Finfrämmande

Nu är han här! Jag är så uppspelt att jag knappt hittar tangenterna. I picked Dik Mik up på flygplatsen för en timme sedan. Han är redan ute i skjulet och fixar gräsklipparen för att på så vis fria upp tid till att space the hell out sedan. Jag har dragit igång grillen och ställt fram de engelska delikatesser som Dik Mik så omtänksamt tagit med sig: Marmite, Kidney Pie, Boddington Lager och Orios är bara några av läckerheterna.
I bilen berättade Dik Mik en rolig historia som fick mig att nästan köra min van som jag haft sedan april 68 rakt ner i diket för att den var så hilarious. Jag skrattade så mycket att jag inte längre minns hur den gick. Sedan åkte vi och köpte varsin korv och bara stod och tjabbade vid vanen och catched up on vad som hänt den senaste tiden. Dik Mik boxade mig på armen, men den var liksom vänskapligt så jag blev inte arg utan skrattade fast det gjorde ont. Sedan visade jag honom mitt blåmärke som jag fick när jag slant på farstubron häromistens. Han sa att han tyckte att det var stort men att han hade haft ett som var ännu större, men det hade gått bort nu så han kunde inte visa det.

När vi kom hem spelade jag upp lite idéer som jag spelat in med saxen på portan ifall Hawkwindgänget skulle återförenas eller nåt. Han sa att han tyckte att det var ’pretty groovy’ men sen var han tvungen att skita och var borta i nästan tjugo minuter. Sen när han kom ut frågade han varför ugglan i tavlan i trappen inte har några ögon (se post från igår). Eftersom jag var så uppe i varv hörde jag mig själv ljuga. Jag sa att det skulle vara så, att det var en svensk grej.

I alla fall! Nu är Dik Mik som sagt ute i boden och sätter ihop min Stiga medan jag bloggar. Fan va fint det ska bli med lite flinta och Boddington! Jag tänker nu att den där fågeln på fönsterblecket nog var ett sign ändå. Den sa med sin blick ”Soon you will have a visitor from the time when you played saxophone in Hawkwind.”