Om skivomslag

Sitter hemma och lyssnar på en ny skiva. Gårdagens psychedelic breakfast blev lite too much så jag tog vanen bort till Statoil och köpte en låda vanlig Lipton Yellow Lable på eftermiddagen för att undvika fler enkla misstag. Inne på macken passade jag på att bläddra igenom deras utbud av CD-skivor. Jag kan inte så mycket om svensk musik men är säker på att flera av artisterna jag bläddrade förbi är mycket bra. De ser trevliga ut på bilderna men det är svårt att veta vilken sorts musik de spelar eftersom omslagen inte innehåller till exempel rymdskepp eller drakar. Hawkwind har alltid varit bra på att tydligt visa med omslaget vilken sorts musik skivan innehåller. Warrior on the Edge of Time har till exempel en krigare på framsidan som står nära en kant och det är lätt att förstå att musiken kommer slå lyssnaren med storslagen häpnad. När de rört sig väldigt långt bort från hur det brukar låta har min old mate Dave till och med döpt om gruppen för säkerhets skull så att ingen ska känna sig lurad. Till exempel när han ville att bandet skulle experimentera mer med electronics döpte han om det till Church of Hawkwind, och när han senare ville att the electronic parts skulle bli mer experimentella döpte de om sig till Psychedelic Warriors. Jag log för mig själv medan jag bläddrade och tänkte på vilket geni Dave är. Om han någonsin bestämmer sig för att ta tillbaka mig till Hawkwind en tredje gång ska jag komplettera ljudbilden med cosmic saxophone play så som ingen gjort before. Om bara någon av artisterna här i skivhyllan hade en bråkdel av en sådan spaced out vision.

Men så plötsligt bläddrade jag fram en CD-skiva som jag med en gång kände talade till mig på det där självklara sättet som bara riktigt fulländade konstverk kan göra. Över en snövit tundra svävade det avhuggna huvudet av en schaman fram i en hurricane. Artistens namn var dessutom utskrivet med en futuristisk stil som signalerade att skivan handlar om en framtidsvärld där maskinerna tagit över. Motivet skulle kunna vara skapat av Salvador Dali men jag hittar inte hans namn någon stans i the booklet så jag är inte säker.

Jag fick en rysning genom kroppen när jag sedan läste vad skivan hette: När vindarna viskar mitt namn. För bara någon dag sedan hade jag vänt mig mot vinden och bett den sluta blåsa omkull min wigwam, och här svarade den plötsligt genom en CD-skiva på en bensinmack! Jag förstod naturligtvis att jag måste köpa skivan för att få veta mer om denna mystiska artist som tycktes stå i nära förbindelse med naturelementen och lyckades skrapa ihop 179 kronor i mynt och tjugor genom att leta lite på golvet i vanen. Jag var så peppad när jag skulle hem att jag råkade klippa en refug och höll på att svänga vänster i en rondell.

Jag lyssnade igenom skivan fyra gånger igår kväll och är inne på tredje förmiddagsvarvet nu. Tråkigt nog innehåller den ingen stämningshöjande space saxophone, men jag blev inte särskilt överraskad av detta för det är få skivor som använder sig av det nu för tiden. Det är också väldigt dåligt med långa improviserade solon och synthbaserade kakafonier. Sången känns dock ganska mäktig och texterna innehåller många teman som faller mig i smaken så om jag tittar på det completely wicked skivomslaget samtidigt som jag lyssnar på musiken infinner sig en känsla av närhet till mother earth. Samtidigt som jag skriver detta har jag öppnat ett annat fönster i webbläsaren och surfat in på Ginzas hemsida där jag till min glädje ser att samma artist har spelat in flera skivor till. Det är alltid så roligt när man upptäcker något nytt som blåser bort en totalt (no pun intended)!

roger1

Advertisements

Månskensromans

Jag har haft umgänge med en finlandsvensk kvinna, Riita. Det var ombord på M/S Sibylla, som trafikerar leden mellan Stockholm och Åbo i Finland, det hände. Men låt mig börja från början. Som jag skrev igår kom det till min vetskap att en uppsättning av Hawkwind skulle spela på båten som trafikerar leden Sweden-Finland. Jag brände ner till Sthlm och hann precis sladda in vanen i en parkeringsficka och borda båten innan den lade ut. På upploppet såg jag att man var i färd med att dra in landgången, så jag kupade händerna som en saxophone-liknande tratt framför munnen och skrek ”Hejda er i ert arbete! Det här är Nik, f.d saxophonist i Hawkwind, som kommer springandes, and I intend to board that ship.” Det gjorde susen och jag fann mig själv ståendes på en hemtrevlig heltäckningsmatta ombord på den ståtliga skutan.

Jag letade efter Dave och de andra och påträffade dem i taxfree-shopen där de stod, livligt diskuterandes vilken produkt som var mest prisvärd. Vilket kärt återseende! Jag känner iofs bara Dave eftersom de andra inte spelade i Hawkwind när jag gjorde det, men jag har hälsat på dem förr och de kände igen mig som Nick. De har säkert hört alla historier om hur det gick till när det begav sig kan jag tro. Vi gick hela gänget till Daves kajuta för att dricka en välkomstdrink, men det fanns inte plats för alla, så vi fick dela upp oss. Jag hamnade med trummisen och basisten. De var nice chaps och bjöd på finsk starköl och en joint. De sa att jag borde vara med på ett extranummer, men på grund av olyckan igår var jag tvungen att säga nej, vilket gjorde ont i mig. Jag har ju spelat upp denna situation för mitt inre otaliga gånger, och nu när det väl händer kan jag inte prestera på 100%. Ödets nycker!

