Obscured by Clouds, again

På ett sätt som jag inte kan förklara så här på internet kom ett luftgevär in i min ägo. Det är brunt och blänker lite om man kisar och håller upp det till exempel mot en lampa eller solen. Ska man ladda det måste man dra i en spak som gör att ett slags lucka öppnas just vid det första siktet. Där sätter man in ett litet skott och så trycker man ner spaken igen. På så vis byggs ett tryck upp bakom den lilla blypjäsen, som gör att den far iväg med all världens fart när man trycker på the trigger. Nu var det så att jag inte hade haft nåt luftgevär innan, så dagen efter att jag började äga ett vaknade jag tidigt och skyndade ur sängen. Jag åt min dagliga armeniska yoghurt på stående fot med hjälp av en smörkniv, eftersom alla skedar var smutsiga och låg under skärbrädan i diskhon. Sedan skyndade jag ut på baksidan och laddade geväret. Jag tog fram en massa ölburkar från när Dik Mik var här sist och ställde dem på olika ställen i trädgården, som om de var soldater som kom och skulle jaga mig ut ur mitt eget hus. Men så fick jag för mig att de olika burkarna representerade olika Pink Floyd-skivor och att de hade att göra med mina känslor inför Pink Floyd på nåt sätt. Det är svårt att förklara, men det var som att varje burk delvis var den tid då jag lyssnade som mest på en viss Pink Floydskiva, dels en cylinder av tunn aluminium. Hursomhelst tänkte jag att jag skulle skjuta på Ummagumma fram till Animals och den som jag sköt ner först, den skulle jag lyssna på med mobilen. Så jag sköt på live-sidan på Ummagumma. shlopp! En gren rörde sig lite i bakgrunden. Jag gick fram och kollade på burken: Ingenting. Sedan tänkte jag mig att jag sköt på den sidan med Nick Masons långa trumsolo. Fortfarande ingenting. Och så här fortsatte det. Atom Heart Mother kom och gick, Meddle likaså. Jag tyckte att jag hörde ett ljud på Obscured by Clouds, men när jag gick fram och kollade kunde jag inte se nån buckla eller nåt hål eller nåt. Så jag fortsatte, och då: ploff! Ett hål rakt igenom Dark Side of the Moon! Men jag valde att skita i det eftersom den skivan är så mainstream och typiskt en sån skiva som folk lyssnar på som inte lyssnar på Pink Floyd vanligtvis. Så jag satte mig ner och lutade geväret mot verandaräcket och tog sikte på Wish You Were Here och tog några riktigt djupa andetag. Mycket med det här med skytte har ju att göra med andning, visste jag, så det var därför jag tog de där djupa andetagen som jag nämnde nyss. Men tyvärr missade jag ändå. Suck. Jaha. Då var det bara Animals kvar då. Den är ju lite, ska vi säga, cynisk och ångestladdad, så jag siktade om jag ska vara ärlig lite halvhjärtat och skottet gick också högt och tog i en fågelholk i en tall hos grannen. Jag satt och bara lyssnade på skogsljuden ett tag: fågelkvitter, vindens viskande i trädkronorna, och nån kotte studsade mot en sten. När jag satt där och bara var blev jag plötsligt skitsugen på att lyssna på Obscured by Clouds och speciellt låten ”When You’re in”, så jag laddade geväret igen och siktade på den burk som jag mentalt kopplat till just Obscured by Clouds. Ja du kan ju tänka dig hur de gick. 😛 Jag sköt två skott. Tre. Fyra. Till sist fick jag gå närmare och luta bössan mot tvättvindan så att mynningen var bara typ en meter från burken. Och äntligen! Plånk! Obscured by Clouds föll ner från skottkärran, som den stod på. Så då kunde jag tillslut gå in och rosta två mackor, göra en liten hög äggröra och youtuba Obscured by Clouds.

