Financial turmoil

Good morning dear readers!

Jag hörde just på radion att idag är sista dagen som det går att handla med mynt i Sverige. Med start imorgon blir alla mynt ogiltiga och man kan bara betala med sedlar. För egen del har jag som tur är inte så mycket pengar så detta berör knappt mig men om ni har några mynt hemma så se till att go shopping today.

Jag hoppas att sedlarna avskaffas snart också så att vi alla kan börja leva utan pengar och bara ta hand om varandra in cosmic solidarity.

❤ Nik

∆∆°∆

En gång när jag var i The United States med mitt gamla band Hawkwind träffade jag en native American som visade mig hur man kunde bygga sin egen flöjt med hjälp av bara en trädgren och en kniv. Det finns en alldeles särskild kraft i toner som frambringas ur instrument du själv har tillverkat för det känns som du dirigerar naturen snarare än spelar. Det är förstås inte sant, men ändå en intressant tanke. Men ingen kan styra naturen egentligen, vi kan bara tänja på gränserna för vad den låter oss göra. Även om jag steg ombord på ett rymdskepp imorgon tillsammans med Dik Mik, Dilek och Jahangir och for iväg på en inter galactic planetary tour så står vi fortfarande under naturens kontroll för naturen och universum är i slutändan det samma och allt hänger ihop. Men om jag någongång besöker en annan planet kommer jag be befolkningen om tillstånd att bryta av en trädgren och tillverka en flöjt av den. För även om allt hänger ihop är jag säker på att den skulle få ett alldeles unikt sound när våra världar möts på detta sätt. Ungefär som när jag besökte the Pyramid of Khufu och framförde min musik där, något alldeles särskilt hände när mina toner mötte väggarna av en byggnad som uppförts av en man som levde several milleniums ago.

The Cosmic power of Love to you all ∆∆°∆

Internrevision vid Stonehenge

Idag har jag ägnat mig åt något så ovanligt som ett spratt. Jag brukar inte vara den som skämtar på andras bekostnad men jag vaknade på så gott humör imorse på grund av samtalet med Lasse igår att jag tände en pipa redan till frukost och lät fantasin löpa fritt. På grund av lite olika omständigheter förväntar sig svenska staten att jag besöker en hemsida som heter Arbetsförmedlingen några gånger i veckan och det var där upprinnelsen till mitt spratt började. Sidan fungerar ungefär som Ginza, alltså att man köper och säljer saker, men med betydligt tristare innehåll så det är inget jag rekommenderar andra musicnauts som läser det här. Den har inte ens någon kategori för progressive rock så det är riktiga amatörer som driver den och jag förstår inte why myndigheterna fortsätter insistera på att jag måste besöka den. För några år sedan försökte jag tipsa dem om bättre sidor men fick aldrig något gehör så nu har jag gett upp och istället utvecklat ett system för att i alla fall bli klar med besöken så fort som möjligt så att jag kan ägna mig åt bättre saker sen.

Men idag var den för en gångs skull lite spännande för jag hittade en annons om att en revisionsbyrå sökte en ny medarbetare. Så här i efterhand minns jag inte riktigt vad det var jag fann så spännande med detta men jag ringde i alla fall och made up att jag under lång tid tjänstgjort som auktoriserad revisor på Mr Anchovys i London. Normalt under de här samtalen brukar jag säga att jag heter Christer Pettersson och är nyinflyttad från Stockholm, det räcker nästan jämt för att den i andra änden ska svara att jobbet redan är taget. Även om mitt skämt var lite mer sofistikerat den här gången förväntade jag mig ändå att bluffen skulle avslöjas men istället bjöd de in mig att komma förbi på eftermiddagen för ett möte, så jag tänkte att jag lika bra kunde åka dit eftersom mitt schema var tomt. På vägen dit var jag så fnittrig att jag höll på att spricka och gapskrattade högt när dörren till baksätet slogs upp vid en inbromsning och välte en soptunna. När jag väntade i receptionen på att den jag pratat med i telefon skulle komma blåstes mina kinder upp som balonger när jag tänkte på det bisarra i situationen: här stod jag, en tidigare medlem i Hawkwind och sökte jobb på en svensk revisionsbyrå. Tänk om hela Hawkwind-gänget skulle jobba här som revisorer och den mossiga personalen istället spela rymdrock mellan stenblocken på Stonehenge. Ha ha, dear God hur illa det skulle låta! Jag fnittrar fortfarande här i stolen när jag tänker på det.

