Mr Dibs goda råd

De sista dagarna har varit riktigt lyckade! I onsdags satt jag som vanligt och skrev i Hawkwind-tråden på Classic Rock Forum när jag hittade ett riktigt spännande inlägg. Det var postat av Hawkwinds gamla roddare och nuvarande andrebasist och poesiuppläsare Mr Dibs och handlade om hur man bäst skyddar sig mot negativ kosmisk strålning. Detta är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och Hawkwind intog tidigt a stand against the negative forces i världen som hotar Universal Love. Ett bra sätt för att motverka denna negativa strålning är att bygga orgoniter och placera ut i världen, ett fenomen som Hawkwind exempelvis tar upp i Orgone Accumulator på Space Ritual. Dessa amazing inventions samlar upp negativ energi och förvandlar den till positiv genom filterlager av organiska och icke-organiska material. Amazing stuff!

Men nu skrev Mr Dibs för att berätta att han själv utvecklat en metod för personligt skydd som gick att bära med sig. Då riktiga orgoniter ser ut ungefär som stora cyntetiska pyramidstenar och ofta blir väldigt tunga, och därför besvärliga att carry around, så läste jag med stort intresse om hans tips att alltid bära Wellington boots, solglasögon och skinnhatt som ett alternativ. Detta har jag själv länge misstänkt och det var därför väldigt glädjande att läsa samma sak skrivet av någon annan, och dessutom i ett vetenskapligt sammanhang som Hawkwind-tråden på Classic Rock Forum som har tusentals kritiska läsare som granskar och debatterar allt som skrivs.

Jag skrev en uppmuntrande post som svar och tackade Mr Dibs för att han uppmärksammar världen once more på problemet med negativ strålning och avslutade med att erbjuda mina tjänster som cosmic saxophone player om han någonsin behövde pålägg för back brain stimulation till något soloprojekt. När jag sen gick ut i boden för att fortsätta mitt vårprojekt med att trassla ut reven till mitt fiskespö insåg jag att golvet var fullt av metallspån efter att Dik Mik svarvat en grej. Metallspån är en av de viktigaste inslagen när man ska bygga en kraftfull orgonit så jag bestämde att fiskespöt fick vänta och slog istället en signal till Dave Brock och bad honom lämna över luren till Mr Dibs. Dom befann sig på någon slovakisk hårdrocksfestival och höll på att uppträda så det var lite svårt att höra vad Mr Dibs sa på grund av alla spaced out tunes från resten av bandet och han bad att jag fattade mig kort då dom strax skulle gå över till att köra en asfet version av Welcome to the Future som krävde dubbla basister. Jag förklarade kort bakgrunden till hur trasslet på fiskespöt hade uppstått när jag och Dik Mik skulle gena genom ett buskage och allt blev så komplicerat att vi till slut fick ge upp och ta vanen in till stan och beställa fish and chips istället. Sen övergick jag raskt till mitt huvudsakliga ärende och bad om Mr Dibs bästa tips för att skapa en riktigt kraftfull orgonit som kunde fånga upp all negativ energi i min omgivning och förvandla den till positiv. Eftersom jag redan hade metallspån var allt jag behövde skaffa tydligen bara några kristaller och sedan gjöt jag in allt i omättad polyester som jag borde kunna köpa på en vanlig båtaffär och sen var det klart.

Som tur var hade jag även några bitar kristall hemma som jag hackat loss från skulpturen Grön eld några år tidigare när jag besökte Umeå för ett sologig på Droskan. De låg i en gammal kaffeburk in the kitchen cupboard så jag fyllde på med metallspån upp till locket och begav mig sedan iväg i vanen för att hitta en båtaffär. Det var lättare sagt än gjort och jag tvingades åka ändå till Gävle innan jag hittade någon och då var den stängd. Hellre än att erkänna mig besegrad körde jag dock upp halvvägs på the pavement, stängde av motorn och lutade mig tillbaka i baksätet där jag rökte en välstoppad pipa och sedan tog fram min saxophone och spelade en timme eller två. Vanens väggar gav en härlig resonans och jag ska nog testa att spela in där någon dag. När jag vaknade dagen efter hade the shop öppnat så jag knallade in och förklarade mitt ärende och blev hänvisad till ett hörn där det fanns omättad polyester i femlitersdunkar. Prislappen motsvarade inte riktigt min budget men jag lyckades pilla loss ett rött klistermärke med texten ”50% pga kort datum” från en burk maggot i fiskeavdelningen och fäste på dunken så att den blev lite överkomligare.

