Några tankar om fotografi.

Hej,

Nick här, f.d saxophonist i Hawkwind. Jag har tänkt på en sak. För ett tag sedan besökte jag några goda vänner. Vi badade badtunna och drack Fernet Blanca, bland annat. Vid ett tillfälle under kvällen ville min mate ta ett kort av mig och jag sa naturligtvis att det var fine. Nuförtiden har ju alla digitalkameror så att man kan se direkt hur bilden blev. När jag såg bilden lade jag märke till att jag log med munnen öppen. Eftersom det var på kvällen använde min kompis blixt när han tog fotot så min munhåla lystes liksom upp. Den liknade en djup grottgång. Man kunde se rakt in i den. Tungan, tänderna, gomseglet, allting. Jag tyckte det kändes konstigt. Jag blev illa till mods och därför bad jag honom ta ett nytt foto. Efter vissa påtryckningar gick han med på det och att ta bort det gamla. Den här gången var jag noga med att hålla munnen stängd, trots att jag log och trots att andra närvarande talade till mig hela tiden. Men när jag såg den nya bilden var jag inte nöjd med den heller. Jag såg liksom inte ut som mig själv, riktigt. Inte precis som på den här bilden från min tid i rymdrockbandet Hawkwind där jag bland annat spelade saxophone och flute.

Featured image

Det hela löste sig genom att jag ställde mig intill en stark lampa som gjorde att man inte behövde använda någon flash och log med munnen halvöppen.

/Nick

Advertisements

Bra köp.

Imorse när jag skulle ner till affären och köpa lite groceries såg jag där en folksamling som samlats kring några bilar på parkeringen. Först blev jag taken aback, förvånad. Aldrig förr har jag sett en folksamling på den platsen och jag undrade vad som hade hänt. Var det något hemskt? Jag gick fram för att se efter vad som stod på. Det visade sig att det var en car boot sale, en backluckeloppis. Jag blev ivrig och gick runt mellan bilarna och studerade varorna som erbjöds och det var då jag hittade de här killbyxorna.

Featured image

Jag kunde inte tro hur tur jag hade. Jag frågade mannen som sålde dem vad de kostade och han svarade 75 SEK (5 GBP). Vi började prata och när han fick höra att jag spelat saxophone i Hawkwind sänkte han priset till en jämn 50-lapp. Han hade inte hört talas om Hawkwind, tyvärr, men blev imponerad nevertheless. Jag bestämde mig där och då för att nästa gång det är loppis – om tre veckor – då ska jag själv ta bilen ner till affären och sälja kassettband och CDr-skivor med lite smått och gott från min tid i Hawkwind. För att locka till mig kunder och påkalla folks uppmärksamhet ska jag ta med mig saxen och blåsa ett spaced-out solo. Jag gör dock inte det här bara för att tjäna pengar, även om det förstås inte skadar, utan för att connect with the community och göra folk medvetna om min musik.

Längtar till Dik Mik kommer. Har köpt en flintastek som vi kan lägga på klotgrillen och en kasse starköl att skölja ner den med. Steken alltså.

/Nick

Bloody mess!

Vilket oreda jag ställt till med! Har länge tänkt att jag skulle serva gräsklipparen – smörja den, rensa filter osv. Så igår gick jag ut i boden och började ta isär den. Det gick bra. Jag var på bra humör och visslade saxsolot på ”Lord of Light.” Jag gick så in i arbetet att jag inte tänkte på vad jag gjorde och var jag lade alla lösa skruvar och var de skulle sitta och sådär. Men sen ringde det på mobilen. Det var Dik Mik, elektronikkillen i HW, som ringde och ville säga att han köpt en begagnad Fiat Panda. När jag svarade sa han i luren “This is Earth Calling”. Han har alltid varit så där, Dik Mik. Han har alltid någon kvickhet i bakfickan. Det var länge sedan vi talats vid så vi chatted i mer än en timme om allt mellan himmel och jord, högt och lågt. Men när vi lagt på var det som att jag kommit ut ur min bubbla. Nu blev jag medveten om alla gräsklippardelar som låg huller om buller på arbetsbänken. Jag blev alldeles kall. Jag tänkte ”Ånej, Nick! Du har gjort det igen.” Med darrande fingrar började jag försöka sätta ihop allt igen. Jag försökte minnas var allt skulle sitta, men to no avail. Kanske är en av anledningarna till att det ofta blir så här de kopiösa mängder syra vi brukade ta i slutet av sextiotalet. Jag fick se mig nödd att ge upp för tillfället och gick in och kokade en kopp kaffe. Och nu sitter jag här och bloggar.

