Obscured by Clouds

Ahh, what a wonderful day! Jag vaknade ganska tidigt till tonerna av fågelsång som kom från hönsgården. Det visade sig att en kråka hittat några trasiga maskor i nättaket och kommit in för att hälsa på sina artfränder. Nu sjöng den högt som för att påkalla en högre makt att hjälpa den ut och jag kände instinktivt att universum nog utsett mig att utföra denna uppgift. Vis av tidigare incidenter började jag med att söka efter mina snabba solglasögon för att skydda mig mot eventuella näbbrelaterade olyckor. Unfortunately verkar jag ha förlagt dem men ute i boden hittade jag mitt cyklop som fungerade lika bra för ändamålet. Med lugna steg klev jag in i hönsgården och nynnade ett harmoniskt om-mantra för att inte stressa kråkan och när jag fått in den i ett hörn och den tog sats för att försöka flyga förbi mig smashade jag till den med mitt tennisracket som jag gömt behind my back. Den förlorade tillfälligt sitt medvetande till another dimension och jag bar försiktigt ut den och placerade den i mitten av den svarta askcirkel som var allt som återstod av Dik Miks wigwam. Jag hämtade sedan min saxophone och spelade en uppmuntrande version av ”The Wizard Blew His Horn” för att väcka den och när den kvicknat till steg den likt the Phoenix mot skyn och försvann ut i skogen i majestätisk prakt. Jag vet inte riktigt varför men jag fick i alla fall feeling och följde efter den in i skogen.

Eftersom kråkan flög och jag gick på marken tappade jag ganska snart bort den. Jag fortsatte dock spela på min saxophone och lät den guide me through sticks and stones tills jag kom fram till en liten sjö som jag inte minns att jag sett förut. Jag hade vid det här laget hunnit bli ganska biten av mosquitos eftersom jag inte kunde vifta bort dem utan att sluta spela på min saxophone. Jag fick då ytterligare en ingivelse och kastade av mig alla kläder och sprang ut i vattnet som var både varmt och härligt. Jag blev plötsligt medveten om att jag fortfarande hade mitt cyklop på och kunde därför se under vattnet vilket var mycket groovy. Jag försökte göra en snorkel av ett vassrör för att kunna vistas längre under vattnet såsom jag hört att North Americas ursprungsbefolkning gjort, men det var svårare än jag trodde och jag stack mig flera gånger på tungan. Då fick jag ytterligare en gudomlig ingivelse och vadade upp och hämtade min saxophone. Jag tryckte in mina strumpor i hålen som normalt öppnar sig när man trycker på knapparna och plockade bort den lilla glasspinnen från munstycket. Jag hade nu en snorkel som i och för sig var lite tung att bära men som kunde supply me with air när jag satte mig ner på botten en bit ut i sjön. Upplevelsen var mycket psychedelic och när jag tittade upp mot vattenytan såg det ut ungefär som omslaget till Pink Floyds skiva Obscured by Clouds.

One love to you all ❤

saxt

Justitiemord!

dror

Jag är en fredlig person och brukar oftast försöka undvika konflikter för jag tycker bättre om harmoni, men detta gör mig rosenrasande! Det är sant att saxophone inte alltid låter så bra om det inte framförs på ett proffsigt och/eller kosmiskt sätt men det kan aldrig låta så illa att det kan förbjudas. Visst, det är ett kraftfullt instrument som kan påverka människor på de mest sinnrika sätt, men där man arresterar saxofonister arresterar man snart också astronomer, astronauter, egyptologer, kemister och roddare! Det är då rakt inte världen jag vill leva i. Jag hittade låten Dror spelade på Youtube och det är inte ens en särskilt spirituell låt så jag förstår inte hur politikerna kan känna sig hotade av den, oavsett instrument.

