Obscured by Clouds

Ahh, what a wonderful day! Jag vaknade ganska tidigt till tonerna av fågelsång som kom från hönsgården. Det visade sig att en kråka hittat några trasiga maskor i nättaket och kommit in för att hälsa på sina artfränder. Nu sjöng den högt som för att påkalla en högre makt att hjälpa den ut och jag kände instinktivt att universum nog utsett mig att utföra denna uppgift. Vis av tidigare incidenter började jag med att söka efter mina snabba solglasögon för att skydda mig mot eventuella näbbrelaterade olyckor. Unfortunately verkar jag ha förlagt dem men ute i boden hittade jag mitt cyklop som fungerade lika bra för ändamålet. Med lugna steg klev jag in i hönsgården och nynnade ett harmoniskt om-mantra för att inte stressa kråkan och när jag fått in den i ett hörn och den tog sats för att försöka flyga förbi mig smashade jag till den med mitt tennisracket som jag gömt behind my back. Den förlorade tillfälligt sitt medvetande till another dimension och jag bar försiktigt ut den och placerade den i mitten av den svarta askcirkel som var allt som återstod av Dik Miks wigwam. Jag hämtade sedan min saxophone och spelade en uppmuntrande version av ”The Wizard Blew His Horn” för att väcka den och när den kvicknat till steg den likt the Phoenix mot skyn och försvann ut i skogen i majestätisk prakt. Jag vet inte riktigt varför men jag fick i alla fall feeling och följde efter den in i skogen.

Eftersom kråkan flög och jag gick på marken tappade jag ganska snart bort den. Jag fortsatte dock spela på min saxophone och lät den guide me through sticks and stones tills jag kom fram till en liten sjö som jag inte minns att jag sett förut. Jag hade vid det här laget hunnit bli ganska biten av mosquitos eftersom jag inte kunde vifta bort dem utan att sluta spela på min saxophone. Jag fick då ytterligare en ingivelse och kastade av mig alla kläder och sprang ut i vattnet som var både varmt och härligt. Jag blev plötsligt medveten om att jag fortfarande hade mitt cyklop på och kunde därför se under vattnet vilket var mycket groovy. Jag försökte göra en snorkel av ett vassrör för att kunna vistas längre under vattnet såsom jag hört att North Americas ursprungsbefolkning gjort, men det var svårare än jag trodde och jag stack mig flera gånger på tungan. Då fick jag ytterligare en gudomlig ingivelse och vadade upp och hämtade min saxophone. Jag tryckte in mina strumpor i hålen som normalt öppnar sig när man trycker på knapparna och plockade bort den lilla glasspinnen från munstycket. Jag hade nu en snorkel som i och för sig var lite tung att bära men som kunde supply me with air när jag satte mig ner på botten en bit ut i sjön. Upplevelsen var mycket psychedelic och när jag tittade upp mot vattenytan såg det ut ungefär som omslaget till Pink Floyds skiva Obscured by Clouds.

One love to you all ❤

saxt

Gong – Live at Dingwalls Dance Hall

Det har varit lite konstig stämning här i huset de sista två dagarna och jag har åter fått känna på farorna som framgång för med sig. Det känns väldigt ledsamt att berätta men jag och Dik Mik har varit osams.

Det började med en small disagreement om vem av oss som skulle hämta den långa skarvsladden så att vi kunde titta på Keeping Up Appearances i kuddhörnet som vi inrett i Dik Miks rum på vinden. Jag var den som tvingats hämta den efter att grannarna kommit hem från semestern och motsatte sig att jag lånade deras electricity, och därmed tyckte jag att det inte var mer än rätt att jag låg kvar i kuddhögen och övade lite garden can för mig själv medan Dik Mik skötte kabeldragningen från köket. Först petade han sig bara i näsan, släppte en brakskit, och svarade att han inte hade någon lust just nu. Jag tänkte att han antagligen hade ytterligare ett cloud of gas som väntade på att komma ut så jag funderade inte mer på saken utan kastade upp min mässingsdosa i luften och fångade den med fötterna några gånger och väntade på att nästa brakare skulle komma.

