Dik Miks hemfärd.

Sadly, Dik Mik har åkt hem igen. Allt roligt har sitt slut, men jag vet ju att han kommer igen. Sista dagen han var här byggde han en snögrotta, som jag nämnt tidigare. Han var väldigt nöjd med den och pekade på att han nu har byggt två olika byggnader på min tomt, vilket ju är sant. Jag berättade att när min son var yngre var det en vinter då en granne plogade upp all snö på gatan mot min tomt så att det bildades en väldigt stor snöhög som jag och grabben byggde en enorm snöborg av. Dik Mik berättade då att en gång när han var i Canada på en resa som han inte berättat för någon om byggde han en snögrotta som var så stor att man kunde stå rak i den och att alla i Hawkwind hade fått plats i den om de varit där.

Jag skjutsade Dik Mik till flyget och på vägen brast snöret till dörren så att den flög upp, slog i en vägskylt som såg ut som en röd sol med ett vitt streck på och slog igen igen. Dik Mik som suttit och tänkt på annat hoppade till och vrålade av överraskning. Efter det sa han att det nog är bäst att han ‘weld the fucker shut’ nästa gång han kommer över till Sverige. Jag vet inte om det är en så bra idé, men jag kan inte heller ha det så här som det är nu. Jahangir kanske kan saker om bilar. Jag ska fråga honom. Han verkar vara en sån som kan lite om allt möjligt.

När jag släppte av Dik Mik tog han tag i min arm, gjorde tusen nålar och boxade mig på axeln, sa ’see you in a month or two mate,’ slängde upp sitt backpack på axeln, gjorde peacetecknet och gick iväg till incheckningen, där jag hörde honom säga till kvinnan bakom disken att han sedan ABBA var stora alltid velat gifta sig med en svenska. Han måste ha vetat att jag stod kvar och såg på honom, för han vände sig om, log finurligt och bildade som en ring av pekfingret och tummen som han sedan stoppade in sitt andra pekfinger i. Han blinkade mot mig och vände sig mot kvinnan igen. Jag var tvungen att le för mig själv. Dik Mik! He is one of a kind!

Life on tour

Då var vi hemma igen. Dik Mik hängde med upp för han ville gärna se hur wigwamen ser ut i vinterskrud. Han blev lite grumpy när han fick veta att hönsen bott i den tidvis men höll med om mitt argument att höns också är människor. Han sitter ute i den nu och har gjort upp en liten brasa som vi ska grilla korv över senare och klämma en back bira vi fick med oss från spelningen.

Jag och Albert plockade alltså upp honom på Skavsta och satte sedan kurs mot Köping. Dik Mik tog hand om körningen så att jag kunde fokusera på att repa med saxophonen i passagerarsätet. Albert satt bak med sin freestyle och var tyvärr inte så sugen på att komma med konstruktiv kritik men jag hade en så positiv vibb att det gick fint ändå. Han vaknade i alla fall till efter en timme när Dik Mik slet fram den utlovade Tobleronen och vi mumsade glatt alla tre. Pinnen på munstycket till saxophonen blev lite äcklig av det men det var ingen annan som såg.

När vi kom fram till Köping ringde jag upp Granberg för att få en noggrannare beskrivning till restaurangen där jag skulle uppträda. Han blev väldigt häpen när han hörde min röst och ville först inte tro på att jag var på plats. Tydligen hade han missuppfattat mitt första samtal som ett spratt, han kunde inte tänka sig att en tidigare medlem av Hawkwind ringde runt för att förhandla om skivkontrakt så som jag gjort. Det blev en lite obekväm tystnad i telefonen för ingen av oss visste riktigt vad vi skulle säga. Han frågade igen om det verkligen var sant och när jag då erbjöd mig att spela en liten bit av Master of the Universe på saxophonen trodde han mig äntligen och gav vägbeskrivningen. Väl framme mötte han oss vid ytterdörren och bad Dik Mik att parkera på sidan. Dik Mik kan nästan ingen svenska så han fattade först inte vad punkaren utanför snackade om och trodde det var ett rån så han tryckte paddan i pannrummet för att ta oss därifrån innan fler punkare dök upp. Som tur var fummlade han med kopplingen så vi fick motorstopp efter kanske 20 meter och jag hann lugna situationen så pass att vi alla kunde kliva ut genom förardörren eftersom de andra fortfarande var ihopfrusna.