Enda sedan Adolphe Sax lanserade detta mytomspunna instrument har det varit föremål för överhetens misstänksamhet, men ytterligheter som dessa har jag aldrig hört om förut. Vad jag förstår av artikeln är det dessutom inte ens klarlagt vad Björn Söder, som konserten var tillägnad, tyckte om låten. Det minsta man kan begära är väl åtminstone att polisen inväntar publikens respons.

Istället för att svara med våld borde svenska staten lyssna till vad våra saxophoner har att säga och bemöta dem med respekt, till exempel med hjälp av en flöjt eller en Hammond-orgel. Hade jag inte haft fullt upp med att repa inför spelningen i Köping hade jag åkt ner till domstolen för att visa denna Dror mitt stöd. Jag skulle spela Time we left this world today utanför entrén och kedja fast mig vid min saxophone för att visa att staten aldrig kan ta den ifrån mig.

Jag är så upprörd att jag tror jag måste gå ut och sätta mig i wigwamen med en hövding.

Spartacus och människan

Jag var bakfull när jag vaknade igår. Inte från ett överdrivet intag av drogen alkohol, eller någon annan stimulantia. Men ibland, om man spelar saxophone väldigt länge, spänner man musklerna i nacken och munnen så till den milda grad att den påföljande träningsvärken och utmattningen har samma karaktär som ett bakrus orsakat av narkotiska preparat. Jag hade somnat iförd mjukisbyxor och de hade blivit alldeles tjorviga under natten. Jag låg länge stilla och försökte avgöra om det var värt ansträngningen att gå upp eller inte. Till slut slet jag mig upp ur min oroliga slummer, och kokade en stor kopp kaffe. Resten av dagen tillbringades med adventsmys. Jag stoppade in nejlikor i några citrusfrukter jag handlat några dagar innan, för att skydda mig från förkylning. Sedan såg jag filmen Spartacus från 1960. Den är väldigt lång, men helt fantastisk. Den handlar om mänsklig värdighet, att stå upp för sig själv när ingen annan gör det. Men den presenterar också en cynisk blick på politiker. Crassus, den obeveklige militären som med våld söker forma en totalitär stat, står mot den lömske Gracchus, som med mutur och ränksmideri manipulerar demokratins regler för egen vinning. I slutändan är det svårt att veta vem som är the bad guy av de två. Korrupta politiker eller war mongers, pest eller kolera. Den enda som har värde är Spartacus, som kämpar för sin rätt att bli betraktad som människa.

Ibland tänker jag på att det vore bättre om det inte fanns människor på jorden, utan bara djur. Och då helst bara kaniner och hundar. De är mina favoritdjur. Den här känslan av hopplöshet tog jag med mig in i min kreativa process och jag började skissa på en låt som jag tror kommer bli enastående. Den handlar om en man (eller alv, jag har inte bestämt mig 100 %) som färdas genom tid och rum och är en passiv åskådare till the folly of man (oj, kanske det ska vara titeln?) och uttrycker sin besvikelse över att vi som mästrat naturen och kan resa ut bland stjärnorna fortfarande inte klarar av de mest grundläggande saker, som att visa varandra respekt.

Idag har ätit en rätt stor filtallrik och sen börjat skissa på lite concept art till låten. Men allt blev så dystert så jag tittade lite på bilder på hundar och kaniner tillsammans istället. Hoppas ingen tittar igenom sökhistoriken på min personal computer 😉 Det här är min personliga favorit i den kategorin. I alla fall för stunden, I keep changing my mind. Vilken är er favoritbild på hundar och kaniner tillsammans?