Well, den finska gubben som var ansvarig för bandbokningen hade tydligen varit förbi Dave och snackat om soundsheck så nu var de andra tvungna att gå. Jag ville inte vara efterhängsen, så jag gick till skybaren på övre däck och drack en öl. Plötsligt stod den nya saxophone-killen i baren, fick jag se. Jag hade nu druckit två öl, klippt en hövding, har en sore hand, förstört min uggletavla, gått igenom ett uppslitande avsked, en kosmisk resa samt kommunicerat med ett djur, typ. Jag ska säga att jag inte är stolt över vad som händer härnäst, och jag uppmanar ingen att ta efter mitt beteende. Jag såg rött. Jag gick fram till honom och sa att han var en riktig knöl. Han vände sig mot mig, mätte mig med blicken, log och frågade om jag ville ha en öl. Jag blev förvånad och såg ner på det tomma glaset i min hand. Han blinkade mot mig och beställde två pints. Sedan började han fråga mig var jag stod när det gällde olika saxophonemodeller och bad mig ta en titt på lagret i hans munstycke, som tydligen krånglat på sistone. Jag visste just inte vad jag skulle säga och kände mig väldigt förvirrad. Jag sa något om att jag skulle ta en titt senare, efter giget. Jag lämnade honom nu och gick runt på båten med händerna begravda i fickorna på mina brallor och tänkte på allt jag varit med om de senaste dagarna.

Tillslut fann jag mig själv ståendes ute på däck, i fören. Jag såg ut över havet och önskade att jag hade min egen saxophone med mig. Med ens bestämde jag mig att begrava stridsyxan och fråga yngligen om jag kunde få låna hans mot att jag kollade på munstycksproblemet. Jag gick till hans hytt och han sa att det gick bra. Jag tog med mig saxophonen ut och började blåsa för allt vad tygen höll, en improviserad homage till havet och alla de varelser som bor i det. Detta fick ett absrupt slut när en i besättningen knackade mig på axeln och bad mig sluta eftersom andra båtar kunde missta mitt jam för varningstut från båten.

Nu var det dags för, som jag tänkte då, låtsas-Hawkwind att kliva på i baren. Så jag gick dit och ställde mig i ett illa upplyst hörn med en brew. Man öppnade med ”Earth Calling” som sig bör. Därefter kom förstås “Orgon Accumulator” och lite annat godis från Space Ritual. Det var i ärlighetens namn fucking spaced out. Plötsligt fick jag en insikt: Jag tänkte att detta är inte detsamma Hawkwind jag en gång mer eller mindre ledde. Men de är icke desto mindre bra. Jag behöver inte bevisa något för dem eller för de femton pers som kom för att lyssna på spelningen. Jag log för mig själv, drack min öl och gick ut ur en glasdörr längst bak i lokalen, för att ta lite frisk luft, vara själv och tänka.

När jag stod där blev jag plötsligt medveten om en gestalt som stod invid relingen en bit bort. En bild av strutsmänniskan blixtrade förbi för mitt inre öga och jag blev alldeles kall inombords. Men så såg jag att gestalten hade humanoid form. Den började komma mot mig och trädde in i ljuskäglan från en lampa vid dörren. Det var, må ni tro, den vackraste uppenbarelse jag sett på flera månader! En blond, blåögd kvinna i 55-årsåldern med en stickad turkos jumper och handväska av läder med mässingsdetaljer. Hon presenterade sig som Riita och log mot mig så att jag blev helt varm och fick stånd. Hon sa ”Du såg mig inte, men jag satt en lång stund och lyssnade till dig spela saxophone i fören tidigare. Du har en enorm begåvning. Man kan höra att du är en känslig själ bara genom hur du trycker på de olika knapparna på din saxophone” eller nåt sånt, jag minns inte riktigt. Jag tackade henne för de fina orden och vi talade en lång stund, om havet, om stjärnorna, om livet, om att spela saxophone and flute i ett av världshistoriens mest framgångsrika rymdrockband, Hawkwind.

Men så plötsligt fanns inget mer att säga och vi vände oss båda mot månljuset som speglades i havet. Hon stod där vid relingen och tittade på mig out of the corner of her eye. Jag tänkte för mig själv ”Nick, nu gäller det. Nu är det bara att tuta och köra.” Så jag kom liksom in som en stor skopa och svepte upp henne mot mig. Jag sa något avväpnande och poetiskt. Jag tror det var en snutt ur texten till “Master of the Universe.” Typ:

I’m charged with cosmic energy
Has the world gone mad or is it me?

Hon lade handen mot mitt bröst, slog ner blicken och fnittrade så där som bara kvinnor kan göra. Jag sa ”Är du kokett eller skrattar du åt mig?” Hon bara såg mig i ögonen och mötte mig i en kyss.

Wow. Just, Wow!

Nej, ladies and gentlemen, jag tänker inte berätta hur det här slutade. Det lämnar jag åt fantasin. Jag brukar säga att fantasin är den största gåva vi har, vi människor. Med den kan vi resa i tid och rum. Jag lämnar er här, ståendes på däcket på M/S Sibylla, under ett himlavalv bestrött av oräkneliga gnistrande ädelstenar (stjärnor, alltså).