Kitchen troubles

Idag har jag städat i the kitchen. Ibland är det skönt att ställa alla saker på sin rätta plats för det ger liksom en känsla av harmoni och balans. Jag tömde soporna, ställde alla kryddburkar i en snygg pyramid, skakade trasmattan och la den i perfekt linje med väggen, skurade diskhon, vände till rätt månad i almanackan (måste dock komma ihåg att skaffa en för 2017 senare), la alla besticken i översta lådan, spikade fast den lösa brädan i golvet och gick ut med allt mögligt från kylskåpet till hönsen. När jag kom in igen var det som att luften i köket blivit friskare och det kändes nästan som att jag leviterade där inne. Den luftiga känslan gav mig inspiration och jag hämtade min saxophone och lät den tala fritt genom att liksom bara låta fingrarna vandra dit dom ville bland knapparna. Det var som att rummet fylldes av allt och inget på samma gång och att det gick att känna med vilken fart the earth störtar fram genom universum, som ständigt expanderar och samtidigt redan innehåller allt. Känslan höll i sig hela förmiddagen och jag fick till grunderna till en riktigt nice ny låt som går under arbetsnamnet Refridgereactor. Sedan uppstod ett besvärligt dilemma – jag blev nämligen hungrig.

Jag drog ut översta lådan och tog upp en sked för att koka lite blueberry porridge. Det blev liksom en lite stickig känsla i armen när jag höll i skeden, men jag tänkte att det berodde på att jag var trött efter all saxophone playing. Men när jag plockade fram en kastrull ur ett skåp var det som att rummet började snurra och vibrera som om någon kastat en magic spell på det och blev tvungen att sätta mig ner på golvet. Mitt hjärta slog dubbla slag och jag fick svårt att andas trots att jag visualiserade en koalabjörn för mitt inre medvetande som blåste en frist eukalyptusbris på min soul. Jag kröp långsamt bort från spisen och ut i hallen där trycket från bröstet släppte och jag kunde andas normalt igen. Men mina sista krafter kröp jag iväg till vardagsrummet där jag lade Roadhawks-samlingen på skivspelaren och zonade sedan ut på yogamattan.

När jag kvicknade till igen var jag fortfarande hungrig men vågade inte gå in i köket igen så jag tog vanen in till stan och gick på Dileks grill istället och käkade kebab med mos. När jag satt där och beklagade för mitt inre att Dilek fortfarande inte hade HP-sås till kebaben fick jag plötsligt ett moment of clarity. Jag insåg att på samma sätt som en måltid aldrig blir riktigt komplett utan HP sauce så blir det kosmisk obalans i ett kök om man stökar till. Yrseln som kommit över mig var kökets sätt att säga till mig att ”Please, Nik, nu när du städat här, stöka inte till det igen efter fem minuter”. För att kunna uppfylla kökets önskan gjorde jag därför en deal med Dilek där jag fick hundra plastbestick och papptallrikar i utbyte mot att jag spelade lite saxophone vid containern på baksidan av grillen så att måsarna och råttorna blev bortskrämda. Trogna läsare vet att jag har ganska lite till övers för fiskmåsar på grund av ett fall av magsjuka på väg till Urkultfesitvalen och deras oacceptabla beteende mot nykläckta sea turtles.

Så nu har jag engångsporslin så jag klarar mig ett bra tag framöver 🙂

One love Nik

Advertisements

Ett möjligt samarbete

Hade fått ett spännande meddelande när jag loggade in på Myspace idag (Arthur Brown har ännu inte svarat mig och jag börjar ge upp tanken på att han kommer göra det alls. Ohövligt!). Det var från en forskare som utgav sig för att studera det mänskiga psyket och hur detta påverkas av ljud. Han hade fått mina kontaktuppgifter av Dik Mik, som tydligen befann sig i Danmark just nu där de hade råkat på varandra på en storseans under nyårsnatten. Det här är verkligen ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, jag har alltid brunnit för att utforska människans inre universum på samma sätt som Hawkwind utforskar rymden – genom en svävande vägg av toner. Forskaren presenterade sig bara och nämnde inget om ersättning eller så men jag utgick från att han är seriös eftersom Dik Mik lämnade ut mina uppgifter till honom. Jag svarade att jag självklart är intresserad och inte har något särskilt inplanerat under nästa vecka. Vi skrev några gånger fram och tillbaka och det hela landade i att jag ska posta en av mina förbättrade Pink Floyd-skivor till honom för att se om den kan ingå i hans forskning.