Jag fick i alla fall följa med en kvinna som hette Agneta in på ett kontor för en pratstund. Hon frågade vilka klienter vi haft på mitt förra jobb och jag improviserade ihop namnen Soft Machine Industries, Matching Mole Mining, Caravan of Dreams Travel och Hatfield and the North Invest. Hon synade inte min bluff utan hummade bara till svar och jag fick bita mig i kinden för att inte bli avslöjad. Då märkte jag plötsligt att hon verkade titta på mina tofflor från Rusta, så då blev jag lite nojig för att hon kanske kände någon på affären och att universums karma höll på att låta skämtet explodera i mitt eget ansikte. För att dra uppmärksamheten åt annat håll frågade jag vilket siffersystem de brukade använda sig av inom företaget, det indiska eller det arabiska? Det fungerade väldigt bra för hon hade inte alls kunskap om de arabiska siffrorna så jag höll en liten föreläsning och kom även in på det gamla Egyptens räknesystem mot slutet. Hon lyssnade förundrat och när jag var färdig tog hon mig i hand och lovade att höra av sig. Här fick jag lite dåligt samvete för inte ville jag bli skyldig till att en riktig utbildad revisor gick miste om ett jobb bara för att jag spelat ett spratt, jag visste ju ingenting om hur arabiska länder räknar av moms till exempel. Risken fanns också att Försäkringskassan skulle dra in mitt stipendium varje månad om jag fick jobbet så jag brast ut i skratt och förklarade hur allt låg till: att mitt namn var Nik Turner och att jag egentligen var före detta saxofonist i Hawkwind och då skrattade hon också, fast inte lika högt som jag, medan hon gick och öppnade dörren och visade mig ut.

Nu ska jag skratta vidare en stund till en DVD med Tommy Cooper. Vad vore livet utan humor ha ha! 🙂

Ett möjligt samarbete

Hade fått ett spännande meddelande när jag loggade in på Myspace idag (Arthur Brown har ännu inte svarat mig och jag börjar ge upp tanken på att han kommer göra det alls. Ohövligt!). Det var från en forskare som utgav sig för att studera det mänskiga psyket och hur detta påverkas av ljud. Han hade fått mina kontaktuppgifter av Dik Mik, som tydligen befann sig i Danmark just nu där de hade råkat på varandra på en storseans under nyårsnatten. Det här är verkligen ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, jag har alltid brunnit för att utforska människans inre universum på samma sätt som Hawkwind utforskar rymden – genom en svävande vägg av toner. Forskaren presenterade sig bara och nämnde inget om ersättning eller så men jag utgick från att han är seriös eftersom Dik Mik lämnade ut mina uppgifter till honom. Jag svarade att jag självklart är intresserad och inte har något särskilt inplanerat under nästa vecka. Vi skrev några gånger fram och tillbaka och det hela landade i att jag ska posta en av mina förbättrade Pink Floyd-skivor till honom för att se om den kan ingå i hans forskning.

