Kitchen troubles

Idag har jag städat i the kitchen. Ibland är det skönt att ställa alla saker på sin rätta plats för det ger liksom en känsla av harmoni och balans. Jag tömde soporna, ställde alla kryddburkar i en snygg pyramid, skakade trasmattan och la den i perfekt linje med väggen, skurade diskhon, vände till rätt månad i almanackan (måste dock komma ihåg att skaffa en för 2017 senare), la alla besticken i översta lådan, spikade fast den lösa brädan i golvet och gick ut med allt mögligt från kylskåpet till hönsen. När jag kom in igen var det som att luften i köket blivit friskare och det kändes nästan som att jag leviterade där inne. Den luftiga känslan gav mig inspiration och jag hämtade min saxophone och lät den tala fritt genom att liksom bara låta fingrarna vandra dit dom ville bland knapparna. Det var som att rummet fylldes av allt och inget på samma gång och att det gick att känna med vilken fart the earth störtar fram genom universum, som ständigt expanderar och samtidigt redan innehåller allt. Känslan höll i sig hela förmiddagen och jag fick till grunderna till en riktigt nice ny låt som går under arbetsnamnet Refridgereactor. Sedan uppstod ett besvärligt dilemma – jag blev nämligen hungrig.

Jag drog ut översta lådan och tog upp en sked för att koka lite blueberry porridge. Det blev liksom en lite stickig känsla i armen när jag höll i skeden, men jag tänkte att det berodde på att jag var trött efter all saxophone playing. Men när jag plockade fram en kastrull ur ett skåp var det som att rummet började snurra och vibrera som om någon kastat en magic spell på det och blev tvungen att sätta mig ner på golvet. Mitt hjärta slog dubbla slag och jag fick svårt att andas trots att jag visualiserade en koalabjörn för mitt inre medvetande som blåste en frist eukalyptusbris på min soul. Jag kröp långsamt bort från spisen och ut i hallen där trycket från bröstet släppte och jag kunde andas normalt igen. Men mina sista krafter kröp jag iväg till vardagsrummet där jag lade Roadhawks-samlingen på skivspelaren och zonade sedan ut på yogamattan.

När jag kvicknade till igen var jag fortfarande hungrig men vågade inte gå in i köket igen så jag tog vanen in till stan och gick på Dileks grill istället och käkade kebab med mos. När jag satt där och beklagade för mitt inre att Dilek fortfarande inte hade HP-sås till kebaben fick jag plötsligt ett moment of clarity. Jag insåg att på samma sätt som en måltid aldrig blir riktigt komplett utan HP sauce så blir det kosmisk obalans i ett kök om man stökar till. Yrseln som kommit över mig var kökets sätt att säga till mig att ”Please, Nik, nu när du städat här, stöka inte till det igen efter fem minuter”. För att kunna uppfylla kökets önskan gjorde jag därför en deal med Dilek där jag fick hundra plastbestick och papptallrikar i utbyte mot att jag spelade lite saxophone vid containern på baksidan av grillen så att måsarna och råttorna blev bortskrämda. Trogna läsare vet att jag har ganska lite till övers för fiskmåsar på grund av ett fall av magsjuka på väg till Urkultfesitvalen och deras oacceptabla beteende mot nykläckta sea turtles.

Så nu har jag engångsporslin så jag klarar mig ett bra tag framöver 🙂

One love Nik

Gong – Live at Dingwalls Dance Hall

Det har varit lite konstig stämning här i huset de sista två dagarna och jag har åter fått känna på farorna som framgång för med sig. Det känns väldigt ledsamt att berätta men jag och Dik Mik har varit osams.

Det började med en small disagreement om vem av oss som skulle hämta den långa skarvsladden så att vi kunde titta på Keeping Up Appearances i kuddhörnet som vi inrett i Dik Miks rum på vinden. Jag var den som tvingats hämta den efter att grannarna kommit hem från semestern och motsatte sig att jag lånade deras electricity, och därmed tyckte jag att det inte var mer än rätt att jag låg kvar i kuddhögen och övade lite garden can för mig själv medan Dik Mik skötte kabeldragningen från köket. Först petade han sig bara i näsan, släppte en brakskit, och svarade att han inte hade någon lust just nu. Jag tänkte att han antagligen hade ytterligare ett cloud of gas som väntade på att komma ut så jag funderade inte mer på saken utan kastade upp min mässingsdosa i luften och fångade den med fötterna några gånger och väntade på att nästa brakare skulle komma.