Det har snöat ordentligt här så jag har inte varit ut mer än till hönsen på några dagar. Har istället hållit mig inne och bland annat kollat igenom de första 50 träffarna på Youtube om man söker på ”Weird sea creatures”. Youtube är ett slags videoarkiv på internet som ni når på http://www.youtube.com där man kan hitta informationsfilmer om nästan vad som helst. Havet är verkligen en spännande plats för precis som rymden är det fullt av okända varelser och fenomen. En del av dem kommer aldrig upp till ytan utan håller andan ett helt liv. Man undrar ju vad de gör där nere? Kanske är de lika nyfikna på livet ovan jord som människan är på rymden? Det vore helt klart spännande om de lyckades utveckla en teknik för att komma upp och besöka oss. Jag föreställer mig ett slags rymdskepp fast fullt av saltvatten istället för komprimerad luft. Från början kanske de bara skickar upp en liten sond och i så fall blir den svår att upptäcka för den ser antagligen ut ungefär som våra radiostyrda bilar. Undra om de har nationer och världsdelar precis som vi människor? Antagligen inte och i så fall har vi verkligen någonting att lära av undervattensvarelserna. Vem bryr sig om gränser när vi alla tillhör samma kosmos? I Hawkwind gjorde vi vårt bästa för att världens gränser skulle suddas ut och alla mäniskor leva i fred och samförstånd. Vissa försök var mer lyckade än andra men jag kan säga att tulltjänstemän generellt inte är så intresserade av the astral plane på det sätt man skulle önska.

Nej nu svammlar jag bestämt. Tror det börjar bli dags att ta mej i kragen och gå ut och göra något. I alla fall öppna ett fönster tillfälligt och släppa in lite frisk luft.

Jag har även ringt Monica Backström igen och talat in ett meddelande på hennes telefonsvarare där jag lät henne veta att jag inte längre är i behov av hennes hjälp för att restaurera uggletavlan. Jag minns inte om jag talade in något meddelande senast jag ringde henne men tänkte att det var bäst att ta det säkra före det osäkra. Jag vill ju inte vara oartig.

Spännande dag

Idag har varit en riktigt spännande dag. Det började med att jag gick ut till hönsen för att bjuda dem på lite kokt spagetti som jag glömt äta upp. De blev otroligt förtjusta och jag lät mig påverkas av deras uppmuntrande kackel och gick in för att koka lite mer åt dem. När det var klart gick jag in i wigwamen för att se om den kunde inspirera mig till att skapa ett stycke musik som kommunicerade med universum. Det kunde den inte idag men väl där inne kom jag att tänka på att det är nytt år nu med allt vad det innebär. Allt som varit tillhör det förflutna och allt som händer i framtiden är del av det nya året. Jag kommer aldrig mer kunna uträtta något 2014* så allt som jag gjorde idag var på sätt och vis som om jag gjorde det för första gången. Jag gick till baksidan av huset och kände på stegen upp till skorstenen, om jag klättrade upp där nu skulle det vara första gången någonsin i år. Jag lät bli för den är av järn och jag hade inga vantar på mig så det skulle bli väldigt kallt om händerna. Istället gick jag fram till en stor gran och kände på en gren. Den var inte alls lika kall som stegen så utan att reflektera närmare över saken sträckte jag på ena benet och började klättra upp i den. När jag klättrat kanske 20 feet upp slog jag mig ned på en gren och tankarna blev lite klarare igen. Med stor sannolikhet var jag den första människa som någonsin klättrat i den här granen i år. Den kunde mycket väl vara över 40 år gammal och jag bodde inte ens i Sverige när den en gång börjat gro. När den fick sina första egna skott befann jag mig antagligen på ett öppet fält i Cornwall eller Somerset, spelandes på en liten flöjt medan de andra i Hawkwind-gänget dansade euforiskt. Kanske spelade jag någon av låtarna från Hall of the Mountain Grill som precis kommit ut då. Granen hade antagligen aldrig hört Hawkwind förens jag råkade köra förbi här med min van och fick se skylten med ”Dödsbo till salu”. Men här och nu korsades våra vägar, under de första skälvande timmarna av ett helt nytt år. Jag bröt av ett skott och tuggade på det. Antagligen var jag den första människan som åt av den här granen i år. Jag kände att jag ville SMS:a Dave Brock för att fråga om han mindes vad vi gjorde den 2 januari 1975, men jag hade fått så mycket koda på fingrarna av klättringen så mobilskärmen blev bara en stor gegga. Dum som jag var stoppade jag tillbaka telefonen i byxfickan och nu har den klibbat fast där inne, även det för första gången i år.

gran

Det är verkligen en spännande tid just nu att uppleva allt för första gången! Om jag bara ska ge er ett råd idag så är det att ta vara på dagen och gå ut och uppleva något nytt och spännande. Det behöver inte vara att lära känna ett barrträd men säkert har du något nytt och oupptäckt alldeles i din närhet!

*Innan tidsmaskinen är uppfunnen, naturligtvis.