Granberg kliade sig i sina dreadlocks och beklagade missförståndet. Han trodde att det varit en skämtare som ringt och inte tänkt mer på saken därefter så han hade redan en annan artist inbokad för kvällen. Jag försökte lätta upp stämningen med att berätta att Albert är ett stort fan av Total Egon och Skumdum, men det ledde bara till att Albert gick tillbaka och satte sig i vanen så situationen såg lite rörig ut ett tag. Men som en äkta roddare klev Dik Mik då fram och förklarade att det inte är vårt problem om arrangören gjort en dubbelbokning, han fick helt enkelt lov att lösa situationen, så Granberg tog fram sin mobil och bad att få ringa ett samtal. Han gick undan och efter några minuters samtal kom han tillbaka och berättade att saken var löst, jag kunde få kompa Johan Johansson som var utannonserad att uppträda på kvällen. Blev det tid över kunde jag kanske få köra något solonummer men publiken förväntade sig akustiska visor så det skulle bara bli någon enstaka låt i så fall. Min setlist bestod ändå bara av tre låtar på en halvtimme vardera så jag accepterade upplägget och sträckte fram handen.

I väntan på att restaurangen skulle öppna hängde vi på en mack i två timmar där det fanns billig korv med bröd. Dik Mik ville helst ha sausage rolls men det finns inte på mackar i Sverige. Dik Mik tyckte det var väldigt fett med all snö som fallit så vi byggde en snöborg bredvid mackens parkering. Jag tänkte att det skulle vara en bra aktivitet för att muntra upp Albert men han ville inte blöta ner kläderna och klagade på att vi skämt ut honom inför hans idol. Dik Mik svarade att han inte alls skämdes för Albert men då suckade han bara så vi lät honom hållas och byggde vidare.

fort

När vi kom tillbaka till stället hade Johan Johansson dykt upp och han visade sig vara en riktigt trevlig figur. Jag hade ju inte hört hans låtar innan men han tyckte inte att det gjorde något utan att det hela skulle bli kul. När han förstod att Dik Mik också varit en del av Hawkwind på Space Ritual erbjöd han honom också att haka på, men tyvärr hade inte Dik Mik någon elektronik med sig så han fick tacka nej.

Vi repade lite backstage och Johan Johansson tyckte det lät väldigt intressant men bad mig försöka lägga band på de kosmiska tonerna och fokusera mer på att spela de han spelade. Här hade det kunnat bli lite spänd stämning men eftersom han var en så skön snubbe utvecklade sig det hela till ett givande samarbete där vi gav varandra konstruktiva råd. När spelningen väl drog igång körde Johan några låtar solo först och introducerade mig sedan som special guest. Publikens reaktioner var lite blandade när jag klev upp, kanske tänkte de som Granberg att detta var för bra för att vara sant. Det berodde i så fall förmodligen på att jag inte körde med min vanliga spelstil utan höll igen på det kosmiska så gott jag kunde. Som avslutning kom även Granberg upp på scenen och tillsammans körde vi en låt som heter Ensam kvar som jag faktiskt kände igen från Även vackra fåglar skiter. Publiken blev som galen och Albert stod längst fram och sjöng med. Jag fick sådan feeling att jag släppte lite på mina tyglar och smög in ett solo i refrängen och ingen verkade ta illa upp. Efter detta nästan religiösa crescendo kändes det poänglöst att spela något mer så jag valde att avstå mina solonummer.