När han släppte väder ännu en gång skämtade jag och sa att det lät som öppningsspåret på The Xenon Codex, en skiva med Hawkwind som spelades in efter att Dik Mik fått sparken och jag fått sparken för andra gången från bandet. Det är egentligen en ganska bra skiva men vi brukar skämta så om Hawkwind-album där inget av oss är med eftersom vi vet att de hade låtit ännu bättre med lite cosmic saxophone och sonic electronics on top. Dik Mik brukar alltid skratta gott åt såna skämt men den här gången svarade han bara oengagerat att han inte alls tyckte det lät särskilt likt. Jag anade att allt inte var riktigt som det skulle och frågade hur det var med honom, men han svarade bara kort att: ”-It’s nothing mate, just having a Ryan Air day that’s all” och rullade åt sidan och tittade in i väggen. Jag väntade ytterligare några minuter på att han skulle gå och hämta den långa skarvsladden, men när jag istället hörde snarkningar var måttet rågat. Med ett välriktat kast slängde jag upp min lilla mässingsdosa så att den for i en båge och landade på Dik Miks huvud. ”-Oopsy Daisy, sorry mate”, ljög jag för att få det att framstå som en olycka, men Dik Mik reagerade med att skrika argt rätt in i väggen att han var trött på att jag aldrig kunde låta honom vara ifred, att mina höns var otrevliga, att jag förstört hans romans med grannfrun genom att stjäla deras electricity, att min uggletavla aldrig kommer bli klar, att jag medvetet låtit hans snöborg smälta, att Roger Pontare sjunger dåligt, och flera andra otrevligheter som jag inte vill nämna för er. Jag blev först chockad över hans elaka ord, men tröttnade till slut på att höra dem och skrek istället tillbaka att det minsann inte är så roligt alla dagar att hitta Dik Miks underwear i the microwave, att kliva barefoot på skruvar och muttrar från maskiner han modifierat, att han skrämde hönsen med sin mössa, att han borde sagt förlåt till Dave Brock när han råkade elda upp hans bästa batikbyxor istället för att gömma dom bland Liquid Lens ljusgrejer, att det var uncool av honom att ringa Monica Backströms telefonsvarare och flörta när jag har ett pågående affärssamarbete med henne, att det var Dik Miks fel att jag blev tvungen att låna electricity av grannen, och några andra saker som jag inte tagit upp tidigare för att jag tycker mycket bättre om harmoni än kaos. Medan jag räknade upp alla orättvisor rullade Dik Mik över på rygg och började skrika nya saker och sparka med benen i luften. Vi låg så och käbblade fram och tillbaka ett bra tag, tills Dik Mik sa något som fick blodet i min kropp att frysa till is och mina känslor att bubbla över: ”-And your saxophone playing is bloody rubbish!”.

Jag kände att måttet var rågat och stormade ner för trappan och ut i wigwamen där jag satte mig i lotusställning och lät tårarna forsa över mina kinder. Jag kände mig arg och sårad på samma gång för vissa saker säger man bara inte till en kamrat. Jag tycker till exempel att Del Dettmars synthesizers låter bättre än Dik Miks på Doremi Fasol Latido, men eftersom jag inte vill såra Dik Mik säger jag alltid bara att skivan är en masterpiece i sin helhet. Jag är medveten om att jag inte är universums främsta saxophone player när det kommer till fingerfärdighet men jag har faktiskt aldrig försökt få någon att tro det heller. Jag vill bara frambringa en cosmic atmosphere och spela lite enkel space rock och jag tvingar nästan aldrig någon att lyssna om den inte vill. Hulkandes försökte jag få kontakt med mitt spirit animal men var för upprörd för att ens snudda vid nirvana. Det började bli kallt och jag förbannade Dik Miks useless wigwam som vinden blåste rakt igenom, om en indian såg den skulle den förmodligen bara skratta åt det amatörmässiga bygget som jag låtit honom bygga i min trädgård.

Jag satt där ute tills det blivit mörkt och jag hörde hur ytterdörren öppnades. Dik Mik knackade försiktigt på totemdjuret som stod utanför wigwamens ingång och frågade om han fick komma in. Helst inte, svarade jag, men det gjorde han i alla fall. Dik Mik satte sig ner och började med att be om ursökt för det han sagt. Han förklarade att han inte menat det och bara råkade säga så där om mitt saxophone playing för att han egentligen var arg på sig själv. Han har alltid varit den tuffa av oss men innerst inne kände han sig inte alls tuff längre utan liten och sårbar. Från att ha varit en framgångsrik master of electronics i Hawkwind kände han sig numera bara som en föredetting som såg på när hans vänner badade i framgång. Dave Brock turnerade med Hawkwind för utsålda pubar och cruise ships över hela världen, Del Dettmar turnerade för nästan lika utsålda pubar med en alternativ upplaga av Hawkwind, Ian Kilmister och jag har lagt Hawkwind bakom oss och startat nya framgångsrika band. När Dik Mik berättade detta kände jag hur ilskan försvann och jag började istället tycka synd om honom. Jag torkade tårarna, snöt mig i lite halm från ett värprede och klappade Dik Mik på axeln medan han tittade bedrövat i backen och frågade om jag kunde förlåta honom för det han sagt. Självklart kunde jag det för det hela var ju bara ett missförstånd som berott på avundsjuka över mina framgångar det senaste halvåret. Vi delade på en pipa och innan vi gick in frågade jag Dik Mik om han ville sluta som roddare och istället bli medlem i mitt band. Jag fick en stor kram tillbaka och vi kom överens om att lägga denna tråkiga dag bakom oss och titta på Gong – Live at Dingwalls Dance Hall istället. Vi drog tillsammans upp den långa skarvsladden till vinden och bäddade ner oss i kuddhörnan med te och skorpor.

Jag hoppas att ni som läser detta tänker på att vara rädda om varandra och inte låter framgång förstöra vänskapsband.