Trocadero mot torra läppar

Dagen började med att jag försov mig. Sedan jag flyttade till Sverige har jag haft svårt att skilja på AM och PM för jag tänker att PM är förkortning för På Morgonen och AM för After Middag. Inners inne vet jag att det är tvärt om men igår tänkte jag fel igen och ställde väckarklockan på 08:00 PM. Vaknade av mig själv vid halv elva och for upp som Goofy på julen när han kommer på att det är han som kör husvagnsekipaget (Det är en jätterolig film. Se den om ni inte redan gjort det, jag tror den brukar gå ettan eller tvåan på julafton). Hastade ut till vanen och drog iväg. Loppisen öppnade klockan tio så det var redan folk på plats och jag fick använda tutan och skrika ”Sorry!” några gånger för att kunna parkera på ett bra ställe. Jag var fortfarande lite yrvaken men fann mig ändå tillräckligt för att fästa en fluga runt halsen och vattenkamma håret för att ge ett bra intryck. Att vara försäljare handlar lika mycket om att sälja ett förtroende som själva varan. Det lärde jag mig tidigt i min saxophone career när jag blev kritiserad för att inte kunna spela särskilt bra och löste detta genom att snarare bygga upp en kosmisk atmosfär än trycka på rätt knappar. Tyvärr gick saccosäcken sönder igen under transporten så golvet på vanen var täckt av små frigolitkulor när jag kom fram. Den gick alltså inte att sälja men jag har fortfarande kvar fodralet ifall någon vill fylla det på nytt och laga hålet. Hör av er om ni är sugna så kan ni få det gratis.

Försäljningen gick ganska trögt i början så jag gick en runda och spanade in de andra försäljarna. En sålde potatis och hade en strid ström av kunder så jag gjorde en mental note till mig själv att gräva ett större potatisland i vår. En annan sålde stentroll och trädgårdstomtar och jag gjorde ännu en mental note om att gå tillbaka dit senare när jag fått in lite deg för ett av trollen såg väldigt intressant ut på ett lite sublimt sätt. Det var något med blicken. Jag var hungrig som fan så gick bort till grillen och tog en korv med mos och när jag kom tillbaka stod en gubbe bakom bussen och fingrade på diaprojektorn. Han frågade om den fungerade, och det gjorde den ju tyvärr inte så då ville han inte ha den. Jag frågade om han ville köpa en upphottad skiva med Pink Floyd för hundra kronor istället men han hade både Dark Side och The Wall hemma. Han pillade ändå på skivorna en stund och när han såg att det var CDrw erbjöd han sig att köpa tre för tjugo kronor styck för han hade lite saker han behövde bränna ut från sin dator hemma. Jag blev lite ledsen över att han inte var mer intresserad av mitt skapande men i affärer får man inte vara sentimental så jag sålde alla exen av The Wall och tackade honom. För att få fart på affärerna och återupprätta min sårade stolthet plockade jag fram saxen och började med en melankolisk melodi. Jag märkte att folk tittade upp men det var ändå ingen som vågade komma fram. Jag vet själv hur det kan vara när man går i affärer – man vill titta på något ifred men plötsligt står en näsvis expedit bredvid och frågar om man vill ha hjälp och berättar om funkitioner man inte visste eller bryr sig om. Sånt är så himla jobbigt så jag blåste vidare i min saxofon men gick och satte mig i framsätet istället så att kunderna inte skulle känna sig uttittade. Jag slöt ögonen och kände hur musiken greppade tag i mig och hur människor drogs till min van likt flöjten hos råttfångaren i Hameln. Jag fick sådan feeling att jag tappade tidsuppfattningen och mycket väl kan ha suttit där och blåst i över två timmar. Till slut var mina läppar så torra att jag var tvungen att sluta. När jag öppnade ögonen hade det blivit mörkt ute och de flesta hade gått hem. Jag gick till grillen och köpte en Trocadero att fukta läpparna med sen slängde jag fotbadet, diaprojektorn och musiktidningarna i deras container på baksidan och åkte hem. Stentrollsförsäljaren hade åkt före mig så jag tror jag ska ägna kvällen åt att försöka återskapa hennes verk.

Finfrämmande

Nu är han här! Jag är så uppspelt att jag knappt hittar tangenterna. I picked Dik Mik up på flygplatsen för en timme sedan. Han är redan ute i skjulet och fixar gräsklipparen för att på så vis fria upp tid till att space the hell out sedan. Jag har dragit igång grillen och ställt fram de engelska delikatesser som Dik Mik så omtänksamt tagit med sig: Marmite, Kidney Pie, Boddington Lager och Orios är bara några av läckerheterna.
I bilen berättade Dik Mik en rolig historia som fick mig att nästan köra min van som jag haft sedan april 68 rakt ner i diket för att den var så hilarious. Jag skrattade så mycket att jag inte längre minns hur den gick. Sedan åkte vi och köpte varsin korv och bara stod och tjabbade vid vanen och catched up on vad som hänt den senaste tiden. Dik Mik boxade mig på armen, men den var liksom vänskapligt så jag blev inte arg utan skrattade fast det gjorde ont. Sedan visade jag honom mitt blåmärke som jag fick när jag slant på farstubron häromistens. Han sa att han tyckte att det var stort men att han hade haft ett som var ännu större, men det hade gått bort nu så han kunde inte visa det.

När vi kom hem spelade jag upp lite idéer som jag spelat in med saxen på portan ifall Hawkwindgänget skulle återförenas eller nåt. Han sa att han tyckte att det var ’pretty groovy’ men sen var han tvungen att skita och var borta i nästan tjugo minuter. Sen när han kom ut frågade han varför ugglan i tavlan i trappen inte har några ögon (se post från igår). Eftersom jag var så uppe i varv hörde jag mig själv ljuga. Jag sa att det skulle vara så, att det var en svensk grej.

I alla fall! Nu är Dik Mik som sagt ute i boden och sätter ihop min Stiga medan jag bloggar. Fan va fint det ska bli med lite flinta och Boddington! Jag tänker nu att den där fågeln på fönsterblecket nog var ett sign ändå. Den sa med sin blick ”Soon you will have a visitor from the time when you played saxophone in Hawkwind.”