggen som värps där. Min förhoppning var att de skulle gå i ide och försvinna under vintern men problemet har snarare blivit värre på sistone och jag har skjutit upp detta bekymmer länge nog. Jag kopplade in högtryckstvätten och brännde på med full stråle mot hålet i väggen där jag tror att sorkarna håller till (måste kommar ihåg att lämna tillbaka den snart, har lånat den av en granne i över ett halvår). Hönsen blev lite stressade så jag pausade tillfälligt och hämtade saxophonen och fortsatte sedan med att spela en lugnande melodi på den med vänsterhanden samtidigt som jag blastade skiten ur sorkhålet med högern. Det blev ganska fuktigt på golvet så jag ställde in en värmefläkt och schasade ut hönsen i wigwamen tillfälligt så de slipper bli blöta om fötterna.

Bloody mess!

Vilket oreda jag ställt till med! Har länge tänkt att jag skulle serva gräsklipparen – smörja den, rensa filter osv. Så igår gick jag ut i boden och började ta isär den. Det gick bra. Jag var på bra humör och visslade saxsolot på ”Lord of Light.” Jag gick så in i arbetet att jag inte tänkte på vad jag gjorde och var jag lade alla lösa skruvar och var de skulle sitta och sådär. Men sen ringde det på mobilen. Det var Dik Mik, elektronikkillen i HW, som ringde och ville säga att han köpt en begagnad Fiat Panda. När jag svarade sa han i luren “This is Earth Calling”. Han har alltid varit så där, Dik Mik. Han har alltid någon kvickhet i bakfickan. Det var länge sedan vi talats vid så vi chatted i mer än en timme om allt mellan himmel och jord, högt och lågt. Men när vi lagt på var det som att jag kommit ut ur min bubbla. Nu blev jag medveten om alla gräsklippardelar som låg huller om buller på arbetsbänken. Jag blev alldeles kall. Jag tänkte ”Ånej, Nick! Du har gjort det igen.” Med darrande fingrar började jag försöka sätta ihop allt igen. Jag försökte minnas var allt skulle sitta, men to no avail. Kanske är en av anledningarna till att det ofta blir så här de kopiösa mängder syra vi brukade ta i slutet av sextiotalet. Jag fick se mig nödd att ge upp för tillfället och gick in och kokade en kopp kaffe. Och nu sitter jag här och bloggar.

/Nick

DS. Update! Att jag inte såg det! Svaret stirrade mig i ansiktet. När det slutligen gick upp för mig var jag tvungen att skratta för mig själv. Haha! Självklart! Dik Mik kan ju sånt där. Jag hade ju honom på tråden för bara en stund sedan. Jag ringde upp honom och förklarade the problem. Han bokade genast en flygbiljett och kommer i övermorgon för att sätta ihop klipparen igen och bara umgås. Vilken härlig vändning! DS.