Weekend trip

I helgen var jag och Dik Mik och hälsade på vår kollega BoAnders Persson. Det har varit snack om det ett tag och i helgen kände vi att det kunde fit in. Unfortunately blev vi lite sena iväg för Dik Mik skulle fixa en grej så vi kom överens om att jag skulle plocka upp honom med vanen på busstationen men tyvärr tog han inte direktbussen från vart han nu var utan den som stannar i varje litet samhälle på vägen. Han hade i alla fall fixat det han skulle så att vi inte behövde oroa oss för att bli utan under helgen. Sen bar det iväg och Dik Mik guided us med sin mobil och spelade upp några schysta bootlegklipp med Hawkwind på Youtube. Sen körde vi en tävling där man skulle räkna upp så många Hawkwind-anknutna band som möjligt. Jag kom på Hawkwind, Church of Hawkwind och Space Ritual. Dik Mik kom på Hawklords, The Greasy Truckers Party och xhawkwind.com så det blev oavgjort.

När vi kom fram hade BoAnders förberett a three course dinner som började med trekantsmacka utan kanter as a starter och sen Toad in the Hole. For desert blev det Sticky Toffee Puding som smakade marvelous och sen satte i oss i vardagsrummet för att chill out och lyssna på lite nice progg. Dagen efter var vi lite slitna så BoAnders tog oss till en restaurang där vi åt falafel och sen gick vi och tittade på en skulptur som han visste om.

Riktigt nice weekend 🙂

Big love to you all.

Nik

Advertisements

I am the eggplant

Greetings humans! Den här dagen har haft en spectacular development och gick från reefer madness till angel voices. Det började med att jag blev uppringd av biblioteket som meddelade att jag hade en bok om pingviner att lämna tillbaka. Jag drog mig till minnes att jag i panik gett bort en bok med liknande innehåll till Dik Mik på hans födelsedag, som jag olyckligt nog råkat glömma, vilket eventuellt kunde bli ett problem och gjorde mig lite nedstämd. Efter att ha tänt en rökelsesticka, slutit ögonen och lagt mig till rätta i mitt indiska kuddhörn och mentalt letat igenom hela huset kunde jag hur som helst inte hitta boken så jag blev tvungen att komma på en annan lösning. Det bar mig emot men i brist på kontanter för att kunna betala the lost item fee samlade jag ihop CD-r skivor med mina soloinspelningar till ett värde motsvarande bokens som biblioteket kunde få istället. På vägen ut till min van ville det sig dock inte bättre än att jag klev rätt i en puddle of snöslask som fullständigt blötte ner min högersko. Jag fick lov att gå in igen för att byta till torra skor och när jag tog av mig dom märkte jag att även strumpan var genomblöt. Om jag tog på en ny sko med strumpan i det skicket skulle det inte dröja länge förens även den nya skon skulle vara fuktig och uncomfortable så jag blev tvungen att byta strumpa också.

Nu stod jag inför ett besvärligt dilemma. Det var bara en strumpa som var blöt men eftersom jag förvarar mina strumpor i par om två skulle jag antingen bli tvungen att låta en ren strumpa ligga kvar i lådan utan partner, eller även ta av min andra strumpa från det första paret utan att det egentligen var något fel på den. Inget av alternativen kändes särskilt harmoniskt och jag övervägde en liten stund att blöta ner den andra strumpan av det första paret med flit, men kände snabbt att det vore dålig karma. Jag suckade och andades tungt genom näsan, men då hände något spännande! Jag har varit förkyld några dagar och detta har gjort att det ibland kommer ett visslande läte ur näsan och det gjorde det nu också. To my surprise märkte jag att ljudet påminde vagt om melodin i Hawkwinds låt The Aubergine That Ate Rangoon och att paret med rena strumpor till formen faktiskt påminde slightly om en aubergine. Jag tog isär paret och satte den ena på min högerfot och trädde den andra på min högerhand. Sedan började jag tralla på låten och gick fram till olika saker i sovrummet med min strumpförsedda hand och låtsades att den var en aubergine som åt upp dom. En badboll, en nordafrikansk kaftan, tea pots, ett fågelbad, en halväten crumpet, ja allt som fanns i sovrummet slukades av den mäktiga aubergineen. Jag kände mig som en av det gamla rikets gudar när jag gick runt med min strumpförsedda hand och slukade allt i min väg och detta fick mig förstås på väldigt gott humör. Jag glömde helt bort mitt ärende till biblioteket och plockade istället fram min saxophone och spelade igenom hela Astounding Sounds, Amazing Music. Det är verkligen en riktigt nice platta om ni frågar mig 🙂