/Nick

DS. Update! Att jag inte såg det! Svaret stirrade mig i ansiktet. När det slutligen gick upp för mig var jag tvungen att skratta för mig själv. Haha! Självklart! Dik Mik kan ju sånt där. Jag hade ju honom på tråden för bara en stund sedan. Jag ringde upp honom och förklarade the problem. Han bokade genast en flygbiljett och kommer i övermorgon för att sätta ihop klipparen igen och bara umgås. Vilken härlig vändning! DS.

Sjuk morgon!

Shit vad trött jag är alltså! Känner mig jävligt seg. Igår kunde jag inte somna. Jag bara låg och vände mig och snodde runt. Det var som att det blev för varmt med täcke, men för kallt utan. Så där låg jag och drog täcket över min kropp ena stunden, för att dra bort det den andra. Anyway, till slut måste jag ha somnat, för jag vaknade vid sextiden på morgonen av att en jättestor fågel hade slagit sig ner på fönsterbläcket och liksom pickade på rutan så att det uppstod ett jättehögt noise. Sömndrucken och förvirrad vacklade jag fram till fönstret. När jag var helt intill rutan avbröt fät sitt pickande och dess stora, liksom glasaktiga ögon mötte min blick. Sen flög den bara sin väg, plötsligt. Jag förstår ju förstås att den här händelsen inte bär på någon special significance, men det kändes som att den ville säga mig något. “Good morning Nick,” kanske. “I like your style. Never stop playing that wicked saxophone!” Under hela frukosten (äggmacka) kunde jag inte sluta tänka på fågelns pliriga blick och dess snabba flykt upp mot friheten. Jag kom att tänka på två rader från Space Ritual:

Only the rushing is heard
Onward flies the bird

De raderna är jag jävligt nöjd med.

Det är i alla fall en grej som är bra med att komma upp tidigt på morgonen och det är att man har mer tid att göra saker. Så nu ska jag gå ut till boden och fixa lite sånt där som aldrig blir gjort.

Första posten!

Hi space explorers.

Det här är Nick som skriver. Nu kanske du undrar, “Vem är Nick?” Låt mig förklara. Jag föddes 1940 i Oxford. Det ligger i England, där jag kommer från. Som ung man spelade jag saxophone i rymdrockbandet Hawkwind. Det var en rolig och exciting tid. Efter att bandet spårat ur och börjat spela något slags 80s pop music som sög tog jag beslutet att packa min kappsäck och flytta till en mellanstor svensk stad och lära mig svenska. Jag ser tillbaka på min tid i Hawkwind med varma känslor och det är delvis därför jag har startat den här bloggen. På den här bloggen kommer jag att dela med mig av my memories från min tid tillsammans med de andra killarna i bandet. Men jag kommer också att skriva om andra saker. Livet är ju inte bara att spela saxofon i Hawkwind. Som jag ser det är livet the great unknown, the unsolved mystery. Förutom att spela sax i Hawkwind är ju livet också till exempel att leva, älska, kolla på TV och att slinta på farstubron när man ska gå ut till bilen och sätta på motorvärmaren så att man ramlar och slår sig så illa att man får ett stort, ruskigt blåmärke rakt på låret – och mycket, mycket mer. Hoppas ni vill titta in och läsa mina poster då och då.

Nu kör vi!

We were born to go, to blow the human mind!