Earth Calling (OK, gammalt skämt).

Idag har jag och Riita talat i telefon i nästan två timmar. Det var jag som ringde. Jag tvekade jättelänge. När jag trodde att jag bestämt mig och slagit halva numret blev jag så nervös att mina händer skakade. Jag kastade på luren och tog istället fram saxophonen, satte i den lilla glasspinnen som ska sitta i munstycket, gick ut på verandan och bara blåste av mig i förtiofem minuter eller så. Gud så skönt att få lossa på ventilen! Efteråt var jag liksom alldeles tom och jag tänkte att ”Nick, du är f.d saxophnist i Hawkwind for Pete’s sake! Kan du stå utklädd till en faraon inför 20.000 påtända Essexbor och spela saxophone för allt vad tygen håller kan du väl för fa-an ringa upp en finlandsvensk kvinna som du älskat med under en stjärnbeströdd himmel mitt på the Baltic Sea!” Så slog jag bara numret och lät det ringa. Genast hördes Riitas vackert klingande röst på andra sidan luren. Jag uppfylldes av starka känslor som legat i dvala i många år.

Det började lite trevande. Jag sa att det var saxophonisten i Hawkwind som ringer, jag vill bara höra om allt är bra. Jag började gå omkring av nervositet. Riita talade om att hon varit på hundutställning tidigare på dagen och att det varit trevligt men att hennes hund bara kommit trea. Jag sa att den utgången var orättvis och fucking bullshit och att den där juryn inte vet vad de talar om. Hon sa att det inte spelade någon roll, att det kommer nya chanser för Tiimo att bli champion. Sen frågade hon hur det gått för mig att åka hela vägen hem från Stockholm. Jag sa att det gick bra och berättade att jag stannat vid Hakke Gård utanför Gävle och ätit en stor portion pytt. Nu insåg jag plötsligt att jag befann mig i wigwamen som jag byggde tillsammans med Dik Mik häromdagen. Jag hade i min tankspriddhet vandrat in i den utan att lägga märke till det.

Jamis, grannens katt, satt där på en av de kubbar jag och Dik Mik använt som stolar när vi jammade loss efter att ha färdigställt wigwamen. Jag kliade honom bakom öronen samtidigt som jag tog mod till mig och frågade om hon, om hon hade vägarna förbi Sverige någon gång, ville komma förbi och lyssna på några saxophone-solon. Hon sa att det gjorde hon gärna, men hon har just nu mycket med sin frisörsalong eftersom många finländare vill göra sig fina inför jul. Sen blev det tyst och lite jobbig stämning. Hon frågade om det fanns något youtubeklipp med mig när jag spelar saxophone så att hon har något att titta på när hon tänker på mig. Jag sa att jag tyvärr satt i en hemmagjord wigwam och inte kunde googla men att det ju finns så mycket på internet nu för tiden att det säkert finns något gammalt klipp att se. Jag la till att jag mognat i min saxophonism och annat och att hon därför fick ta allt hon kunde tänkas se med en nypa salt. Det sa hon att hon skulle göra. Sen frågade hon om vi kunde chatta senare i veckan och jag sa, som ni förstår, att det gör jag gärna. ❤

Advertisements

Månskensromans

Jag har haft umgänge med en finlandsvensk kvinna, Riita. Det var ombord på M/S Sibylla, som trafikerar leden mellan Stockholm och Åbo i Finland, det hände. Men låt mig börja från början. Som jag skrev igår kom det till min vetskap att en uppsättning av Hawkwind skulle spela på båten som trafikerar leden Sweden-Finland. Jag brände ner till Sthlm och hann precis sladda in vanen i en parkeringsficka och borda båten innan den lade ut. På upploppet såg jag att man var i färd med att dra in landgången, så jag kupade händerna som en saxophone-liknande tratt framför munnen och skrek ”Hejda er i ert arbete! Det här är Nik, f.d saxophonist i Hawkwind, som kommer springandes, and I intend to board that ship.” Det gjorde susen och jag fann mig själv ståendes på en hemtrevlig heltäckningsmatta ombord på den ståtliga skutan.

Jag letade efter Dave och de andra och påträffade dem i taxfree-shopen där de stod, livligt diskuterandes vilken produkt som var mest prisvärd. Vilket kärt återseende! Jag känner iofs bara Dave eftersom de andra inte spelade i Hawkwind när jag gjorde det, men jag har hälsat på dem förr och de kände igen mig som Nick. De har säkert hört alla historier om hur det gick till när det begav sig kan jag tro. Vi gick hela gänget till Daves kajuta för att dricka en välkomstdrink, men det fanns inte plats för alla, så vi fick dela upp oss. Jag hamnade med trummisen och basisten. De var nice chaps och bjöd på finsk starköl och en joint. De sa att jag borde vara med på ett extranummer, men på grund av olyckan igår var jag tvungen att säga nej, vilket gjorde ont i mig. Jag har ju spelat upp denna situation för mitt inre otaliga gånger, och nu när det väl händer kan jag inte prestera på 100%. Ödets nycker!