World peace.

strumpor3

The stink eye

Jag och Dik Mik, som är tillbaka i byn igen, bestämde oss för att fira att det var lönehelg med att gå på restaurang. Vädret var så pass fint att vi gick till Dileks grill och beställde varsin köttbulle meal som take away och satte oss vid en strand för att samtidigt kunna njuta av naturen och dricka några folköl. Några gräsänder simmade förbi och jag berättade för Dik Mik att dom tillhör släktet andfåglar, för det har jag läst i boken Europas fåglar som jag har hemma. Dik Mik hummade till svar men verkade inte riktigt lyssna för han hade samtidigt vridit huvudet över axeln och verkade spana efter något. Jag upprepade den intressanta informationen men Dik Mik verkade fortfarande inte helt närvarande så jag frågade vad som var fatt. Han förklarade med en grumpy voice att han sett en bloke i jeansjacka gå förbi på promenadstigen ovanför oss som tydligen gett oss the stink eye, och detta var naturligtvis oerhört provocerande. Jag förespråkar som ni läsare säkert redan vet peace and love för det mesta, men Dik Mik har svårare att let bygones be bygones när han drabbas av en oförrätt så han ursäktade sig med att han bara skulle gå och köpa cigg och tog rygg på the bloke. Jag valde att sitta kvar eftersom vi även väntade på att Jahangir skulle komma förbi, och det skulle ju bli svårt för honom att hitta oss om vi båda var borta. Efter en stund kom Dik Mik tillbaka och tydligen hade the bloke i jeansjacka försvunnit så vi fortsatte att dricka folköl och vänta på Jahangir. Men vet ni vad? Jahangir kom inte. Så vi gick hem istället och kollade på en dokumentär om Winston Churchill och zonade ut mentalt. Slutet gott, allting gott.

Peace.

Mustig korvsoppa

Dik Mik har varit ganska nere sista tiden. Enda sedan hans wigwam brann ner i en force majeure har det varit lite som att något fattas hos honom. Jag hade hoppats att snön skulle komma snart så att han kunde bygga en ny borg, men the weather verkar inte riktigt vara på Dik Miks sida just nu, unfortunately. Vi har repat lite men ofta slår han bara på ett back track på sin sampler och drar ner mössan för ögonen. Idag var det i alla fall lite bättre för jag hittade ett häfte med rikskuponger instoppat i en faktabok om the Kalahari Desert inne i badrummet och bjöd ut Dik Mik på middag. Vi gick till Dileks grill som vanligt och beställde korv med pulvermos, och eftersom det räknas som en så kallad meal ingick även Pepsi Cola 🙂 Dik Mik mumlade något om att korven kunde haft en svartare stekyta men det märktes ändå hur maten fick honom på bättre humör.

Till slut hade han blivit så pass glad att han drog upp blixtlåset på magväskan och frågade om vi skulle gå runt knuten och gräva ner en stridsyxa. Vi satt på avfallscontainern och tittade på stjärnorna när jag plötsligt kom att minnas förra julen och min stödkonsert för the elderly tillsammans med Dilek. På sätt och vis var det startskottet för den framgångsrika turné jag befunnit mig på det senaste året som tagit mig till bland annat Näsåker, Köping, Västerås, Sala och Säter. Precis som många andra rockstjärnor who wrestles with success så hade jag inte så många pennies kvar nu när året började närma sig slutet, men vad gör väl det. Det viktiga är att ha det bra och sprida universal love och det har jag sannerligen gjort.