När han släppte väder ännu en gång skämtade jag och sa att det lät som öppningsspåret på The Xenon Codex, en skiva med Hawkwind som spelades in efter att Dik Mik fått sparken och jag fått sparken för andra gången från bandet. Det är egentligen en ganska bra skiva men vi brukar skämta så om Hawkwind-album där inget av oss är med eftersom vi vet att de hade låtit ännu bättre med lite cosmic saxophone och sonic electronics on top. Dik Mik brukar alltid skratta gott åt såna skämt men den här gången svarade han bara oengagerat att han inte alls tyckte det lät särskilt likt. Jag anade att allt inte var riktigt som det skulle och frågade hur det var med honom, men han svarade bara kort att: ”-It’s nothing mate, just having a Ryan Air day that’s all” och rullade åt sidan och tittade in i väggen. Jag väntade ytterligare några minuter på att han skulle gå och hämta den långa skarvsladden, men när jag istället hörde snarkningar var måttet rågat. Med ett välriktat kast slängde jag upp min lilla mässingsdosa så att den for i en båge och landade på Dik Miks huvud. ”-Oopsy Daisy, sorry mate”, ljög jag för att få det att framstå som en olycka, men Dik Mik reagerade med att skrika argt rätt in i väggen att han var trött på att jag aldrig kunde låta honom vara ifred, att mina höns var otrevliga, att jag förstört hans romans med grannfrun genom att stjäla deras electricity, att min uggletavla aldrig kommer bli klar, att jag medvetet låtit hans snöborg smälta, att Roger Pontare sjunger dåligt, och flera andra otrevligheter som jag inte vill nämna för er. Jag blev först chockad över hans elaka ord, men tröttnade till slut på att höra dem och skrek istället tillbaka att det minsann inte är så roligt alla dagar att hitta Dik Miks underwear i the microwave, att kliva barefoot på skruvar och muttrar från maskiner han modifierat, att han skrämde hönsen med sin mössa, att han borde sagt förlåt till Dave Brock när han råkade elda upp hans bästa batikbyxor istället för att gömma dom bland Liquid Lens ljusgrejer, att det var uncool av honom att ringa Monica Backströms telefonsvarare och flörta när jag har ett pågående affärssamarbete med henne, att det var Dik Miks fel att jag blev tvungen att låna electricity av grannen, och några andra saker som jag inte tagit upp tidigare för att jag tycker mycket bättre om harmoni än kaos. Medan jag räknade upp alla orättvisor rullade Dik Mik över på rygg och började skrika nya saker och sparka med benen i luften. Vi låg så och käbblade fram och tillbaka ett bra tag, tills Dik Mik sa något som fick blodet i min kropp att frysa till is och mina känslor att bubbla över: ”-And your saxophone playing is bloody rubbish!”.

Jag kände att måttet var rågat och stormade ner för trappan och ut i wigwamen där jag satte mig i lotusställning och lät tårarna forsa över mina kinder. Jag kände mig arg och sårad på samma gång för vissa saker säger man bara inte till en kamrat. Jag tycker till exempel att Del Dettmars synthesizers låter bättre än Dik Miks på Doremi Fasol Latido, men eftersom jag inte vill såra Dik Mik säger jag alltid bara att skivan är en masterpiece i sin helhet. Jag är medveten om att jag inte är universums främsta saxophone player när det kommer till fingerfärdighet men jag har faktiskt aldrig försökt få någon att tro det heller. Jag vill bara frambringa en cosmic atmosphere och spela lite enkel space rock och jag tvingar nästan aldrig någon att lyssna om den inte vill. Hulkandes försökte jag få kontakt med mitt spirit animal men var för upprörd för att ens snudda vid nirvana. Det började bli kallt och jag förbannade Dik Miks useless wigwam som vinden blåste rakt igenom, om en indian såg den skulle den förmodligen bara skratta åt det amatörmässiga bygget som jag låtit honom bygga i min trädgård.