Det har snöat ordentligt här så jag har inte varit ut mer än till hönsen på några dagar. Har istället hållit mig inne och bland annat kollat igenom de första 50 träffarna på Youtube om man söker på ”Weird sea creatures”. Youtube är ett slags videoarkiv på internet som ni når på http://www.youtube.com där man kan hitta informationsfilmer om nästan vad som helst. Havet är verkligen en spännande plats för precis som rymden är det fullt av okända varelser och fenomen. En del av dem kommer aldrig upp till ytan utan håller andan ett helt liv. Man undrar ju vad de gör där nere? Kanske är de lika nyfikna på livet ovan jord som människan är på rymden? Det vore helt klart spännande om de lyckades utveckla en teknik för att komma upp och besöka oss. Jag föreställer mig ett slags rymdskepp fast fullt av saltvatten istället för komprimerad luft. Från början kanske de bara skickar upp en liten sond och i så fall blir den svår att upptäcka för den ser antagligen ut ungefär som våra radiostyrda bilar. Undra om de har nationer och världsdelar precis som vi människor? Antagligen inte och i så fall har vi verkligen någonting att lära av undervattensvarelserna. Vem bryr sig om gränser när vi alla tillhör samma kosmos? I Hawkwind gjorde vi vårt bästa för att världens gränser skulle suddas ut och alla mäniskor leva i fred och samförstånd. Vissa försök var mer lyckade än andra men jag kan säga att tulltjänstemän generellt inte är så intresserade av the astral plane på det sätt man skulle önska.

Nej nu svammlar jag bestämt. Tror det börjar bli dags att ta mej i kragen och gå ut och göra något. I alla fall öppna ett fönster tillfälligt och släppa in lite frisk luft.

Jag har även ringt Monica Backström igen och talat in ett meddelande på hennes telefonsvarare där jag lät henne veta att jag inte längre är i behov av hennes hjälp för att restaurera uggletavlan. Jag minns inte om jag talade in något meddelande senast jag ringde henne men tänkte att det var bäst att ta det säkra före det osäkra. Jag vill ju inte vara oartig.

Spännande dag

Idag har varit en riktigt spännande dag. Det började med att jag gick ut till hönsen för att bjuda dem på lite kokt spagetti som jag glömt äta upp. De blev otroligt förtjusta och jag lät mig påverkas av deras uppmuntrande kackel och gick in för att koka lite mer åt dem. När det var klart gick jag in i wigwamen för att se om den kunde inspirera mig till att skapa ett stycke musik som kommunicerade med universum. Det kunde den inte idag men väl där inne kom jag att tänka på att det är nytt år nu med allt vad det innebär. Allt som varit tillhör det förflutna och allt som händer i framtiden är del av det nya året. Jag kommer aldrig mer kunna uträtta något 2014* så allt som jag gjorde idag var på sätt och vis som om jag gjorde det för första gången. Jag gick till baksidan av huset och kände på stegen upp till skorstenen, om jag klättrade upp där nu skulle det vara första gången någonsin i år. Jag lät bli för den är av järn och jag hade inga vantar på mig så det skulle bli väldigt kallt om händerna. Istället gick jag fram till en stor gran och kände på en gren. Den var inte alls lika kall som stegen så utan att reflektera närmare över saken sträckte jag på ena benet och började klättra upp i den. När jag klättrat kanske 20 feet upp slog jag mig ned på en gren och tankarna blev lite klarare igen. Med stor sannolikhet var jag den första människa som någonsin klättrat i den här granen i år. Den kunde mycket väl vara över 40 år gammal och jag bodde inte ens i Sverige när den en gång börjat gro. När den fick sina första egna skott befann jag mig antagligen på ett öppet fält i Cornwall eller Somerset, spelandes på en liten flöjt medan de andra i Hawkwind-gänget dansade euforiskt. Kanske spelade jag någon av låtarna från Hall of the Mountain Grill som precis kommit ut då. Granen hade antagligen aldrig hört Hawkwind förens jag råkade köra förbi här med min van och fick se skylten med ”Dödsbo till salu”. Men här och nu korsades våra vägar, under de första skälvande timmarna av ett helt nytt år. Jag bröt av ett skott och tuggade på det. Antagligen var jag den första människan som åt av den här granen i år. Jag kände att jag ville SMS:a Dave Brock för att fråga om han mindes vad vi gjorde den 2 januari 1975, men jag hade fått så mycket koda på fingrarna av klättringen så mobilskärmen blev bara en stor gegga. Dum som jag var stoppade jag tillbaka telefonen i byxfickan och nu har den klibbat fast där inne, även det för första gången i år.

gran

Det är verkligen en spännande tid just nu att uppleva allt för första gången! Om jag bara ska ge er ett råd idag så är det att ta vara på dagen och gå ut och uppleva något nytt och spännande. Det behöver inte vara att lära känna ett barrträd men säkert har du något nytt och oupptäckt alldeles i din närhet!