Jag kände mig varm inombords och fick lust att sprida mer kärlek så här i juletid, så jag klappade Dik Mik på axeln och frågade om han hade lust att ge några pensionärer en pleasant surprise. Han nickade förstående så vi gick till vanen och hämtade min saxophone och ett regnrör och begav oss sedan över torget. Dörren vid lastkajen till äldreboendets matsal var olåst så vi skyndade oss in så att det skulle bli en överraskning även för personalen. Så fort vi kom in i matsalen blåste jag igång en wicked tune för att fånga allas uppmärksamhet och Dik Mik utropade att frälsaren var tillbaka och redo att rädda dem alla. Sedan spelade vi en låt som är svår att avgöra så här i efterhand hur lång den egentligen var för jag fick en väldig feeling och försvann liksom in i musiken. Jag tror dock den var ganska lång för när vi var klara kom en person från personalen fram och förklarade att luciatåget redan varit här och att vi nog gått fel. Jag förklarade vilka vi var och att detta var en julgåva och då tackade hon så mycket och bad oss sluta men att vi gärna kunde få lite mat om vi var hungriga. Jag var mätt eftersom vi just ätit men Dik Mik hade plats för lite mer och försedde sig glatt av den mustiga korvsoppan som bjöds. Sedan dess har han varit på strålande humör så kanske var det på något märkligt sätt hans aptit som försvann med wigwamen men som nu har kommit tillbaka 🙂

Peace to you all.

På en äng i Notts County

Dik Mik ringde idag för att diskutera en väldigt flippad grej som han kommit på. Han hade suttit i verkstan hemma i sitt hus i Oxford och höll på att trimma en skivspelare med hjälp av en elvisp så att den gjorde 150 rpm när han hörde en duns mot väggen. Han gick ut för att undersöka var ljudet kom ifrån eftersom han är mycket intresserad av ljud och hittade då en fågel på backen som verkade lite vimmelkantig. Dik Mik är inte jätteintresserad av fåglar, tvärt om brukar han säga att när han går på gatorna i centrala Oxford önskar han att han hade med sig ett tennisracket så att han kunde smasha alla stadsduvor som flyger för nära. Fåglar kan ju som alla vet flyga utan att behöva ta hjälp av maskiner och det tycker både Dik Mik och jag är riktigt fett. Men när Dik Mik fick syn på den här fågeln kom han på att det ju faktiskt finns en sak till som är bloody cool med fåglar: de kan ju faktiskt flyta också.

Vi diskuterade hur mäktigt det måste vara att vara en stor pelikan som med lätta vingar flaxar över världshaven och när man tröttnar på att flaxa så sätter man sig bara på vattnet en stund och tittar ner tills man ser en fisk som man plockar upp med sin näbb. Om det fungerade lika dant på marken skulle vi kunna sitta på en äng i Notts County och plötsligt skulle en hamburgare titta upp ur marken som det bara var att plocka upp och åta. Det vore emot alla fysikens lagar men skulle vara epic cool! Vår fantasi skenade iväg och vi diskuterade entusiastiskt i säkert en timme om allt vi kunde göra om vi var fåglar som flöt runt på havet. Dik Mik skulle bygga en liten flotte som han kunde ha en batteridriven bandspelare på, sen skulle han ta det lugnt och flyta över till Canada och hälsa på Del Dettmar, som antagligen skulle bli väldigt förvånad när han fick se att Dik Mik nu var en fågel. Själv skulle jag vara en pelikan och fylla min hakpung med så mycket luft som möjligt sen skulle jag spela världens längsta saxofonsolo medan jag flöt fram på Nilen, som jag flugit till först.

Ofta när det sjungs om fåglar inom till exempel space rock handlar det ofta om att de kan flyga. Hawkwind har ju till exempel ett namn som anspelar på fåglar och luften. Det är så klart fortfarande riktigt fett det också men Dik Miks betraktelse har verkligen öppnat mina ögon för en ofta förbisedd del av fåglarnas värld. Om ni inte har något särsklit för er ikväll tycker jag att ni kan ägna fåglarna en tankte och tänka på alla som flyter runt där ute i världen ungefär som austronauter på rymdskepp i rymden. Peace and love.

Dik Miks hemfärd.

Sadly, Dik Mik har åkt hem igen. Allt roligt har sitt slut, men jag vet ju att han kommer igen. Sista dagen han var här byggde han en snögrotta, som jag nämnt tidigare. Han var väldigt nöjd med den och pekade på att han nu har byggt två olika byggnader på min tomt, vilket ju är sant. Jag berättade att när min son var yngre var det en vinter då en granne plogade upp all snö på gatan mot min tomt så att det bildades en väldigt stor snöhög som jag och grabben byggde en enorm snöborg av. Dik Mik berättade då att en gång när han var i Canada på en resa som han inte berättat för någon om byggde han en snögrotta som var så stor att man kunde stå rak i den och att alla i Hawkwind hade fått plats i den om de varit där.