dog_rabbit_eggs_easter_basket_51693_1600x1200

Trocadero mot torra läppar

Dagen började med att jag försov mig. Sedan jag flyttade till Sverige har jag haft svårt att skilja på AM och PM för jag tänker att PM är förkortning för På Morgonen och AM för After Middag. Inners inne vet jag att det är tvärt om men igår tänkte jag fel igen och ställde väckarklockan på 08:00 PM. Vaknade av mig själv vid halv elva och for upp som Goofy på julen när han kommer på att det är han som kör husvagnsekipaget (Det är en jätterolig film. Se den om ni inte redan gjort det, jag tror den brukar gå ettan eller tvåan på julafton). Hastade ut till vanen och drog iväg. Loppisen öppnade klockan tio så det var redan folk på plats och jag fick använda tutan och skrika ”Sorry!” några gånger för att kunna parkera på ett bra ställe. Jag var fortfarande lite yrvaken men fann mig ändå tillräckligt för att fästa en fluga runt halsen och vattenkamma håret för att ge ett bra intryck. Att vara försäljare handlar lika mycket om att sälja ett förtroende som själva varan. Det lärde jag mig tidigt i min saxophone career när jag blev kritiserad för att inte kunna spela särskilt bra och löste detta genom att snarare bygga upp en kosmisk atmosfär än trycka på rätt knappar. Tyvärr gick saccosäcken sönder igen under transporten så golvet på vanen var täckt av små frigolitkulor när jag kom fram. Den gick alltså inte att sälja men jag har fortfarande kvar fodralet ifall någon vill fylla det på nytt och laga hålet. Hör av er om ni är sugna så kan ni få det gratis.

Försäljningen gick ganska trögt i början så jag gick en runda och spanade in de andra försäljarna. En sålde potatis och hade en strid ström av kunder så jag gjorde en mental note till mig själv att gräva ett större potatisland i vår. En annan sålde stentroll och trädgårdstomtar och jag gjorde ännu en mental note om att gå tillbaka dit senare när jag fått in lite deg för ett av trollen såg väldigt intressant ut på ett lite sublimt sätt. Det var något med blicken. Jag var hungrig som fan så gick bort till grillen och tog en korv med mos och när jag kom tillbaka stod en gubbe bakom bussen och fingrade på diaprojektorn. Han frågade om den fungerade, och det gjorde den ju tyvärr inte så då ville han inte ha den. Jag frågade om han ville köpa en upphottad skiva med Pink Floyd för hundra kronor istället men han hade både Dark Side och The Wall hemma. Han pillade ändå på skivorna en stund och när han såg att det var CDrw erbjöd han sig att köpa tre för tjugo kronor styck för han hade lite saker han behövde bränna ut från sin dator hemma. Jag blev lite ledsen över att han inte var mer intresserad av mitt skapande men i affärer får man inte vara sentimental så jag sålde alla exen av The Wall och tackade honom. För att få fart på affärerna och återupprätta min sårade stolthet plockade jag fram saxen och började med en melankolisk melodi. Jag märkte att folk tittade upp men det var ändå ingen som vågade komma fram. Jag vet själv hur det kan vara när man går i affärer – man vill titta på något ifred men plötsligt står en näsvis expedit bredvid och frågar om man vill ha hjälp och berättar om funkitioner man inte visste eller bryr sig om. Sånt är så himla jobbigt så jag blåste vidare i min saxofon men gick och satte mig i framsätet istället så att kunderna inte skulle känna sig uttittade. Jag slöt ögonen och kände hur musiken greppade tag i mig och hur människor drogs till min van likt flöjten hos råttfångaren i Hameln. Jag fick sådan feeling att jag tappade tidsuppfattningen och mycket väl kan ha suttit där och blåst i över två timmar. Till slut var mina läppar så torra att jag var tvungen att sluta. När jag öppnade ögonen hade det blivit mörkt ute och de flesta hade gått hem. Jag gick till grillen och köpte en Trocadero att fukta läpparna med sen slängde jag fotbadet, diaprojektorn och musiktidningarna i deras container på baksidan och åkte hem. Stentrollsförsäljaren hade åkt före mig så jag tror jag ska ägna kvällen åt att försöka återskapa hennes verk.

