Kitchen troubles

Idag har jag städat i the kitchen. Ibland är det skönt att ställa alla saker på sin rätta plats för det ger liksom en känsla av harmoni och balans. Jag tömde soporna, ställde alla kryddburkar i en snygg pyramid, skakade trasmattan och la den i perfekt linje med väggen, skurade diskhon, vände till rätt månad i almanackan (måste dock komma ihåg att skaffa en för 2017 senare), la alla besticken i översta lådan, spikade fast den lösa brädan i golvet och gick ut med allt mögligt från kylskåpet till hönsen. När jag kom in igen var det som att luften i köket blivit friskare och det kändes nästan som att jag leviterade där inne. Den luftiga känslan gav mig inspiration och jag hämtade min saxophone och lät den tala fritt genom att liksom bara låta fingrarna vandra dit dom ville bland knapparna. Det var som att rummet fylldes av allt och inget på samma gång och att det gick att känna med vilken fart the earth störtar fram genom universum, som ständigt expanderar och samtidigt redan innehåller allt. Känslan höll i sig hela förmiddagen och jag fick till grunderna till en riktigt nice ny låt som går under arbetsnamnet Refridgereactor. Sedan uppstod ett besvärligt dilemma – jag blev nämligen hungrig.

Jag drog ut översta lådan och tog upp en sked för att koka lite blueberry porridge. Det blev liksom en lite stickig känsla i armen när jag höll i skeden, men jag tänkte att det berodde på att jag var trött efter all saxophone playing. Men när jag plockade fram en kastrull ur ett skåp var det som att rummet började snurra och vibrera som om någon kastat en magic spell på det och blev tvungen att sätta mig ner på golvet. Mitt hjärta slog dubbla slag och jag fick svårt att andas trots att jag visualiserade en koalabjörn för mitt inre medvetande som blåste en frist eukalyptusbris på min soul. Jag kröp långsamt bort från spisen och ut i hallen där trycket från bröstet släppte och jag kunde andas normalt igen. Men mina sista krafter kröp jag iväg till vardagsrummet där jag lade Roadhawks-samlingen på skivspelaren och zonade sedan ut på yogamattan.

När jag kvicknade till igen var jag fortfarande hungrig men vågade inte gå in i köket igen så jag tog vanen in till stan och gick på Dileks grill istället och käkade kebab med mos. När jag satt där och beklagade för mitt inre att Dilek fortfarande inte hade HP-sås till kebaben fick jag plötsligt ett moment of clarity. Jag insåg att på samma sätt som en måltid aldrig blir riktigt komplett utan HP sauce så blir det kosmisk obalans i ett kök om man stökar till. Yrseln som kommit över mig var kökets sätt att säga till mig att ”Please, Nik, nu när du städat här, stöka inte till det igen efter fem minuter”. För att kunna uppfylla kökets önskan gjorde jag därför en deal med Dilek där jag fick hundra plastbestick och papptallrikar i utbyte mot att jag spelade lite saxophone vid containern på baksidan av grillen så att måsarna och råttorna blev bortskrämda. Trogna läsare vet att jag har ganska lite till övers för fiskmåsar på grund av ett fall av magsjuka på väg till Urkultfesitvalen och deras oacceptabla beteende mot nykläckta sea turtles.

Så nu har jag engångsporslin så jag klarar mig ett bra tag framöver 🙂

One love Nik

Donington 1982

Då var första spelningen av the tour avklarad och jag måste säga att den gick riktigt bra. Bankiren var ett mycket trevligt ställe och precis som på Ögir i Köping satt publiken ned så det blev väldigt avslappnat. Det var inte riktigt utsålt men minst tre fjärdedelar av stolarna var fulla när vi inledde med att spela tre persiska folksånger och en iransk familj som var där för att äta gav oss stående ovationer efteråt. Vi kunde inte fått en bättre start. Därefter satte Dilek på trummaskinen och började duka av ett bord för att kunna sälja skivor och dela ut sina informationsfoldrar. Jag och Jahangir hade ätit varsin bit hemmabakad kladdkaka strax innan giget började och den kickade in för oss ungefär samtidigt som maskinen började sitt metodiska dunkande. Först stod jag bara som förhäxad och lyssnade till ljuden som tycktes ånga på i all oändlighet och gömde nästan bort att jag stod på scenen, men jag återvände till jorden när jag fick syn på Dilek som tycktes ha en hätsk diskussion med en av servitörerna om vilket bord han kunde använda. Jag gav ett tecken till Jahangir som han inte verkade förstå för vi hade nog inte gjort upp om det i förväg men jag började i alla fall spela och han hakade på och efter någon minut möttes vi i refrängen till Purple Attic. Det lät precis så faktastiskt som när vi repat i mitt vardagsrum och vi spelade den i säkert 20 minuter. När vi var klara med den fick vi åter igen applåder men inte riktigt lika rungande som tidigare för den iranska familjen hade betalat och gått hem, men Lasse som bokat oss busvisslade i alla fall och ställde sig vid scenkanten. Vi tillägnade nästa låt åt honom och gjorde en helt okej version av Born to go, som vi lätt glida över i ett rabab-solo som sedan övergick till Chicken Race with Concordes in Wigwam. Här hade vi gjort upp att jag skulle gå ner på knä när den stora urladdningen närmade sig och Dilek skulle då tillfälligt stänga merchförsäljningen och lysa med ficklampan mot backdropen för att gestalta universums undergång. Allting kändes så perfekt att jag slöt ögonen samtidigt som jag gick ner på knä och lät min saxophone fylla rummet med sina spaced out tunes, samtidigt som Jahangir gned strängarna på sin rabab till bristningsgränsen. Stämningen i rummet var verkligen magisk och jag kände samma känsla om när Hawkwind spelade på Monsters of Rock i Donington 1982 och Dead Fred gned sin fiol som om den kom från ett annat universum.

När jag hörde ett brak öppnade jag ett halvt öga och kunde för en sekund se Dilek insnärjd i backdropen och just i färd med att snubbla ner från scenkanten. Antagligen ville han gestalta hur universum kröker sig och i slutändan imploderar, och även om det inte var något vi kommit överens om i förväg kändes hans beslut som perfect timing och jag fortsatte spela några minuter till för att avsluta med en lång släpande tune som inte lämnade någon oberörd.

Succéen var ett faktum och jag är säker på att vi hade sålt slut på alla skivor vi hade med oss om inte Dilek varit tvungen att gå och kräkas för att han blev lite yr av fallet från scenen. Som tur är var scenen bara ungefär 1 ½ feet hög. Lasse kom fram och gratulerade och presenterade oss även för sin vän Per-Olof Saether som tydligen är en mycket känd producent i Västerås. Han var väldigt trevlig han också och erbjöd sig att låna ut sin studio om vi tänkte spela in fler skivor i framtiden så det var verkligen en hellyckad kväll. Vi snackade lite om musikindustrin och vilken av Robert Fripps soloskivor som är bäst och när jag skulle gå med i Dave Brocks upplaga av Hawkwind igen och annat sånt som branschfolk pratar om. Det var en mycket intressant diskussion och nu pustar jag ut i logen och väntar på att Dilek ska dricka upp sin vinflaska innan vi packar in alla saker och beger oss till vårt hotell Stf Hostel Surahammar. Vår nya vän Per-Olof har lovat att köra vanen och det är verkligen snällt för jag är inte säker på att någon av oss i bandet borde göra det just nu. See you all in Sala city tomorrow! Over and out for now.