Jag råkade även få med mig en uppblåsbar barnpool under västen när jag lämnade affären och denna kom väl till pass för att gjuta själva orgoniten. Metallspånet punkterade den i och för sig ganska fort så att all luft försvann men jag lyckades lösa det skapligt ändå och formade massan till en primitiv pyramid, som nog inte godtagits av en pharaoh men ändå var good enough for me. Eftersom det var starka krafter jag arbetade med kontrollerade jag först noggrant att det inte fanns några hål i mina Wellington boots och drog ner skinnhatten till toppen av mina snabba solglasögon innan jag satte igång.

När jag stod på the pavement med händerna i sidorna och beundrade mitt verk kom en dam gående på the pavement. Hon bar en vackert batikfärgad klänning, blommiga Wellington boots och drog en väska på hjul där det stack upp blast från vad som verkade vara en himla massa morötter. Denna vackra åsyn fick mig naturligtvis att haja till och jag letade febrilt i min hjärna efter något passande att säga som kunde få henne att stanna upp  och ge mig en chans att lära känna henne bättre.

”Excuse me miss, ni råkar inte ha lite plastic padding i er hjulförsedda väska som räcker till att laga en undermålig barnpool?” frågade jag och kände mig genast som ett schmuck för varför skulle hon ha det. ”Nik, is that you?” svarade hon till min stora förvåning och jag kom inte på något annat att säga än att brista ut i Lost Johnny to win some time och försöka komma på vem hon var. När sången var slut applåderade hon och utropade att det lät lika bra som när hon hörde den senast på Assembly Hall i Tunbridge 1982, och då gick det upp ett litet ljus för mig. Jag kom ihåg giget dels för att jag råkade blåsa högt i min saxophone nära Dave Brocks öra och han hotade med att sparka mig igen, dels för att jag träffade en ljuvlig kvinna som spådde min hand och hade tillgång till äkta mexikanskt meskalin. ”Cynthia!” utbrast jag och tog av mig skyddssolglasögonen och gav henne en stor kram. Jag frågade vad hon skulle med alla morötter till och hon förklarade att hon hade munchies och tänkte baka carrot cake. Jag erbjöd henne skjuts i min van så att hon slapp vänta på the bus och hon skrattade högt när hon såg att jag fortfarande hade samma problem med dörren till baksätet som när vi senast sågs.

Hon bodde ute i Skutskär tillsammans med sina 15 katter och bjöd på äkta moroccan hashish som inspirerade mig till att spela ett långt improviserat stycke på min saxophone för dom medan Cynthia bakade carrot cake. Vi pratade gamla minnen och hade supertrevligt. Framåt kvällen var det dags för mig att ge mig av och när jag öppnade bakdörrarna för att lägga in saxophonen fick jag syn på orgoniten som jag helt glömt bort. Jag frågade Cynthia om hon visste något passande ställe i närheten av hennes hus där jag kunde ställa ut den för att sprida positive energy till henne och hennes katter. Hon funderade en stund och hämtade sedan sin slagruta för att få vägledning. Den pekade tvärsäkert åt ett håll och efter att även ha rådfrågat tarotkorten drog hon slutsatsen att den borde placeras ut borta vid radiomasten som tydligen sände ut en förfärlig massa negativ energi. Jag tackade för en mycket trevlig dag och körde bort till masten där jag kastade av orgoniten och brände sedan hem.

groneldn

Här ser ni Grön eld i Umeå. Perfekt om ni behöver få tag på kristall!

Europas fåglar

Ursäkta att jag inte skrivit på länge, med undantag på den vackra psykadeliska räkan jag postade häromveckan. En anledning till att bloggen legat lite på the back burner den senaste tiden är att jag fördjupat mig i Europas många fåglelarter. Jag skulle in till stan för att köpa tyllgardiner, som jag blivit sugen på att ha efter att många gånger noterat sådana i olika avsnitt av East Enders. Men eftersom jag aldrig tidigare haft för avsikt att köpa gardiner utan mest fått dem av välvilliga grannar visste jag inte vart jag skulle gå, så jag gick planlöst runt i stan och letade. Jag frågade en liten tant i sjalett som satt lutad mot en betongsugga och tiggde pengar, tyckte att hon såg ut att kunna veta, men fick bara en obegriplig rotvälska till svar. Men då mötte jag i ett shop window en fågels penetrerande blick, plötsligt. Alltså, det var inte en riktig fågel, utan en artist’s rendition av en uv på framsidan av den excellenta skriften Europas fåglar. Genast gick jag in i affären, som var ett antikvariat, förklarade för mannen att jag var the sexophone player and flöjtist i Hawkwind, nynnade en förkortad version av Orgon Accumulator, och bad att skyndsamt få veta priset på boken.  Det var överkomligt, tyckte jag, så jag sa att jag tog den på krita och gick sedan till puben Hassans Spel & Bira, där jag försjönk i lektyren.