Jag skjutsade Dik Mik till flyget och på vägen brast snöret till dörren så att den flög upp, slog i en vägskylt som såg ut som en röd sol med ett vitt streck på och slog igen igen. Dik Mik som suttit och tänkt på annat hoppade till och vrålade av överraskning. Efter det sa han att det nog är bäst att han ‘weld the fucker shut’ nästa gång han kommer över till Sverige. Jag vet inte om det är en så bra idé, men jag kan inte heller ha det så här som det är nu. Jahangir kanske kan saker om bilar. Jag ska fråga honom. Han verkar vara en sån som kan lite om allt möjligt.

När jag släppte av Dik Mik tog han tag i min arm, gjorde tusen nålar och boxade mig på axeln, sa ’see you in a month or two mate,’ slängde upp sitt backpack på axeln, gjorde peacetecknet och gick iväg till incheckningen, där jag hörde honom säga till kvinnan bakom disken att han sedan ABBA var stora alltid velat gifta sig med en svenska. Han måste ha vetat att jag stod kvar och såg på honom, för han vände sig om, log finurligt och bildade som en ring av pekfingret och tummen som han sedan stoppade in sitt andra pekfinger i. Han blinkade mot mig och vände sig mot kvinnan igen. Jag var tvungen att le för mig själv. Dik Mik! He is one of a kind!

Life on tour

Då var vi hemma igen. Dik Mik hängde med upp för han ville gärna se hur wigwamen ser ut i vinterskrud. Han blev lite grumpy när han fick veta att hönsen bott i den tidvis men höll med om mitt argument att höns också är människor. Han sitter ute i den nu och har gjort upp en liten brasa som vi ska grilla korv över senare och klämma en back bira vi fick med oss från spelningen.

Jag och Albert plockade alltså upp honom på Skavsta och satte sedan kurs mot Köping. Dik Mik tog hand om körningen så att jag kunde fokusera på att repa med saxophonen i passagerarsätet. Albert satt bak med sin freestyle och var tyvärr inte så sugen på att komma med konstruktiv kritik men jag hade en så positiv vibb att det gick fint ändå. Han vaknade i alla fall till efter en timme när Dik Mik slet fram den utlovade Tobleronen och vi mumsade glatt alla tre. Pinnen på munstycket till saxophonen blev lite äcklig av det men det var ingen annan som såg.

När vi kom fram till Köping ringde jag upp Granberg för att få en noggrannare beskrivning till restaurangen där jag skulle uppträda. Han blev väldigt häpen när han hörde min röst och ville först inte tro på att jag var på plats. Tydligen hade han missuppfattat mitt första samtal som ett spratt, han kunde inte tänka sig att en tidigare medlem av Hawkwind ringde runt för att förhandla om skivkontrakt så som jag gjort. Det blev en lite obekväm tystnad i telefonen för ingen av oss visste riktigt vad vi skulle säga. Han frågade igen om det verkligen var sant och när jag då erbjöd mig att spela en liten bit av Master of the Universe på saxophonen trodde han mig äntligen och gav vägbeskrivningen. Väl framme mötte han oss vid ytterdörren och bad Dik Mik att parkera på sidan. Dik Mik kan nästan ingen svenska så han fattade först inte vad punkaren utanför snackade om och trodde det var ett rån så han tryckte paddan i pannrummet för att ta oss därifrån innan fler punkare dök upp. Som tur var fummlade han med kopplingen så vi fick motorstopp efter kanske 20 meter och jag hann lugna situationen så pass att vi alla kunde kliva ut genom förardörren eftersom de andra fortfarande var ihopfrusna.