Well, den finska gubben som var ansvarig för bandbokningen hade tydligen varit förbi Dave och snackat om soundsheck så nu var de andra tvungna att gå. Jag ville inte vara efterhängsen, så jag gick till skybaren på övre däck och drack en öl. Plötsligt stod den nya saxophone-killen i baren, fick jag se. Jag hade nu druckit två öl, klippt en hövding, har en sore hand, förstört min uggletavla, gått igenom ett uppslitande avsked, en kosmisk resa samt kommunicerat med ett djur, typ. Jag ska säga att jag inte är stolt över vad som händer härnäst, och jag uppmanar ingen att ta efter mitt beteende. Jag såg rött. Jag gick fram till honom och sa att han var en riktig knöl. Han vände sig mot mig, mätte mig med blicken, log och frågade om jag ville ha en öl. Jag blev förvånad och såg ner på det tomma glaset i min hand. Han blinkade mot mig och beställde två pints. Sedan började han fråga mig var jag stod när det gällde olika saxophonemodeller och bad mig ta en titt på lagret i hans munstycke, som tydligen krånglat på sistone. Jag visste just inte vad jag skulle säga och kände mig väldigt förvirrad. Jag sa något om att jag skulle ta en titt senare, efter giget. Jag lämnade honom nu och gick runt på båten med händerna begravda i fickorna på mina brallor och tänkte på allt jag varit med om de senaste dagarna.

Tillslut fann jag mig själv ståendes ute på däck, i fören. Jag såg ut över havet och önskade att jag hade min egen saxophone med mig. Med ens bestämde jag mig att begrava stridsyxan och fråga yngligen om jag kunde få låna hans mot att jag kollade på munstycksproblemet. Jag gick till hans hytt och han sa att det gick bra. Jag tog med mig saxophonen ut och började blåsa för allt vad tygen höll, en improviserad homage till havet och alla de varelser som bor i det. Detta fick ett absrupt slut när en i besättningen knackade mig på axeln och bad mig sluta eftersom andra båtar kunde missta mitt jam för varningstut från båten.

Nu var det dags för, som jag tänkte då, låtsas-Hawkwind att kliva på i baren. Så jag gick dit och ställde mig i ett illa upplyst hörn med en brew. Man öppnade med ”Earth Calling” som sig bör. Därefter kom förstås “Orgon Accumulator” och lite annat godis från Space Ritual. Det var i ärlighetens namn fucking spaced out. Plötsligt fick jag en insikt: Jag tänkte att detta är inte detsamma Hawkwind jag en gång mer eller mindre ledde. Men de är icke desto mindre bra. Jag behöver inte bevisa något för dem eller för de femton pers som kom för att lyssna på spelningen. Jag log för mig själv, drack min öl och gick ut ur en glasdörr längst bak i lokalen, för att ta lite frisk luft, vara själv och tänka.

När jag stod där blev jag plötsligt medveten om en gestalt som stod invid relingen en bit bort. En bild av strutsmänniskan blixtrade förbi för mitt inre öga och jag blev alldeles kall inombords. Men så såg jag att gestalten hade humanoid form. Den började komma mot mig och trädde in i ljuskäglan från en lampa vid dörren. Det var, må ni tro, den vackraste uppenbarelse jag sett på flera månader! En blond, blåögd kvinna i 55-årsåldern med en stickad turkos jumper och handväska av läder med mässingsdetaljer. Hon presenterade sig som Riita och log mot mig så att jag blev helt varm och fick stånd. Hon sa ”Du såg mig inte, men jag satt en lång stund och lyssnade till dig spela saxophone i fören tidigare. Du har en enorm begåvning. Man kan höra att du är en känslig själ bara genom hur du trycker på de olika knapparna på din saxophone” eller nåt sånt, jag minns inte riktigt. Jag tackade henne för de fina orden och vi talade en lång stund, om havet, om stjärnorna, om livet, om att spela saxophone and flute i ett av världshistoriens mest framgångsrika rymdrockband, Hawkwind.

Men så plötsligt fanns inget mer att säga och vi vände oss båda mot månljuset som speglades i havet. Hon stod där vid relingen och tittade på mig out of the corner of her eye. Jag tänkte för mig själv ”Nick, nu gäller det. Nu är det bara att tuta och köra.” Så jag kom liksom in som en stor skopa och svepte upp henne mot mig. Jag sa något avväpnande och poetiskt. Jag tror det var en snutt ur texten till “Master of the Universe.” Typ:

I’m charged with cosmic energy
Has the world gone mad or is it me?

Hon lade handen mot mitt bröst, slog ner blicken och fnittrade så där som bara kvinnor kan göra. Jag sa ”Är du kokett eller skrattar du åt mig?” Hon bara såg mig i ögonen och mötte mig i en kyss.

Wow. Just, Wow!

Nej, ladies and gentlemen, jag tänker inte berätta hur det här slutade. Det lämnar jag åt fantasin. Jag brukar säga att fantasin är den största gåva vi har, vi människor. Med den kan vi resa i tid och rum. Jag lämnar er här, ståendes på däcket på M/S Sibylla, under ett himlavalv bestrött av oräkneliga gnistrande ädelstenar (stjärnor, alltså).