När vi var klara kramade alla varandra och Dik Mik passade på att snappa åt sig micken och meddelade att det fanns t-shirts and records for sale för de som ville höra mer. Egentligen hade vi inga tröjor men skivorna från mitt samarbete med Pink Floyd låg kvar i vanen så Dik Mik hade tagit med dem in och krängde av för en femtiolapp styck. En packad snubbe köpte ett ex av varje och glömde be om växel så vi tjänade en femhundring på honom och när vi räknade ihop kassan hade vi fått in 650 kronor. Vi fick en femhundring av Granberg i reseersättning också, och även om jag först tyckte det var lite snålt klev Dik Mik snabbt fram och övertygade mig om att allt var i sin ordning och att vi borde packa ihop våra saker och bege oss hemåt innan morgontrafiken kom igång. När vi kom ut i vanen visade det sig att han hittat en olåst förrådsdörr under spelningen och hunnit bära ut 15 backar öl som förmodligen skulle stått i logen egentligen så kvällen hade varit mycket givande när vi räknade ihop allt. Vilken tur att jag har Dik Mik!

Om skivomslag

Sitter hemma och lyssnar på en ny skiva. Gårdagens psychedelic breakfast blev lite too much så jag tog vanen bort till Statoil och köpte en låda vanlig Lipton Yellow Lable på eftermiddagen för att undvika fler enkla misstag. Inne på macken passade jag på att bläddra igenom deras utbud av CD-skivor. Jag kan inte så mycket om svensk musik men är säker på att flera av artisterna jag bläddrade förbi är mycket bra. De ser trevliga ut på bilderna men det är svårt att veta vilken sorts musik de spelar eftersom omslagen inte innehåller till exempel rymdskepp eller drakar. Hawkwind har alltid varit bra på att tydligt visa med omslaget vilken sorts musik skivan innehåller. Warrior on the Edge of Time har till exempel en krigare på framsidan som står nära en kant och det är lätt att förstå att musiken kommer slå lyssnaren med storslagen häpnad. När de rört sig väldigt långt bort från hur det brukar låta har min old mate Dave till och med döpt om gruppen för säkerhets skull så att ingen ska känna sig lurad. Till exempel när han ville att bandet skulle experimentera mer med electronics döpte han om det till Church of Hawkwind, och när han senare ville att the electronic parts skulle bli mer experimentella döpte de om sig till Psychedelic Warriors. Jag log för mig själv medan jag bläddrade och tänkte på vilket geni Dave är. Om han någonsin bestämmer sig för att ta tillbaka mig till Hawkwind en tredje gång ska jag komplettera ljudbilden med cosmic saxophone play så som ingen gjort before. Om bara någon av artisterna här i skivhyllan hade en bråkdel av en sådan spaced out vision.

Men så plötsligt bläddrade jag fram en CD-skiva som jag med en gång kände talade till mig på det där självklara sättet som bara riktigt fulländade konstverk kan göra. Över en snövit tundra svävade det avhuggna huvudet av en schaman fram i en hurricane. Artistens namn var dessutom utskrivet med en futuristisk stil som signalerade att skivan handlar om en framtidsvärld där maskinerna tagit över. Motivet skulle kunna vara skapat av Salvador Dali men jag hittar inte hans namn någon stans i the booklet så jag är inte säker.

Jag fick en rysning genom kroppen när jag sedan läste vad skivan hette: När vindarna viskar mitt namn. För bara någon dag sedan hade jag vänt mig mot vinden och bett den sluta blåsa omkull min wigwam, och här svarade den plötsligt genom en CD-skiva på en bensinmack! Jag förstod naturligtvis att jag måste köpa skivan för att få veta mer om denna mystiska artist som tycktes stå i nära förbindelse med naturelementen och lyckades skrapa ihop 179 kronor i mynt och tjugor genom att leta lite på golvet i vanen. Jag var så peppad när jag skulle hem att jag råkade klippa en refug och höll på att svänga vänster i en rondell.

