Jamboree i fullmåne

Dik Mik ringde mig från en engelsk Police Station idag. Han tackade så mycket för mössan och plånboken som genast kom till användning så att han kunde betala böterna till the Police för gräset jag skickat med och som fastnat i tullen. Jag beklagade om han fått problem men han sa att det var lugnt och att han uppskattade min omtanke. ”The mirror of illusion reflects the smile” sa han med varm röst och citerade alltså Hawkwind från deras låt Mask of the Morning på skivan Electric Tepee som ingen av oss fick vara med på, tyvärr. Jag vet inte riktigt vad han ville säga med det men det lät fint. Han frågade hur det var med vår wigwam och jag drog en vit lögn och sa att flera grannar kommit förbi och berömt den och att några scouter till och med frågat om de fick övernatta i den. Dik Mik blev glad och vi började diskutera om vi skulle överraska scouterna i midnattstimmen med att framföra en hyllning till månen på saxophone och sampler. Jag kunde klä ut mig till en mäktig albatross där saxofonen fick gestalta min majestätiska näbb och Dik Mik kunde vara plåtgubben i Trollkarlen från Oz med sin sampler fasttejpad på magen. Jag gick ut i boden medan vi pratade och rotade fram mina grodfötter – dom skulle nog gå att göra om till ett par snygga fågelfötter med hjälp av lite lim och hönsfjädrar. Dik Mik hade massor med foliepapper hemma från ett tidigare projekt som inte blev av så han hade också allt som behövdes. Det vore nog inget scouterna hade väntat sig kan man säga! Sen blev Dik Mik avbruten av en bobby som ville ha tillbaka sin telefon och han blev tvungen att lägga på. Jag gick in igen och såg mycket fram emot vårt full moon jam. Men så kom jag ihåg att jag ju hittat på allt helt själv. Det fanns inga scouter på riktigt och ingen som gått förbi gården har sagt något positivt om wigwamen även om många stannat upp och tittat på den ganska länge. Varför gör jag så här ibland och hittar på saker och lurar mig själv?

Trevlig weekend allihopa!

scuba-steve-costume-flippers

Advertisements

Earth Calling (OK, gammalt skämt).

Idag har jag och Riita talat i telefon i nästan två timmar. Det var jag som ringde. Jag tvekade jättelänge. När jag trodde att jag bestämt mig och slagit halva numret blev jag så nervös att mina händer skakade. Jag kastade på luren och tog istället fram saxophonen, satte i den lilla glasspinnen som ska sitta i munstycket, gick ut på verandan och bara blåste av mig i förtiofem minuter eller så. Gud så skönt att få lossa på ventilen! Efteråt var jag liksom alldeles tom och jag tänkte att ”Nick, du är f.d saxophnist i Hawkwind for Pete’s sake! Kan du stå utklädd till en faraon inför 20.000 påtända Essexbor och spela saxophone för allt vad tygen håller kan du väl för fa-an ringa upp en finlandsvensk kvinna som du älskat med under en stjärnbeströdd himmel mitt på the Baltic Sea!” Så slog jag bara numret och lät det ringa. Genast hördes Riitas vackert klingande röst på andra sidan luren. Jag uppfylldes av starka känslor som legat i dvala i många år.

Det började lite trevande. Jag sa att det var saxophonisten i Hawkwind som ringer, jag vill bara höra om allt är bra. Jag började gå omkring av nervositet. Riita talade om att hon varit på hundutställning tidigare på dagen och att det varit trevligt men att hennes hund bara kommit trea. Jag sa att den utgången var orättvis och fucking bullshit och att den där juryn inte vet vad de talar om. Hon sa att det inte spelade någon roll, att det kommer nya chanser för Tiimo att bli champion. Sen frågade hon hur det gått för mig att åka hela vägen hem från Stockholm. Jag sa att det gick bra och berättade att jag stannat vid Hakke Gård utanför Gävle och ätit en stor portion pytt. Nu insåg jag plötsligt att jag befann mig i wigwamen som jag byggde tillsammans med Dik Mik häromdagen. Jag hade i min tankspriddhet vandrat in i den utan att lägga märke till det.

Jamis, grannens katt, satt där på en av de kubbar jag och Dik Mik använt som stolar när vi jammade loss efter att ha färdigställt wigwamen. Jag kliade honom bakom öronen samtidigt som jag tog mod till mig och frågade om hon, om hon hade vägarna förbi Sverige någon gång, ville komma förbi och lyssna på några saxophone-solon. Hon sa att det gjorde hon gärna, men hon har just nu mycket med sin frisörsalong eftersom många finländare vill göra sig fina inför jul. Sen blev det tyst och lite jobbig stämning. Hon frågade om det fanns något youtubeklipp med mig när jag spelar saxophone så att hon har något att titta på när hon tänker på mig. Jag sa att jag tyvärr satt i en hemmagjord wigwam och inte kunde googla men att det ju finns så mycket på internet nu för tiden att det säkert finns något gammalt klipp att se. Jag la till att jag mognat i min saxophonism och annat och att hon därför fick ta allt hon kunde tänkas se med en nypa salt. Det sa hon att hon skulle göra. Sen frågade hon om vi kunde chatta senare i veckan och jag sa, som ni förstår, att det gör jag gärna. ❤

Adieu, mon frere.