Cosmic hangover

Upp som en sol, ner som en pannkaka, som svensken säger. Jävlar när jag vaknade i morse alltså. Munnen kändes som jag vet inte vad. Jag var helt svullen av träningsverk! Usch så jag mår. Försökte äta en tallrik fil men fick kasta det mesta för att jag inte kan sluta munnen kring skeden. Det är det här som gör det så jävla svårt jämt: Först är man lite så där vardagligt nöjd, men känner att det är något som fattas. Sen får man feeling och river av saxen till gamla undermåliga Pink Floyd-plattor och känner sig som Tuthankhamon på en lördag. Man känner att det här är ju fan värt det ändå. Man är på topp. Men efter en sådan topp kommer alltid mörka stunder. Man kanske har pajat något i huset när man bara ville röja upp och göra fint för att en gammal polare skulle komma och hälsa på. Och vad det nu är man pajjat kanske liksom stirrar på en med sin intensiva, oseende blick. Det känns förjävligt och man riktar det mot sig själv. ”Dumma Nick,” tänker man. ”Din jävla knallhatt!” Suck.

Jag vill ringa till Riita och prata av mig men om det är något jag lärt mig genom åren är det att inte verka needy och dessutom har jag ju så ont i munnen att jag inte kan prata ordentligt. Jag vill bara plocka upp telefonen och slå numret. Det liksom kliar i fingrarna.

Nåväl. Jag ser i alla fall fram emot bakluckeloppisen. Jag tror jag kan dra in hel del kosing om allt går som planerat.

Dark side revisited

Har ägnat dagen åt kreativt skapande. Jag får mina inkomster från många håll men det är trots allt saxofonkonstnär som är mitt huvudsakliga yrke. Lyssnade igenom Pink Floyds Dark Side of the Moon som alla säger är så bra, och visst, den har sina fina stunder men för att vara en skiva om rymden är det väldigt ospaceade texter. Månens baksida är så klart spännande att tänka sig (jag har sett flera filmer om den) men rymden handlar om så mycket mer. Om min gamla LSD-polare Syd Barrett varit kvar i gruppen är jag säker på att han ordnat upp det – jag har alltid tyckt att texten till Bike är mind bending. Musikaliskt tycker jag ljudbilden saknar något som håller ihop den och jag provade därför att spela med till skivan på min saxophone. Genast kände jag att helhetsintrycket blev bättre, tonerna omgav mig på ett tredimentionellt sätt och blev som ett litet universum. Att jag inte tänkt på detta tidigare! Nästan alla skivor låter bättre med lite stämningsskapande flöjt och spaced out saxophone, men det finns nästan ingen som behärskar dessa instrument. Det är ju det här som kan tända min music career på nytt! Jag sprang ut till wigwamen och hämtade portan och kutade sedan tillbaka in och lade på skivan från början och började spela in. Resultatet blev much more spaced out än originalet så jag passade på när jag ändå var inne i ett kreativt stim och dubbade på lite sax och tvärflöjt på Meddle och The Wall också. Mot slutet var jag lite trött i läpparna så jag presterade kanske inte mitt bästa men helheltsresultatet lät fortfarande bättre än innan. Slängde ihop ett omslag också nu när jag ändå sitter vid datorn.

Dark_Side_of_the_Moon

Nu ska jag dra ner till centrum innan the library stänger och se om de har någon telefonkatalog för Oxford så att jag kan skicka resultatet till Roger Waters så han får höra. Jag är faktiskt lite förvånad att han inte själv tänkt på detta tidigare – när jag själv har spelat in skivor med till exempel Hawkwind har jag alltid varit noga med att ljudbilden fylls av stämningsskapande toner från till exempel saxophone eller flöjt. Måste komma ihåg att köpa CDr-skivor på Konsum också så att jag kan pressa upp de nya versionerna av skivorna. Jag har inte alla detaljer klara i huvudet men tror det blir release party på bakluckeloppisen. Då behöver jag inte ens annonsera utan folk kommer komma dit ändå och vad skulle de hellre köpa hem än en förbättrad version av Dark Side of the Moon eller Meddle liksom.