Jag satt där ute tills det blivit mörkt och jag hörde hur ytterdörren öppnades. Dik Mik knackade försiktigt på totemdjuret som stod utanför wigwamens ingång och frågade om han fick komma in. Helst inte, svarade jag, men det gjorde han i alla fall. Dik Mik satte sig ner och började med att be om ursökt för det han sagt. Han förklarade att han inte menat det och bara råkade säga så där om mitt saxophone playing för att han egentligen var arg på sig själv. Han har alltid varit den tuffa av oss men innerst inne kände han sig inte alls tuff längre utan liten och sårbar. Från att ha varit en framgångsrik master of electronics i Hawkwind kände han sig numera bara som en föredetting som såg på när hans vänner badade i framgång. Dave Brock turnerade med Hawkwind för utsålda pubar och cruise ships över hela världen, Del Dettmar turnerade för nästan lika utsålda pubar med en alternativ upplaga av Hawkwind, Ian Kilmister och jag har lagt Hawkwind bakom oss och startat nya framgångsrika band. När Dik Mik berättade detta kände jag hur ilskan försvann och jag började istället tycka synd om honom. Jag torkade tårarna, snöt mig i lite halm från ett värprede och klappade Dik Mik på axeln medan han tittade bedrövat i backen och frågade om jag kunde förlåta honom för det han sagt. Självklart kunde jag det för det hela var ju bara ett missförstånd som berott på avundsjuka över mina framgångar det senaste halvåret. Vi delade på en pipa och innan vi gick in frågade jag Dik Mik om han ville sluta som roddare och istället bli medlem i mitt band. Jag fick en stor kram tillbaka och vi kom överens om att lägga denna tråkiga dag bakom oss och titta på Gong – Live at Dingwalls Dance Hall istället. Vi drog tillsammans upp den långa skarvsladden till vinden och bäddade ner oss i kuddhörnan med te och skorpor.

Jag hoppas att ni som läser detta tänker på att vara rädda om varandra och inte låter framgång förstöra vänskapsband.

Dik Miks return

Äntligen är Dik Mik tillbaka i Sverige igen. Han blev så glad när han fick höra om garden cans popularitet att han tog tåget genom the euro tunnel och liftade hit från Paris. Först blev han lite ledsen för att jag låtit hans snöborg smälta men det gick över. Vi har haft flera demonstrationer av garden can på torget i centrum och för att locka ditt åskådare har jag spelat på min saxophone och Dik Mik har showat med en självuppblåsande pruttkudde som han uppfunnit. Egentligen fungerar den bara en gång och Dik Mik sköter resten av pruttandet för egen maskin men det är en väldigt bra idé att kalla det en uppfinning.

Det är mest yngre åskådare som blivit intresserade av garden can, men detta är faktiskt en väldigt bra publik för de flesta har parents med sig som går fram och lägger pengar i Dik Miks mössa som han råkade tappa framför oss under vår första demonstration. Vi har även gjort ett gig på Haffas i Ludvika där Dik Mik gästade på sampler och Kaoss pad, så life is good right now!

Jag märker att jag skrivt om lite allt möjligt här på sistone. Vissa inlägg har handlat om kladdkaka och andra har till exempel handlat om fågelinspirerad konst. När jag läser dessa anteckningar nu i efterhand märker jag att jag har många fler kvaliteter än jag till vardags är medveten om. När jag träffar nya människor brukar jag alltid presentera mig som rymdsaxofonist, eftersom det är vad jag ägnat större delen av mitt liv åt. Men faktum är ju att jag även kan mycket annat, jag är till exempel hönsfarmare, sockerbagare, målare, inofficiell medlem i Pink Floyd, vän med Dik Mik, far åt Albert, och mer där till.

dikmik

Här är Dik Mik med en blombukett han plockat till the mrs i huset bredvid mitt. Tydligen har hon flörtat diskret med honom när han var ute på gården och gjorde några tillfälliga lagningar på wigwamen. Kul för Dik Mik!

Ready for take off

Dik Mik sitter på planet nu medan jag skriver det här. Jag och Albert plockar upp honom på flygplatsen sedan drar vi direkt till Köping för spelningen. Har inte hunnit kolla om Granberg kunde betala biljetten men Dik Mik har lagt ut själv så länge. Vad roligt det ska bli att ha honom här igen! Han har lovat att köpa den största Tobleronen de har i the tax free shop så dagen kommer bli bra oavsett hur spelningen går. Jag ser fortfarande lite grummligt på ena ögat men som tur är spelas ju saxophonen med fingrarna. Albert sitter i vardagsrummet och väntar på att vi ska dra så det börjar bli dags att skotta fram vanen ur all snö så vi inte blir försenade. Dörrarna har frusit ihop så vi kommer inte ha några problem med den som inte går att stänga i vanliga fall. Ibland har man helt enkelt Amon Ra på sin sida!