Den som inte fattar franska kanske undrar vad det är som står här ovanför. Jo det står, ”Hejdå, min bror.” Det är till Dik Mik jag säger det här. Jag har just kommit tillbaka från flyget där jag lämnade honom för mindre än en timme sedan. Dik Mik är ju inte min riktiga bror, men vi brukar kalla varandra bröder. Det var han som started it. Det här var på tiden när jag spelade flute och saxophone i Hawkwind och han skötte olika samplers och syntherzisers. Ska jag vara ärlig vet jag inte riktigt varför vi säger så. Dik Miks bror arbetar som rörläggare i Essex och jag har inte ens någon bror. Men jag tycker det är en kul grej, så jag har aldrig tagit upp det med honom.

Igår jammade vi i wigwamen, som nu är färdig. Det var kosmiskt. Jag tyckte mig för en stund befinna mig i ett tyngdlöst, ändlöst rum. Jag svävade ovanför ett gyllene moln. Min kropp var lila. Ur molnet hörde jag en röst. ”Nick,” sa rösten, ”the elders have said, you are one of the top five most under-appreciated saxophone players in the known universe.” Molnet började nu ta formen av en struts fast med ett litet, litet människohuvud längst upp på den långa strutshalsen. Varelsen vände sig mot mig: Jag kände en iskall rädsla sprida sig i kroppen, samtidigt som jag upplevde ett slags obeskrivlig frid. Jag befann mig nu ansikte mot ansikte med strutsmänniskan. Det var olidligt, men samtidigt ville jag inte att ögonblicket skulle ta slut. Så blinkande den mot mig med ena ögat.

Och med ens bröts förtrollningen och jag befann mig åter i wigwamen. Intill mig såg jag Dik Mik, böjd över sin sampler – liksom försjunken i skapandet. Jag insåg att jag spelade de mest sälsamma toner på min saxophone. Dik Mik tittade upp och nickade, och jag förstod vad han menade. När det begav sig brukade vi kalla det för the cosmic nod. Vi spelade i timmar, men till sist var vi så utmattade att vi somnade in vid våra instrument. Jag vaknade av att jag frös horribly, horribly och av att grannens katt, Jamis, klev på mig sådär förstrött som bara katter kan göra. Jag skakade liv i Dik Mik, som först blev sur men sedan gnuggade sig i ögonen och frågade efter te och blåbärsscones. Vi satt sedan i värmen i köket och åt breakfast och sa inte så mycket. Genom köksdörren fick jag syn på tavlan av ugglan i trappen och jag fick för mig att det på något vis var den som hade talat till mig i min vision. Sedan var det dags att åka till flyget.

Jag kommer att leva länge på det här, det känner jag. Men jag kommer också sakna min vän från min tid i rymdrockbandet Hawkwind nu när han åkt hem igen.

Indianhydda

Hello. Nick här. Nu är ni säkert pirriga och vill höra vad jag och Dik Mik håller på med. Jo förstår ni, vi håller på att bygga en wigwam. För den som inte vet vad det är: en wigwam är en sorts hydda som till det yttre påminner om en Prins Valiant-frisyr fast av kvistar och pinnar. Nordamerikas indianer använde dessa hyddor som hus och förvaringsbyggnader innan de vita kom dit och fördrev dem från den mark de levt på i århundranden. Det gör mig alldeles ursinnig bara att tänka på det!

Anyway, det var Dik Miks idé att bygga hyddan. I Oxford är det inte så vanligt att man har en så stor gård som jag har, så när Dik Mik hade fått ihop gräsklipparen ställde han sig mitt på gården med händerna i sidan och berättade att han alltid varit ledsen att han inte haft en trädgård eftersom han länge velat bygga en wigwam. När han sa det drog jag mig genast till minnes att han brukade säga as much under de många timmar vi och de andra killarna i Hawkwind spenderade i turnébussen när vi var on the road. Det är lustigt hur man plötsligt kan minnas något som legat begravet i ens inre i många många år bara sådär. Vi satte hur som helst igång och samlade pinnar och grejer och bröt upp en lastpall som jag har använt för att luta mot dörren till boden eftersom den böjt sig på grund av väta och inte går att stänga helt. Jag får fixa det sen på nåt sätt. Sen satte vi igång med arbetet.

I vår wigwam ska vi ha en eldstad och en skorsten så att man kan elda där inne och använda den som sweat lodge (bastu). Det börjar se riktigt fucking good ut om ni frågar mig. Det går jävligt fort att bygga också, för det är som att vi kompletterar varandra. Jag kan surra fast en pinne och tänka, ”Nick, nu måste du ha en till pinne och en bit snöre” och då dyker Dik Mik upp med en pinne och ett snöre. Ibland är det som att jag inte vet om jag har talat högt eller tänkt en sak. Då frågar jag Dik Mik, men han bara ler lite finurligt och fortsätter surra. Imorgon måste Dik Mik åka hem till Oxford igen, tyvärr. Men när han åkt ska jag göra upp en riktigt redig brasa i wigwamen, dra in portan och sätta mig och lira nåt riktigt fett på saxophonen därinne.