Cosmic hangover

Upp som en sol, ner som en pannkaka, som svensken säger. Jävlar när jag vaknade i morse alltså. Munnen kändes som jag vet inte vad. Jag var helt svullen av träningsverk! Usch så jag mår. Försökte äta en tallrik fil men fick kasta det mesta för att jag inte kan sluta munnen kring skeden. Det är det här som gör det så jävla svårt jämt: Först är man lite så där vardagligt nöjd, men känner att det är något som fattas. Sen får man feeling och river av saxen till gamla undermåliga Pink Floyd-plattor och känner sig som Tuthankhamon på en lördag. Man känner att det här är ju fan värt det ändå. Man är på topp. Men efter en sådan topp kommer alltid mörka stunder. Man kanske har pajat något i huset när man bara ville röja upp och göra fint för att en gammal polare skulle komma och hälsa på. Och vad det nu är man pajjat kanske liksom stirrar på en med sin intensiva, oseende blick. Det känns förjävligt och man riktar det mot sig själv. ”Dumma Nick,” tänker man. ”Din jävla knallhatt!” Suck.

Jag vill ringa till Riita och prata av mig men om det är något jag lärt mig genom åren är det att inte verka needy och dessutom har jag ju så ont i munnen att jag inte kan prata ordentligt. Jag vill bara plocka upp telefonen och slå numret. Det liksom kliar i fingrarna.

Nåväl. Jag ser i alla fall fram emot bakluckeloppisen. Jag tror jag kan dra in hel del kosing om allt går som planerat.

Några tankar om fotografi.

Hej,

Nick här, f.d saxophonist i Hawkwind. Jag har tänkt på en sak. För ett tag sedan besökte jag några goda vänner. Vi badade badtunna och drack Fernet Blanca, bland annat. Vid ett tillfälle under kvällen ville min mate ta ett kort av mig och jag sa naturligtvis att det var fine. Nuförtiden har ju alla digitalkameror så att man kan se direkt hur bilden blev. När jag såg bilden lade jag märke till att jag log med munnen öppen. Eftersom det var på kvällen använde min kompis blixt när han tog fotot så min munhåla lystes liksom upp. Den liknade en djup grottgång. Man kunde se rakt in i den. Tungan, tänderna, gomseglet, allting. Jag tyckte det kändes konstigt. Jag blev illa till mods och därför bad jag honom ta ett nytt foto. Efter vissa påtryckningar gick han med på det och att ta bort det gamla. Den här gången var jag noga med att hålla munnen stängd, trots att jag log och trots att andra närvarande talade till mig hela tiden. Men när jag såg den nya bilden var jag inte nöjd med den heller. Jag såg liksom inte ut som mig själv, riktigt. Inte precis som på den här bilden från min tid i rymdrockbandet Hawkwind där jag bland annat spelade saxophone och flute.

Featured image

Det hela löste sig genom att jag ställde mig intill en stark lampa som gjorde att man inte behövde använda någon flash och log med munnen halvöppen.

/Nick