Bokning!

Igår eftermiddag ringde jag till Per Granberg på Birdnest records. Det gick inte riktigt som jag hoppats men jag känner fortfarande att det är ett steg i rätt riktning. Tyvärr låg hans skivbolag lite på is för tillfället för det är inte så många i Sverige som köper CD-skivor just nu. Det visade sig dock att han lyssnat mycket på Hawkwind och var väl bekant med min kosmiska saxophone så han erbjöd mig att komma och spela på hans restaurang Ögir i Köping. Jag tackade ja och förklarade att jag på senare tid skaffat mig ganska breda kunskaper om att spela inför restaurangpublik.

Jag blev faktiskt lite tagen av situationen, även om det ju var jag som ringt upp honom för att prata business. Jag försöker alltid hålla en positive attitude men inners inne kändes detta lite som att greppa efter ett halmstrå. Varför skulle en svensk skivbolagsdirektör som ger ut halvrisiga Slade-covers vara intresserad av en åldrad musicnaut? Men som vanligt visar sig universum oberäkneligt! Denna bokning var en viktig belöning till min självkänsla och hjälper att hålla mig motiverad att göra min grej. Dealen var förvisso bara reseersättning, mat och bira men vem vet vilka som kommer sitta i publiken. Om jag inte minns fel tror jag Bananarama blev upptäckta när de spelade på en restaurang som Elton John drev så vem vet.

Jag var så nöjd efter samtalet att jag unnade mig två pints of Guinness till maten och sen ringde jag Dik Mik och berättade den glada nyheten. Han gratulerade mig och erbjöd sig att komma över och agera roddare som under the good old days. Det kunde faktiskt vara riktigt bra för snöret som håller fast dörren till baksätet i vanen håller på att skavas sönder så någon skulle behöva byta ut det innan resan. Jag lovade att undersöka om reseersättningen även inkluderade att flyga in en roddare från UK och skulle höra av mig igen. Det är naturligtvis lite märkligt att jag plötsligt är Dik Miks chef men om dealen går igenom ska jag se till att ta hand om honom väl, precis som när jag hjälpte honom att genomföra sin barndomsdröm om att bygga en wigwam förra året (se tidigare inlägg).

Jag slog även en signal till Albert och berättade att farsgubben minsann var eftertraktad hos den berömde Per Granberg på Birdnest records. Först sa Albert ingenting sedan sa han mycket bestämt att han måste få följa med på detta. Jag blev glad att han för en gångs skull vill umgås med mig frivilligt så naturligtvis sade jag ja. Han, jag och Dik Mik i en van till Köping, vilket äventyr! Påminner mig om när Hawkwind for till Leicester för att överraska Jon Lord en gång. Det blev en minnesvärd tillställning som ingen av oss minns någonting av.

Nu ska jag koppla av med lite rogivande saxophone yoga i vardagsrummet. Ska även börja fundera på en set list till spelningen.

Jaaaaa! Triumf!

Hon svarade! Riita svarade att hon hade glömt sin telefon hemma när hon gick till jobbet, nattskift på en pappersmassefabrik. Sen kom hon hem och somnade utan att titta på sin telefon. Men för bara en timme sen, när allt kändes som mörkast fick jag ett svar. Hon skrev att hon gärna ville ta en kopp någon gång! Hon ska till Sverige för att hälsa på sin systerson i mitten av januari och då ska vi mötas någonstans. Varje partikel i min kropp skriker av längtan. Jag ville svara något otroligt överväldigat lyckligt, men jag lade band på mig själv. Hon får inte veta hur anxious jag varit och hur lättad jag är nu. Det är osexigt med män som inte är säkra på sig själva. Det var vad Dik Mik alltid sa till mig när vi var på turné, och han gick alltid hem hos damerna (trots att han inte spelade blås, hehe). Så jag ska vänta ett tag, play the game. Men i min ensamhet tillåter jag mig själv att vara överlycklig. Jag har spelat elflöjtsolot till Silver Machine säkert femton gånger på rad nu och börjar känna mig light headed. Bäst att varva ner lite. Jag ska koka en kopp té och läsa “Stormbringer”, skriven av Hawkwinds gamle vän och Nebulabelönade Michael Moorcock. Fantastic litterature.