Kitchen troubles

Idag har jag städat i the kitchen. Ibland är det skönt att ställa alla saker på sin rätta plats för det ger liksom en känsla av harmoni och balans. Jag tömde soporna, ställde alla kryddburkar i en snygg pyramid, skakade trasmattan och la den i perfekt linje med väggen, skurade diskhon, vände till rätt månad i almanackan (måste dock komma ihåg att skaffa en för 2017 senare), la alla besticken i översta lådan, spikade fast den lösa brädan i golvet och gick ut med allt mögligt från kylskåpet till hönsen. När jag kom in igen var det som att luften i köket blivit friskare och det kändes nästan som att jag leviterade där inne. Den luftiga känslan gav mig inspiration och jag hämtade min saxophone och lät den tala fritt genom att liksom bara låta fingrarna vandra dit dom ville bland knapparna. Det var som att rummet fylldes av allt och inget på samma gång och att det gick att känna med vilken fart the earth störtar fram genom universum, som ständigt expanderar och samtidigt redan innehåller allt. Känslan höll i sig hela förmiddagen och jag fick till grunderna till en riktigt nice ny låt som går under arbetsnamnet Refridgereactor. Sedan uppstod ett besvärligt dilemma – jag blev nämligen hungrig.

Jag drog ut översta lådan och tog upp en sked för att koka lite blueberry porridge. Det blev liksom en lite stickig känsla i armen när jag höll i skeden, men jag tänkte att det berodde på att jag var trött efter all saxophone playing. Men när jag plockade fram en kastrull ur ett skåp var det som att rummet började snurra och vibrera som om någon kastat en magic spell på det och blev tvungen att sätta mig ner på golvet. Mitt hjärta slog dubbla slag och jag fick svårt att andas trots att jag visualiserade en koalabjörn för mitt inre medvetande som blåste en frist eukalyptusbris på min soul. Jag kröp långsamt bort från spisen och ut i hallen där trycket från bröstet släppte och jag kunde andas normalt igen. Men mina sista krafter kröp jag iväg till vardagsrummet där jag lade Roadhawks-samlingen på skivspelaren och zonade sedan ut på yogamattan.

När jag kvicknade till igen var jag fortfarande hungrig men vågade inte gå in i köket igen så jag tog vanen in till stan och gick på Dileks grill istället och käkade kebab med mos. När jag satt där och beklagade för mitt inre att Dilek fortfarande inte hade HP-sås till kebaben fick jag plötsligt ett moment of clarity. Jag insåg att på samma sätt som en måltid aldrig blir riktigt komplett utan HP sauce så blir det kosmisk obalans i ett kök om man stökar till. Yrseln som kommit över mig var kökets sätt att säga till mig att ”Please, Nik, nu när du städat här, stöka inte till det igen efter fem minuter”. För att kunna uppfylla kökets önskan gjorde jag därför en deal med Dilek där jag fick hundra plastbestick och papptallrikar i utbyte mot att jag spelade lite saxophone vid containern på baksidan av grillen så att måsarna och råttorna blev bortskrämda. Trogna läsare vet att jag har ganska lite till övers för fiskmåsar på grund av ett fall av magsjuka på väg till Urkultfesitvalen och deras oacceptabla beteende mot nykläckta sea turtles.

Så nu har jag engångsporslin så jag klarar mig ett bra tag framöver 🙂

One love Nik

The Blue Planet

Efter att ha sett om ett gammalt avsnitt av The Blue Planet kom jag att tänka på hur psychedelic det är med vatten. Vatten är ju som bekant alltid plusgradigt, för om det blir minus fryser det till is. Ändå sjunker det när det landar på marken och rör sig nedåt mot jordens kärna där det är flera tusen grader varmt. Men samtidigt dunstar det också uppåt mot rymden och där kan det vara mer än 100 grader minus celsius, har jag sett på en dokumentär. Vatten beter sig alltså precis tvärt om mot the laws of nature. Jag finner detta otroligt fascinerade och undrar vad Sir Newton hade sagt om något påtalat detta för honom! Tror bestämt att jag ska ägna eftermiddgen åt att författa ett nytt saxophone stycke som ska heta Newton forgot about the Water.

Godspeed to you all.

Om miljöförstöring

Jag har kommit att tänka på att vädret är ett ytterst märkligt fenomen. Det pågår alltid och vi vet aldrig i förväg hur det ska bli. Vi vet till exempel att Halleys komet kommer passera jorden nästa gång den 28:e juli år 2061 och att solen imorgon kommer gå upp klockan 06.12. Jag tycker det är konstigt att det inte går att förutse vädret lika exakt eftersom det ju måste funnits någon som skrivit upp det varje dag sedan människorna lärde sig använda symbolspråk. Här i Sverige kommer årstiderna med jämna mellanrum så en viss kontakt har ju vädret med övriga universum, men vi vet inte vilka dagar det kommer regna nästa år.

Först fann jag detta väldigt märkligt. Varför följer inte vädret samma mekaniska lagar som det betydligt större och mäktigare universum? Efter att ha lånat en bok på biblioteket och läst lite på Internet insåg jag dock att jag glömt ta med en viktig faktor i mitt filosoferande: människan! Människan finns, vad vi vet, än så länge nästan bara på jorden och det vi gör påverkar vår omgivning. Om hela Australien till exempel skulle sjunka så stiger vattnet på andra sidan jorden, vilket leder till översvämningar. Vi är bara tillfälliga gäster här på planeten, en dag kommer vi försvinna och kanske kommer dinosaurierna tillbaka eller något helt annat. Men medan vi är här måste vi tänka på hur vi uppför oss annars finns risken att vi tvingas bort från Ras skapelse i förtid.

Jag har själv alltid längtat ut till rymden men vi måste förstå att vi som människor har ett ansvar för vår omgivning och att våra handlingar kan få konsekvenser. Det vore kanske inte bra för de kosmiska vibrationerna om jag stod på månen och blåste i min saxophone eftersom atmosfären är så tunn där att den kanske skulle spricka. Det finns dessutom ingen luft uppe på månen så det går inte att förutse hur tonerna skulle låta. Vad jag försöker säga är att jag frivilligt avstått från att försöka resa till månen eftersom jag inte är säker på vilka konsekvenser min handling skulle få. Många människor verkar tyvärr inte tänka så på jorden utan bryr sig bara om sin egen lycka. Det kan kännas jobbigt att behöva kompromissa men det behöver faktiskt inte vara så allvarligt om det bara görs på rätt sätt. Jag har till exempel valt att istället för att besöka rymden uppleva den psykologiskt genom att spela saxophone och bära gudabenådade scenkläder. Det känns naturligtvis lite vemodigt på ett sätt, men om universum ska fortsätta fungera måste vi alla hjälpa till. Tänk om hela vårt solsystem skulle bete sig lika oförutsägbart som vädret. Då skulle det nog inte dröja länge förens dinosaurierna var tillbaka på jorden.