Obscured by Clouds

Ahh, what a wonderful day! Jag vaknade ganska tidigt till tonerna av fågelsång som kom från hönsgården. Det visade sig att en kråka hittat några trasiga maskor i nättaket och kommit in för att hälsa på sina artfränder. Nu sjöng den högt som för att påkalla en högre makt att hjälpa den ut och jag kände instinktivt att universum nog utsett mig att utföra denna uppgift. Vis av tidigare incidenter började jag med att söka efter mina snabba solglasögon för att skydda mig mot eventuella näbbrelaterade olyckor. Unfortunately verkar jag ha förlagt dem men ute i boden hittade jag mitt cyklop som fungerade lika bra för ändamålet. Med lugna steg klev jag in i hönsgården och nynnade ett harmoniskt om-mantra för att inte stressa kråkan och när jag fått in den i ett hörn och den tog sats för att försöka flyga förbi mig smashade jag till den med mitt tennisracket som jag gömt behind my back. Den förlorade tillfälligt sitt medvetande till another dimension och jag bar försiktigt ut den och placerade den i mitten av den svarta askcirkel som var allt som återstod av Dik Miks wigwam. Jag hämtade sedan min saxophone och spelade en uppmuntrande version av ”The Wizard Blew His Horn” för att väcka den och när den kvicknat till steg den likt the Phoenix mot skyn och försvann ut i skogen i majestätisk prakt. Jag vet inte riktigt varför men jag fick i alla fall feeling och följde efter den in i skogen.

Eftersom kråkan flög och jag gick på marken tappade jag ganska snart bort den. Jag fortsatte dock spela på min saxophone och lät den guide me through sticks and stones tills jag kom fram till en liten sjö som jag inte minns att jag sett förut. Jag hade vid det här laget hunnit bli ganska biten av mosquitos eftersom jag inte kunde vifta bort dem utan att sluta spela på min saxophone. Jag fick då ytterligare en ingivelse och kastade av mig alla kläder och sprang ut i vattnet som var både varmt och härligt. Jag blev plötsligt medveten om att jag fortfarande hade mitt cyklop på och kunde därför se under vattnet vilket var mycket groovy. Jag försökte göra en snorkel av ett vassrör för att kunna vistas längre under vattnet såsom jag hört att North Americas ursprungsbefolkning gjort, men det var svårare än jag trodde och jag stack mig flera gånger på tungan. Då fick jag ytterligare en gudomlig ingivelse och vadade upp och hämtade min saxophone. Jag tryckte in mina strumpor i hålen som normalt öppnar sig när man trycker på knapparna och plockade bort den lilla glasspinnen från munstycket. Jag hade nu en snorkel som i och för sig var lite tung att bära men som kunde supply me with air när jag satte mig ner på botten en bit ut i sjön. Upplevelsen var mycket psychedelic och när jag tittade upp mot vattenytan såg det ut ungefär som omslaget till Pink Floyds skiva Obscured by Clouds.

One love to you all ❤

saxt

Trocadero mot torra läppar

Dagen började med att jag försov mig. Sedan jag flyttade till Sverige har jag haft svårt att skilja på AM och PM för jag tänker att PM är förkortning för På Morgonen och AM för After Middag. Inners inne vet jag att det är tvärt om men igår tänkte jag fel igen och ställde väckarklockan på 08:00 PM. Vaknade av mig själv vid halv elva och for upp som Goofy på julen när han kommer på att det är han som kör husvagnsekipaget (Det är en jätterolig film. Se den om ni inte redan gjort det, jag tror den brukar gå ettan eller tvåan på julafton). Hastade ut till vanen och drog iväg. Loppisen öppnade klockan tio så det var redan folk på plats och jag fick använda tutan och skrika ”Sorry!” några gånger för att kunna parkera på ett bra ställe. Jag var fortfarande lite yrvaken men fann mig ändå tillräckligt för att fästa en fluga runt halsen och vattenkamma håret för att ge ett bra intryck. Att vara försäljare handlar lika mycket om att sälja ett förtroende som själva varan. Det lärde jag mig tidigt i min saxophone career när jag blev kritiserad för att inte kunna spela särskilt bra och löste detta genom att snarare bygga upp en kosmisk atmosfär än trycka på rätt knappar. Tyvärr gick saccosäcken sönder igen under transporten så golvet på vanen var täckt av små frigolitkulor när jag kom fram. Den gick alltså inte att sälja men jag har fortfarande kvar fodralet ifall någon vill fylla det på nytt och laga hålet. Hör av er om ni är sugna så kan ni få det gratis.