Granberg kliade sig i sina dreadlocks och beklagade missförståndet. Han trodde att det varit en skämtare som ringt och inte tänkt mer på saken därefter så han hade redan en annan artist inbokad för kvällen. Jag försökte lätta upp stämningen med att berätta att Albert är ett stort fan av Total Egon och Skumdum, men det ledde bara till att Albert gick tillbaka och satte sig i vanen så situationen såg lite rörig ut ett tag. Men som en äkta roddare klev Dik Mik då fram och förklarade att det inte är vårt problem om arrangören gjort en dubbelbokning, han fick helt enkelt lov att lösa situationen, så Granberg tog fram sin mobil och bad att få ringa ett samtal. Han gick undan och efter några minuters samtal kom han tillbaka och berättade att saken var löst, jag kunde få kompa Johan Johansson som var utannonserad att uppträda på kvällen. Blev det tid över kunde jag kanske få köra något solonummer men publiken förväntade sig akustiska visor så det skulle bara bli någon enstaka låt i så fall. Min setlist bestod ändå bara av tre låtar på en halvtimme vardera så jag accepterade upplägget och sträckte fram handen.

I väntan på att restaurangen skulle öppna hängde vi på en mack i två timmar där det fanns billig korv med bröd. Dik Mik ville helst ha sausage rolls men det finns inte på mackar i Sverige. Dik Mik tyckte det var väldigt fett med all snö som fallit så vi byggde en snöborg bredvid mackens parkering. Jag tänkte att det skulle vara en bra aktivitet för att muntra upp Albert men han ville inte blöta ner kläderna och klagade på att vi skämt ut honom inför hans idol. Dik Mik svarade att han inte alls skämdes för Albert men då suckade han bara så vi lät honom hållas och byggde vidare.

fort

När vi kom tillbaka till stället hade Johan Johansson dykt upp och han visade sig vara en riktigt trevlig figur. Jag hade ju inte hört hans låtar innan men han tyckte inte att det gjorde något utan att det hela skulle bli kul. När han förstod att Dik Mik också varit en del av Hawkwind på Space Ritual erbjöd han honom också att haka på, men tyvärr hade inte Dik Mik någon elektronik med sig så han fick tacka nej.

Vi repade lite backstage och Johan Johansson tyckte det lät väldigt intressant men bad mig försöka lägga band på de kosmiska tonerna och fokusera mer på att spela de han spelade. Här hade det kunnat bli lite spänd stämning men eftersom han var en så skön snubbe utvecklade sig det hela till ett givande samarbete där vi gav varandra konstruktiva råd. När spelningen väl drog igång körde Johan några låtar solo först och introducerade mig sedan som special guest. Publikens reaktioner var lite blandade när jag klev upp, kanske tänkte de som Granberg att detta var för bra för att vara sant. Det berodde i så fall förmodligen på att jag inte körde med min vanliga spelstil utan höll igen på det kosmiska så gott jag kunde. Som avslutning kom även Granberg upp på scenen och tillsammans körde vi en låt som heter Ensam kvar som jag faktiskt kände igen från Även vackra fåglar skiter. Publiken blev som galen och Albert stod längst fram och sjöng med. Jag fick sådan feeling att jag släppte lite på mina tyglar och smög in ett solo i refrängen och ingen verkade ta illa upp. Efter detta nästan religiösa crescendo kändes det poänglöst att spela något mer så jag valde att avstå mina solonummer.

När vi var klara kramade alla varandra och Dik Mik passade på att snappa åt sig micken och meddelade att det fanns t-shirts and records for sale för de som ville höra mer. Egentligen hade vi inga tröjor men skivorna från mitt samarbete med Pink Floyd låg kvar i vanen så Dik Mik hade tagit med dem in och krängde av för en femtiolapp styck. En packad snubbe köpte ett ex av varje och glömde be om växel så vi tjänade en femhundring på honom och när vi räknade ihop kassan hade vi fått in 650 kronor. Vi fick en femhundring av Granberg i reseersättning också, och även om jag först tyckte det var lite snålt klev Dik Mik snabbt fram och övertygade mig om att allt var i sin ordning och att vi borde packa ihop våra saker och bege oss hemåt innan morgontrafiken kom igång. När vi kom ut i vanen visade det sig att han hittat en olåst förrådsdörr under spelningen och hunnit bära ut 15 backar öl som förmodligen skulle stått i logen egentligen så kvällen hade varit mycket givande när vi räknade ihop allt. Vilken tur att jag har Dik Mik!