Jag lyssnade igenom skivan fyra gånger igår kväll och är inne på tredje förmiddagsvarvet nu. Tråkigt nog innehåller den ingen stämningshöjande space saxophone, men jag blev inte särskilt överraskad av detta för det är få skivor som använder sig av det nu för tiden. Det är också väldigt dåligt med långa improviserade solon och synthbaserade kakafonier. Sången känns dock ganska mäktig och texterna innehåller många teman som faller mig i smaken så om jag tittar på det completely wicked skivomslaget samtidigt som jag lyssnar på musiken infinner sig en känsla av närhet till mother earth. Samtidigt som jag skriver detta har jag öppnat ett annat fönster i webbläsaren och surfat in på Ginzas hemsida där jag till min glädje ser att samma artist har spelat in flera skivor till. Det är alltid så roligt när man upptäcker något nytt som blåser bort en totalt (no pun intended)!

roger1

Vinterdäck

Idag har jag skruvat på min van. Jag håller den väldigt kär men får erkänna att den ibland vållar mig mer trouble än nytta. En dörr går inte att stänga så jag har knutit fast den med ett snöre i ett golvfäste. Ratten sitter till höger så jag måste titta väldigt noga när jag ska svänga här i Sverige. Fastän jag har ägt den sedan April 1968 är det fortfarande många saker jag inte vet hur man lagar själv för jag är inte så intresserad av motorer om de inte sitter i spaced out synthesizers. Det var Dik Mik som skulle låna vanen när dörren gick sönder. Han såg sig inte för och hamnade i en otäck accident som skadade både honom och dörren. Han lovade att laga den men har nog glömt bort det nu och jag vill inte tjata när det gått så lång tid. Han har ju trots allt lovat att hjälp mig med gräsklipparen och jag tycker det är viktigare eftersom vanen ändå startar.

Ibland när mitt liv går lite för fort, till exempel de två gånger jag blivit ombedd att sluta i Hawkwind, tycker jag om att ta min van och åka ut till en parkeringsficka där jag kan sitta själv och bara listen to bilarna som susar förbi. När trafiken flyter som den ska känns det nästan som när jag spelade flöjt inuti Cheopspyramiden; a spiritual moment, och då blir jag lugn igen. I Sverige måste man byta däck på alla vans på vintern när snön kommer och det har jag börjat med idag. På fredag ska jag åka till the grocery store för att handla så jag måste se till att vara klar till dess, helst redan på torsdag så att jag kan efterdra the bolts fredag morgon medan Dik Mik fixar klipparen.

Bloody bag!

Imorgon kommer Dik Mik på besök om allt går som det ska. Som jag ser fram emot att återse min ol’ mate från tiden som saxophonist och flöjtist i Hawkwind! Idag när jag gick ut på gården såg jag att en plastkasse, som jag omedelbart identifierade som en Ica Skutan-påse eftersom jag brukar handla där, hade blåst upp på taket till kallgaraget. Så kan det ju inte se ut när jag får besök, förstås. Så jag gick till boden och hämtade en räfsa för att försöka komma åt påsen. Tyvärr gick det inte att nå den. Då kom jag på att jag kunde ta skaftet till sopkvasten på farstubron och tejpa ihop det med räfsan för att få ett längre verktyg. Men jag nådde ändå inte. Jag blev topp tunnor furious. Var jag då tvungen att gå efter stegen i garaget? Isåfall var det nödvändigt att backa ut min van och det pallade jag inte. Men då kom jag på att jag kunde ta med mitt verktyg upp på övervåningen och försöka komma åt påsen genom fönstret på husgaveln. Så jag tog med mig den flera meter långa pinnen in i huset och upp för trappan. Klumpig som jag är så lyckades jag riva ner en garntavla föreställandes en uggla med porslinsögon så att ögonen flög av. Jag hängde tillbaka tavlan ändå eftersom det inte syns så mycket att den inte har några ögon om man inte tänker på det. Sen öppnade jag fönstret, skickade ut pinnen och skulle till att försöka få tag på påsen. Men tror du inte att den var försvunnen! Den hade blåst bort under tiden jag släpat upp grejen för trappan (jag fann den senare intrasslad i tvättvindan).

Jag har skurat toaletten och ställt i ordning gästrummet – lagt fram handduk och gjort fint. Sedan gick jag till busstationen och köpte ayahuasca av en peruan. Nu ska jag fixa lite med kärran, så förhoppningsvis är allt i ordning till imorgon. Kom tillbaka då så får du veta hur nice vi har det jag och Dik Mik (se bild).

Featured image