Försäljningen gick ganska trögt i början så jag gick en runda och spanade in de andra försäljarna. En sålde potatis och hade en strid ström av kunder så jag gjorde en mental note till mig själv att gräva ett större potatisland i vår. En annan sålde stentroll och trädgårdstomtar och jag gjorde ännu en mental note om att gå tillbaka dit senare när jag fått in lite deg för ett av trollen såg väldigt intressant ut på ett lite sublimt sätt. Det var något med blicken. Jag var hungrig som fan så gick bort till grillen och tog en korv med mos och när jag kom tillbaka stod en gubbe bakom bussen och fingrade på diaprojektorn. Han frågade om den fungerade, och det gjorde den ju tyvärr inte så då ville han inte ha den. Jag frågade om han ville köpa en upphottad skiva med Pink Floyd för hundra kronor istället men han hade både Dark Side och The Wall hemma. Han pillade ändå på skivorna en stund och när han såg att det var CDrw erbjöd han sig att köpa tre för tjugo kronor styck för han hade lite saker han behövde bränna ut från sin dator hemma. Jag blev lite ledsen över att han inte var mer intresserad av mitt skapande men i affärer får man inte vara sentimental så jag sålde alla exen av The Wall och tackade honom. För att få fart på affärerna och återupprätta min sårade stolthet plockade jag fram saxen och började med en melankolisk melodi. Jag märkte att folk tittade upp men det var ändå ingen som vågade komma fram. Jag vet själv hur det kan vara när man går i affärer – man vill titta på något ifred men plötsligt står en näsvis expedit bredvid och frågar om man vill ha hjälp och berättar om funkitioner man inte visste eller bryr sig om. Sånt är så himla jobbigt så jag blåste vidare i min saxofon men gick och satte mig i framsätet istället så att kunderna inte skulle känna sig uttittade. Jag slöt ögonen och kände hur musiken greppade tag i mig och hur människor drogs till min van likt flöjten hos råttfångaren i Hameln. Jag fick sådan feeling att jag tappade tidsuppfattningen och mycket väl kan ha suttit där och blåst i över två timmar. Till slut var mina läppar så torra att jag var tvungen att sluta. När jag öppnade ögonen hade det blivit mörkt ute och de flesta hade gått hem. Jag gick till grillen och köpte en Trocadero att fukta läpparna med sen slängde jag fotbadet, diaprojektorn och musiktidningarna i deras container på baksidan och åkte hem. Stentrollsförsäljaren hade åkt före mig så jag tror jag ska ägna kvällen åt att försöka återskapa hennes verk.

Dark side revisited

Har ägnat dagen åt kreativt skapande. Jag får mina inkomster från många håll men det är trots allt saxofonkonstnär som är mitt huvudsakliga yrke. Lyssnade igenom Pink Floyds Dark Side of the Moon som alla säger är så bra, och visst, den har sina fina stunder men för att vara en skiva om rymden är det väldigt ospaceade texter. Månens baksida är så klart spännande att tänka sig (jag har sett flera filmer om den) men rymden handlar om så mycket mer. Om min gamla LSD-polare Syd Barrett varit kvar i gruppen är jag säker på att han ordnat upp det – jag har alltid tyckt att texten till Bike är mind bending. Musikaliskt tycker jag ljudbilden saknar något som håller ihop den och jag provade därför att spela med till skivan på min saxophone. Genast kände jag att helhetsintrycket blev bättre, tonerna omgav mig på ett tredimentionellt sätt och blev som ett litet universum. Att jag inte tänkt på detta tidigare! Nästan alla skivor låter bättre med lite stämningsskapande flöjt och spaced out saxophone, men det finns nästan ingen som behärskar dessa instrument. Det är ju det här som kan tända min music career på nytt! Jag sprang ut till wigwamen och hämtade portan och kutade sedan tillbaka in och lade på skivan från början och började spela in. Resultatet blev much more spaced out än originalet så jag passade på när jag ändå var inne i ett kreativt stim och dubbade på lite sax och tvärflöjt på Meddle och The Wall också. Mot slutet var jag lite trött i läpparna så jag presterade kanske inte mitt bästa men helheltsresultatet lät fortfarande bättre än innan. Slängde ihop ett omslag också nu när jag ändå sitter vid datorn.

Dark_Side_of_the_Moon

Nu ska jag dra ner till centrum innan the library stänger och se om de har någon telefonkatalog för Oxford så att jag kan skicka resultatet till Roger Waters så han får höra. Jag är faktiskt lite förvånad att han inte själv tänkt på detta tidigare – när jag själv har spelat in skivor med till exempel Hawkwind har jag alltid varit noga med att ljudbilden fylls av stämningsskapande toner från till exempel saxophone eller flöjt. Måste komma ihåg att köpa CDr-skivor på Konsum också så att jag kan pressa upp de nya versionerna av skivorna. Jag har inte alla detaljer klara i huvudet men tror det blir release party på bakluckeloppisen. Då behöver jag inte ens annonsera utan folk kommer komma dit ändå och vad skulle de hellre köpa hem än en förbättrad version av Dark Side of the Moon eller Meddle liksom.