Det är två saker som är fucking excellent med fågelböcker. Det ena är att de består av både text och bilder, så när man blir less eller är för spaced out och inte vill läsa kan man titta på bilderna, och vice versa: när man inte vill kolla på bilderna, kanske har man ledsnat eller finner dem hotfulla, kan man läsa om olika fåglars läten och boplatser och så. Det andra är, förstås, att de handlar om fåglar. Tillfrågad av Dik Mik sade jag en gång att om jag skulle vara ett djur skulle jag vilja vara en örn. Tänk att kunna flyga! Jag tror vi människor drivs av en vilja att kunna göra det. Vi vill lätta från vårt inrutade liv på marken och sväva iväg mot horisonten. Vi skulle kunna flyga iväg och dricka från en crystal clear fjällbäck, segla mellan molnen och vara fria, eller slå oss ner i ett träd och hämningslöst para oss med andra fåglar. En betydande del av Hawkwinds musik handlar om just denna önskan.

Jag drogs först till fåglar genom att ha tänkt ohälsosamt mycket på ägg. Jag tycker att ägget är en mystisk och tankeväckande företeelse. Ett slags extern, förkalkad livmoder? Detta intresse ledde mig bakåt till ursprunget till ägget, nämligen fågeln. Jag blev medveten om att världen är full av våra befjädrade vänner. Sedan var det den där mystiska upplevelsen jag hade och skrev om hösten 2014 när jag mötte ett slags andeväsen i en fågels hamn, som satt på mitt fönsterbleck och såg på mig. Detta var verkligen det som fick mitt intresse för fåglar att vakna på allvar. Men sen glömde jag liksom bort det, framtill nu.

Ha en riktigt spaced out torsdag alla space explorers!

/Nik

EFTERLYSNING!

Igår när jag skulle baka kladdkaka var receptet som jag skrivit upp på en piece of paper och tejpat upp på kylsåpet borta. Jag letade hela kvällen men gav till slut upp och valde att sova på saken. Tyvärr hjälpte det inte alls för jag har fortfarande inte hittat det. Om någon av mina readers får syn på en lapp som blåser och virvlar runt i vinden så kan det mycket väl vara min så säg gärna till var ni såg den i så fall. That would be much appreciated.

One universal love.

The Blue Planet

Efter att ha sett om ett gammalt avsnitt av The Blue Planet kom jag att tänka på hur psychedelic det är med vatten. Vatten är ju som bekant alltid plusgradigt, för om det blir minus fryser det till is. Ändå sjunker det när det landar på marken och rör sig nedåt mot jordens kärna där det är flera tusen grader varmt. Men samtidigt dunstar det också uppåt mot rymden och där kan det vara mer än 100 grader minus celsius, har jag sett på en dokumentär. Vatten beter sig alltså precis tvärt om mot the laws of nature. Jag finner detta otroligt fascinerade och undrar vad Sir Newton hade sagt om något påtalat detta för honom! Tror bestämt att jag ska ägna eftermiddgen åt att författa ett nytt saxophone stycke som ska heta Newton forgot about the Water.

Godspeed to you all.

Good bye to Ian

Jag har deltagit i det sorgliga firandet av min band mate och vän Ians plötsliga bortgång. Det var i United States och hur jag tog mig dit är lite svårt att förklara men Dik Mik hjälpte mig genom ett knep han utvecklat där man bokar biljetter och sedan får tillbaka pengarna genom att göra en grej med sitt credit card.

Jag gick in i kapellet och drack en hälsningsshot av välsignad ”Jack” och tog ett Lemmy-plektrum innan jag satte mig på en av de främre raderna tillsammans med Ians son Paul. Det var en sorglig men bitvis humoristisk tillställning med familj, vänner och beundrare. När ceremonien var slut och de flesta börjat avlägsna sig plockade jag fram min saxophone för att framföra en sista hälsning till honom. Men jag tyckte det var bäst att vänta tills de andra gått så att Ians egen glans inte skulle blekna i deras minnen av mitt framförande. Jag hade skrivit en egen text till When the Saints go Marchin in och sjäng ”OH WHEN THE SAINTS, GO MARCHING IN, OH WHEN OLD LEMMY GOES MARCHING IN, OH WHEN OLD LEMMY GOES MARCHING IN, WELL I WANT TO BE IN THAT NUMBER, WHEN OLD LEM GOES MARCHING IN”. Sen satte jag saxophonen mot läpparna, vände mig om och marcherade vördnadsfullt ut ur byggnaden samtidigt som jag spelade en vacker meolodi som förhoppningsvis skulle leda Ians själ upp bland stjärnorna och vidare till andevärlden.