Om skivomslag

Sitter hemma och lyssnar på en ny skiva. Gårdagens psychedelic breakfast blev lite too much så jag tog vanen bort till Statoil och köpte en låda vanlig Lipton Yellow Lable på eftermiddagen för att undvika fler enkla misstag. Inne på macken passade jag på att bläddra igenom deras utbud av CD-skivor. Jag kan inte så mycket om svensk musik men är säker på att flera av artisterna jag bläddrade förbi är mycket bra. De ser trevliga ut på bilderna men det är svårt att veta vilken sorts musik de spelar eftersom omslagen inte innehåller till exempel rymdskepp eller drakar. Hawkwind har alltid varit bra på att tydligt visa med omslaget vilken sorts musik skivan innehåller. Warrior on the Edge of Time har till exempel en krigare på framsidan som står nära en kant och det är lätt att förstå att musiken kommer slå lyssnaren med storslagen häpnad. När de rört sig väldigt långt bort från hur det brukar låta har min old mate Dave till och med döpt om gruppen för säkerhets skull så att ingen ska känna sig lurad. Till exempel när han ville att bandet skulle experimentera mer med electronics döpte han om det till Church of Hawkwind, och när han senare ville att the electronic parts skulle bli mer experimentella döpte de om sig till Psychedelic Warriors. Jag log för mig själv medan jag bläddrade och tänkte på vilket geni Dave är. Om han någonsin bestämmer sig för att ta tillbaka mig till Hawkwind en tredje gång ska jag komplettera ljudbilden med cosmic saxophone play så som ingen gjort before. Om bara någon av artisterna här i skivhyllan hade en bråkdel av en sådan spaced out vision.

Men så plötsligt bläddrade jag fram en CD-skiva som jag med en gång kände talade till mig på det där självklara sättet som bara riktigt fulländade konstverk kan göra. Över en snövit tundra svävade det avhuggna huvudet av en schaman fram i en hurricane. Artistens namn var dessutom utskrivet med en futuristisk stil som signalerade att skivan handlar om en framtidsvärld där maskinerna tagit över. Motivet skulle kunna vara skapat av Salvador Dali men jag hittar inte hans namn någon stans i the booklet så jag är inte säker.

Jag fick en rysning genom kroppen när jag sedan läste vad skivan hette: När vindarna viskar mitt namn. För bara någon dag sedan hade jag vänt mig mot vinden och bett den sluta blåsa omkull min wigwam, och här svarade den plötsligt genom en CD-skiva på en bensinmack! Jag förstod naturligtvis att jag måste köpa skivan för att få veta mer om denna mystiska artist som tycktes stå i nära förbindelse med naturelementen och lyckades skrapa ihop 179 kronor i mynt och tjugor genom att leta lite på golvet i vanen. Jag var så peppad när jag skulle hem att jag råkade klippa en refug och höll på att svänga vänster i en rondell.

Jag lyssnade igenom skivan fyra gånger igår kväll och är inne på tredje förmiddagsvarvet nu. Tråkigt nog innehåller den ingen stämningshöjande space saxophone, men jag blev inte särskilt överraskad av detta för det är få skivor som använder sig av det nu för tiden. Det är också väldigt dåligt med långa improviserade solon och synthbaserade kakafonier. Sången känns dock ganska mäktig och texterna innehåller många teman som faller mig i smaken så om jag tittar på det completely wicked skivomslaget samtidigt som jag lyssnar på musiken infinner sig en känsla av närhet till mother earth. Samtidigt som jag skriver detta har jag öppnat ett annat fönster i webbläsaren och surfat in på Ginzas hemsida där jag till min glädje ser att samma artist har spelat in flera skivor till. Det är alltid så roligt när man upptäcker något nytt som blåser bort en totalt (no pun intended)!

roger1