*Innan tidsmaskinen är uppfunnen, naturligtvis.

Jaaaaa! Triumf!

Hon svarade! Riita svarade att hon hade glömt sin telefon hemma när hon gick till jobbet, nattskift på en pappersmassefabrik. Sen kom hon hem och somnade utan att titta på sin telefon. Men för bara en timme sen, när allt kändes som mörkast fick jag ett svar. Hon skrev att hon gärna ville ta en kopp någon gång! Hon ska till Sverige för att hälsa på sin systerson i mitten av januari och då ska vi mötas någonstans. Varje partikel i min kropp skriker av längtan. Jag ville svara något otroligt överväldigat lyckligt, men jag lade band på mig själv. Hon får inte veta hur anxious jag varit och hur lättad jag är nu. Det är osexigt med män som inte är säkra på sig själva. Det var vad Dik Mik alltid sa till mig när vi var på turné, och han gick alltid hem hos damerna (trots att han inte spelade blås, hehe). Så jag ska vänta ett tag, play the game. Men i min ensamhet tillåter jag mig själv att vara överlycklig. Jag har spelat elflöjtsolot till Silver Machine säkert femton gånger på rad nu och börjar känna mig light headed. Bäst att varva ner lite. Jag ska koka en kopp té och läsa “Stormbringer”, skriven av Hawkwinds gamle vän och Nebulabelönade Michael Moorcock. Fantastic litterature.

Nervous nellie

2014-12-16 12.55.12

Jag skickade den här bilden med ett mms till Riita igår, just efter att jag druckit upp allt honungsvatten som tidigare skvalpade runt i koppens azurfärgade innanmäte. “Nik, var du under inflytande av mind expanding drugs när du målade den koppen?” frågar ni er nu. Ja det var jag. Men det är inte därför texten ser märklig ut. Det är för att den är skriven på alfabetet kyrilliska, som används av våra grannar i öst, Ryssland. På koppen står det “Alex – Television -och radioföretag – I varje hem“. Jag designade den åt en av mina ryska vänner, Alex, som har ett radio- och televisionsföretag. Jag kan inte ryska själv, utan fick hjälp med stavningen. Allt annat har jag dock gjort själv. Jag är mest nöjd med tv-apparaterna, som ger ett varmt mänskligt intryck, samtidigt som de är väldigt informativa.

Nu är jag i alla fall väldigt nervös för när jag ska få svar från Riita. Varje sekund som går dör hoppet i mig lite. Vill hon inte veta av det här gamla skrället längre? Ibland tror jag att det surrar till i min mobil och jag tar fram den och tittar på den, bara för att mötas av min egen besvikelse då det visar sig att jag bara inbillat mig att jag känt en surrning. Hur kommer det sig att livet kan vara som världens fest ena dagen och sen bara suga nästa dag? Suck, den här eviga berg- och dalbanan ger mig fnatt!

Tillsammans med bilden skrev jag ett textmeddelande som löd “care for a cup?”. Nu är jag helt rädd att hon inte bara wouldn’t care for a cup, men att hon också doesn’t care about me.

Vad brukar ni göra när ni är ledsna och nervösa? Jag brukar fokusera på något bra jag gjort. Ibland tittar jag på koppen jag målat och blir glad, ibland tänker jag på när Hawkwind var på topp, ibland tänker jag på min son. Men det är svårt att koppla bort känslan av att jag är som ett dåligt uppstoppat djur. Tanken om mig, vad jag ska representera för omvärlden är så fin och ståtlig som ett hunddjur, men vad som faktiskt syns och finns, är ett förvridet hån av den jag kunde vara.

bad-taxidermy-wolf