Kitchen troubles

Idag har jag städat i the kitchen. Ibland är det skönt att ställa alla saker på sin rätta plats för det ger liksom en känsla av harmoni och balans. Jag tömde soporna, ställde alla kryddburkar i en snygg pyramid, skakade trasmattan och la den i perfekt linje med väggen, skurade diskhon, vände till rätt månad i almanackan (måste dock komma ihåg att skaffa en för 2017 senare), la alla besticken i översta lådan, spikade fast den lösa brädan i golvet och gick ut med allt mögligt från kylskåpet till hönsen. När jag kom in igen var det som att luften i köket blivit friskare och det kändes nästan som att jag leviterade där inne. Den luftiga känslan gav mig inspiration och jag hämtade min saxophone och lät den tala fritt genom att liksom bara låta fingrarna vandra dit dom ville bland knapparna. Det var som att rummet fylldes av allt och inget på samma gång och att det gick att känna med vilken fart the earth störtar fram genom universum, som ständigt expanderar och samtidigt redan innehåller allt. Känslan höll i sig hela förmiddagen och jag fick till grunderna till en riktigt nice ny låt som går under arbetsnamnet Refridgereactor. Sedan uppstod ett besvärligt dilemma – jag blev nämligen hungrig.

Jag drog ut översta lådan och tog upp en sked för att koka lite blueberry porridge. Det blev liksom en lite stickig känsla i armen när jag höll i skeden, men jag tänkte att det berodde på att jag var trött efter all saxophone playing. Men när jag plockade fram en kastrull ur ett skåp var det som att rummet började snurra och vibrera som om någon kastat en magic spell på det och blev tvungen att sätta mig ner på golvet. Mitt hjärta slog dubbla slag och jag fick svårt att andas trots att jag visualiserade en koalabjörn för mitt inre medvetande som blåste en frist eukalyptusbris på min soul. Jag kröp långsamt bort från spisen och ut i hallen där trycket från bröstet släppte och jag kunde andas normalt igen. Men mina sista krafter kröp jag iväg till vardagsrummet där jag lade Roadhawks-samlingen på skivspelaren och zonade sedan ut på yogamattan.

När jag kvicknade till igen var jag fortfarande hungrig men vågade inte gå in i köket igen så jag tog vanen in till stan och gick på Dileks grill istället och käkade kebab med mos. När jag satt där och beklagade för mitt inre att Dilek fortfarande inte hade HP-sås till kebaben fick jag plötsligt ett moment of clarity. Jag insåg att på samma sätt som en måltid aldrig blir riktigt komplett utan HP sauce så blir det kosmisk obalans i ett kök om man stökar till. Yrseln som kommit över mig var kökets sätt att säga till mig att ”Please, Nik, nu när du städat här, stöka inte till det igen efter fem minuter”. För att kunna uppfylla kökets önskan gjorde jag därför en deal med Dilek där jag fick hundra plastbestick och papptallrikar i utbyte mot att jag spelade lite saxophone vid containern på baksidan av grillen så att måsarna och råttorna blev bortskrämda. Trogna läsare vet att jag har ganska lite till övers för fiskmåsar på grund av ett fall av magsjuka på väg till Urkultfesitvalen och deras oacceptabla beteende mot nykläckta sea turtles.

Så nu har jag engångsporslin så jag klarar mig ett bra tag framöver 🙂

One love Nik

Advertisements

Nervous nellie

2014-12-16 12.55.12

Jag skickade den här bilden med ett mms till Riita igår, just efter att jag druckit upp allt honungsvatten som tidigare skvalpade runt i koppens azurfärgade innanmäte. “Nik, var du under inflytande av mind expanding drugs när du målade den koppen?” frågar ni er nu. Ja det var jag. Men det är inte därför texten ser märklig ut. Det är för att den är skriven på alfabetet kyrilliska, som används av våra grannar i öst, Ryssland. På koppen står det “Alex – Television -och radioföretag – I varje hem“. Jag designade den åt en av mina ryska vänner, Alex, som har ett radio- och televisionsföretag. Jag kan inte ryska själv, utan fick hjälp med stavningen. Allt annat har jag dock gjort själv. Jag är mest nöjd med tv-apparaterna, som ger ett varmt mänskligt intryck, samtidigt som de är väldigt informativa.

Nu är jag i alla fall väldigt nervös för när jag ska få svar från Riita. Varje sekund som går dör hoppet i mig lite. Vill hon inte veta av det här gamla skrället längre? Ibland tror jag att det surrar till i min mobil och jag tar fram den och tittar på den, bara för att mötas av min egen besvikelse då det visar sig att jag bara inbillat mig att jag känt en surrning. Hur kommer det sig att livet kan vara som världens fest ena dagen och sen bara suga nästa dag? Suck, den här eviga berg- och dalbanan ger mig fnatt!

Tillsammans med bilden skrev jag ett textmeddelande som löd “care for a cup?”. Nu är jag helt rädd att hon inte bara wouldn’t care for a cup, men att hon också doesn’t care about me.

Vad brukar ni göra när ni är ledsna och nervösa? Jag brukar fokusera på något bra jag gjort. Ibland tittar jag på koppen jag målat och blir glad, ibland tänker jag på när Hawkwind var på topp, ibland tänker jag på min son. Men det är svårt att koppla bort känslan av att jag är som ett dåligt uppstoppat djur. Tanken om mig, vad jag ska representera för omvärlden är så fin och ståtlig som ett hunddjur, men vad som faktiskt syns och finns, är ett förvridet hån av den jag kunde vara.

bad-taxidermy-wolf