Vid altaret träffade jag förresten min gamle vän John Osbourne som frågade om jag fortfarande spelade på festivaler. Jag blev glad att han fortfarande kom ihåg mig och gjorde en mental note att höra av mig till honom nästa gång jag har spelning för att fråga om han vill vara med. Allas karriärer går upp och ner och kanske var det ett diskret sätt av honom att be om hjälp för att lyfta sin egen.

Sen gick större delen av sällskapet till en pub som heter Rainbow Bar & Grill där jag gjorde mitt bästa för att få alla på gott humör genom att spela på min saxophone hela natten.

Farväl my dear Ian, det var en fin tid vi delade tillsammans. När vi senast sågs i en loge gav jag honom en styrkekram, en puss på pannan och en lyckönskan. Jag hoppas det fick honom att känna sig bättre den sista tiden.

We love you Lemmy. xxxx

Mustig korvsoppa

Dik Mik har varit ganska nere sista tiden. Enda sedan hans wigwam brann ner i en force majeure har det varit lite som att något fattas hos honom. Jag hade hoppats att snön skulle komma snart så att han kunde bygga en ny borg, men the weather verkar inte riktigt vara på Dik Miks sida just nu, unfortunately. Vi har repat lite men ofta slår han bara på ett back track på sin sampler och drar ner mössan för ögonen. Idag var det i alla fall lite bättre för jag hittade ett häfte med rikskuponger instoppat i en faktabok om the Kalahari Desert inne i badrummet och bjöd ut Dik Mik på middag. Vi gick till Dileks grill som vanligt och beställde korv med pulvermos, och eftersom det räknas som en så kallad meal ingick även Pepsi Cola 🙂 Dik Mik mumlade något om att korven kunde haft en svartare stekyta men det märktes ändå hur maten fick honom på bättre humör.

Till slut hade han blivit så pass glad att han drog upp blixtlåset på magväskan och frågade om vi skulle gå runt knuten och gräva ner en stridsyxa. Vi satt på avfallscontainern och tittade på stjärnorna när jag plötsligt kom att minnas förra julen och min stödkonsert för the elderly tillsammans med Dilek. På sätt och vis var det startskottet för den framgångsrika turné jag befunnit mig på det senaste året som tagit mig till bland annat Näsåker, Köping, Västerås, Sala och Säter. Precis som många andra rockstjärnor who wrestles with success så hade jag inte så många pennies kvar nu när året började närma sig slutet, men vad gör väl det. Det viktiga är att ha det bra och sprida universal love och det har jag sannerligen gjort.

Jag kände mig varm inombords och fick lust att sprida mer kärlek så här i juletid, så jag klappade Dik Mik på axeln och frågade om han hade lust att ge några pensionärer en pleasant surprise. Han nickade förstående så vi gick till vanen och hämtade min saxophone och ett regnrör och begav oss sedan över torget. Dörren vid lastkajen till äldreboendets matsal var olåst så vi skyndade oss in så att det skulle bli en överraskning även för personalen. Så fort vi kom in i matsalen blåste jag igång en wicked tune för att fånga allas uppmärksamhet och Dik Mik utropade att frälsaren var tillbaka och redo att rädda dem alla. Sedan spelade vi en låt som är svår att avgöra så här i efterhand hur lång den egentligen var för jag fick en väldig feeling och försvann liksom in i musiken. Jag tror dock den var ganska lång för när vi var klara kom en person från personalen fram och förklarade att luciatåget redan varit här och att vi nog gått fel. Jag förklarade vilka vi var och att detta var en julgåva och då tackade hon så mycket och bad oss sluta men att vi gärna kunde få lite mat om vi var hungriga. Jag var mätt eftersom vi just ätit men Dik Mik hade plats för lite mer och försedde sig glatt av den mustiga korvsoppan som bjöds. Sedan dess har han varit på strålande humör så kanske var det på något märkligt sätt hans aptit som försvann med wigwamen men som nu har kommit tillbaka 🙂

Peace to you all.