Finfrämmande

Nu är han här! Jag är så uppspelt att jag knappt hittar tangenterna. I picked Dik Mik up på flygplatsen för en timme sedan. Han är redan ute i skjulet och fixar gräsklipparen för att på så vis fria upp tid till att space the hell out sedan. Jag har dragit igång grillen och ställt fram de engelska delikatesser som Dik Mik så omtänksamt tagit med sig: Marmite, Kidney Pie, Boddington Lager och Orios är bara några av läckerheterna.
I bilen berättade Dik Mik en rolig historia som fick mig att nästan köra min van som jag haft sedan april 68 rakt ner i diket för att den var så hilarious. Jag skrattade så mycket att jag inte längre minns hur den gick. Sedan åkte vi och köpte varsin korv och bara stod och tjabbade vid vanen och catched up on vad som hänt den senaste tiden. Dik Mik boxade mig på armen, men den var liksom vänskapligt så jag blev inte arg utan skrattade fast det gjorde ont. Sedan visade jag honom mitt blåmärke som jag fick när jag slant på farstubron häromistens. Han sa att han tyckte att det var stort men att han hade haft ett som var ännu större, men det hade gått bort nu så han kunde inte visa det.

När vi kom hem spelade jag upp lite idéer som jag spelat in med saxen på portan ifall Hawkwindgänget skulle återförenas eller nåt. Han sa att han tyckte att det var ’pretty groovy’ men sen var han tvungen att skita och var borta i nästan tjugo minuter. Sen när han kom ut frågade han varför ugglan i tavlan i trappen inte har några ögon (se post från igår). Eftersom jag var så uppe i varv hörde jag mig själv ljuga. Jag sa att det skulle vara så, att det var en svensk grej.

I alla fall! Nu är Dik Mik som sagt ute i boden och sätter ihop min Stiga medan jag bloggar. Fan va fint det ska bli med lite flinta och Boddington! Jag tänker nu att den där fågeln på fönsterblecket nog var ett sign ändå. Den sa med sin blick ”Soon you will have a visitor from the time when you played saxophone in Hawkwind.”

Sea Turtles on the Edge of Time

Streamade just ett naturprogram från BBC, Storbritanniens SVT. Det handlade om de fantastiska havssköldpaddorna i Sydostasien. Jag blev alldeles tagen av de hårda, släta små djuren. Just därför blev jag förskräckt och förfärad när jag fick veta hur många av de nykläckta ungarna som inte ens hinner komma ner till havet från den grop på stranden där de kläcks innan de blir uppätna av måsar. Jag kunde knappt tro det när jag såg hur de små liven kämpade, förgäves, för att kräla ner till säkerheten i den salta oceanen. Det är bloody awful!

Featured image

Jag önskar att jag kunde flyga ner till Sydostasien och stå där på stranden i månskenet när de små skölpaddorna föds, lite som gestalten på framsidan till Warriors on the Edge of Time. Jag skulle ha min saxophone med mig, och varje gång en mås dyker ner mot mina vänner sköldpaddorna skulle jag ta i från tårna och spela ”Dying Seas” så högt att fågeln flyger iväg i ett moln av dun. Kanske skulle jag inte ensam kunna rädda världens bestånd av havssköldpaddor, det är jag medveten om, men jag skulle kunna göra mitt. Även om man inte kan rädda världen kan man i alla fall försöka lämna den bättre än man fann den och om jag skulle kunna rädda bara en sköldpadda skulle det vara värt det.

Så, till mina sköldpaddsvänner vill jag säga:

We were born to go, we’re never turning back
We were born to go, and leave a burning track
We were born to go, and leave no star unturned
We were born to grow, we were born to learn

Sjuk morgon!

Shit vad trött jag är alltså! Känner mig jävligt seg. Igår kunde jag inte somna. Jag bara låg och vände mig och snodde runt. Det var som att det blev för varmt med täcke, men för kallt utan. Så där låg jag och drog täcket över min kropp ena stunden, för att dra bort det den andra. Anyway, till slut måste jag ha somnat, för jag vaknade vid sextiden på morgonen av att en jättestor fågel hade slagit sig ner på fönsterbläcket och liksom pickade på rutan så att det uppstod ett jättehögt noise. Sömndrucken och förvirrad vacklade jag fram till fönstret. När jag var helt intill rutan avbröt fät sitt pickande och dess stora, liksom glasaktiga ögon mötte min blick. Sen flög den bara sin väg, plötsligt. Jag förstår ju förstås att den här händelsen inte bär på någon special significance, men det kändes som att den ville säga mig något. “Good morning Nick,” kanske. “I like your style. Never stop playing that wicked saxophone!” Under hela frukosten (äggmacka) kunde jag inte sluta tänka på fågelns pliriga blick och dess snabba flykt upp mot friheten. Jag kom att tänka på två rader från Space Ritual:

Only the rushing is heard
Onward flies the bird

De raderna är jag jävligt nöjd med.

Det är i alla fall en grej som är bra med att komma upp tidigt på morgonen och det är att man har mer tid att göra saker. Så nu ska jag gå ut till boden och fixa lite sånt där som aldrig blir gjort.