Obscured by Clouds

Ahh, what a wonderful day! Jag vaknade ganska tidigt till tonerna av fågelsång som kom från hönsgården. Det visade sig att en kråka hittat några trasiga maskor i nättaket och kommit in för att hälsa på sina artfränder. Nu sjöng den högt som för att påkalla en högre makt att hjälpa den ut och jag kände instinktivt att universum nog utsett mig att utföra denna uppgift. Vis av tidigare incidenter började jag med att söka efter mina snabba solglasögon för att skydda mig mot eventuella näbbrelaterade olyckor. Unfortunately verkar jag ha förlagt dem men ute i boden hittade jag mitt cyklop som fungerade lika bra för ändamålet. Med lugna steg klev jag in i hönsgården och nynnade ett harmoniskt om-mantra för att inte stressa kråkan och när jag fått in den i ett hörn och den tog sats för att försöka flyga förbi mig smashade jag till den med mitt tennisracket som jag gömt behind my back. Den förlorade tillfälligt sitt medvetande till another dimension och jag bar försiktigt ut den och placerade den i mitten av den svarta askcirkel som var allt som återstod av Dik Miks wigwam. Jag hämtade sedan min saxophone och spelade en uppmuntrande version av ”The Wizard Blew His Horn” för att väcka den och när den kvicknat till steg den likt the Phoenix mot skyn och försvann ut i skogen i majestätisk prakt. Jag vet inte riktigt varför men jag fick i alla fall feeling och följde efter den in i skogen.

Eftersom kråkan flög och jag gick på marken tappade jag ganska snart bort den. Jag fortsatte dock spela på min saxophone och lät den guide me through sticks and stones tills jag kom fram till en liten sjö som jag inte minns att jag sett förut. Jag hade vid det här laget hunnit bli ganska biten av mosquitos eftersom jag inte kunde vifta bort dem utan att sluta spela på min saxophone. Jag fick då ytterligare en ingivelse och kastade av mig alla kläder och sprang ut i vattnet som var både varmt och härligt. Jag blev plötsligt medveten om att jag fortfarande hade mitt cyklop på och kunde därför se under vattnet vilket var mycket groovy. Jag försökte göra en snorkel av ett vassrör för att kunna vistas längre under vattnet såsom jag hört att North Americas ursprungsbefolkning gjort, men det var svårare än jag trodde och jag stack mig flera gånger på tungan. Då fick jag ytterligare en gudomlig ingivelse och vadade upp och hämtade min saxophone. Jag tryckte in mina strumpor i hålen som normalt öppnar sig när man trycker på knapparna och plockade bort den lilla glasspinnen från munstycket. Jag hade nu en snorkel som i och för sig var lite tung att bära men som kunde supply me with air när jag satte mig ner på botten en bit ut i sjön. Upplevelsen var mycket psychedelic och när jag tittade upp mot vattenytan såg det ut ungefär som omslaget till Pink Floyds skiva Obscured by Clouds.

One love to you all ❤

saxt

Payin’ the dues

Stärkt av gårdagens framgång tog jag mod till mig idag och gick in på Rusta för att betala plasttofflorna jag av misstag fått med mig därifrån tidigare. Mina gamla skor stod inte kvar men de hade ändå hål i sulan så jag tyckte inte det var så viktigt att få tillbaka dem. Dock uppenbarade sig ett annat problem för affären hade sänkt priset på tofflorna sedan jag var där sist så prislappen jag sparat stämde inte. Att reda ut denna invecklade historia i kassan kändes plötsligt allt för komplicerat så jag beslutade mig istället för att köpa ett till par till det nya reapriset och tänkte att det ungefär jämnar ut allt. Det kändes skönt att betala och göra rätt för mig. Jag köpte även en stor håv som jag tänkte använda till att försöka fånga den mystiska fågeln som gäckat mig under hösten. Vi behöver verkligen ha ett nytt möte för att reda ut alla frågetecken.

Väl hemma igen var det dags för några andra att få betalt. Jag tog min långa skarvsladd och drog ut den till hönsen. Sedan i somras har jag haft återkommande problem med sorkar som invaderar hönsens reden och förser sig av de läckra äggen som värps där. Min förhoppning var att de skulle gå i ide och försvinna under vintern men problemet har snarare blivit värre på sistone och jag har skjutit upp detta bekymmer länge nog. Jag kopplade in högtryckstvätten och brännde på med full stråle mot hålet i väggen där jag tror att sorkarna håller till (måste kommar ihåg att lämna tillbaka den snart, har lånat den av en granne i över ett halvår). Hönsen blev lite stressade så jag pausade tillfälligt och hämtade saxophonen och fortsatte sedan med att spela en lugnande melodi på den med vänsterhanden samtidigt som jag blastade skiten ur sorkhålet med högern. Det blev ganska fuktigt på golvet så jag ställde in en värmefläkt och schasade ut hönsen i wigwamen tillfälligt så de slipper bli blöta om fötterna.

Sea Turtles on the Edge of Time

Streamade just ett naturprogram från BBC, Storbritanniens SVT. Det handlade om de fantastiska havssköldpaddorna i Sydostasien. Jag blev alldeles tagen av de hårda, släta små djuren. Just därför blev jag förskräckt och förfärad när jag fick veta hur många av de nykläckta ungarna som inte ens hinner komma ner till havet från den grop på stranden där de kläcks innan de blir uppätna av måsar. Jag kunde knappt tro det när jag såg hur de små liven kämpade, förgäves, för att kräla ner till säkerheten i den salta oceanen. Det är bloody awful!

Featured image

Jag önskar att jag kunde flyga ner till Sydostasien och stå där på stranden i månskenet när de små skölpaddorna föds, lite som gestalten på framsidan till Warriors on the Edge of Time. Jag skulle ha min saxophone med mig, och varje gång en mås dyker ner mot mina vänner sköldpaddorna skulle jag ta i från tårna och spela ”Dying Seas” så högt att fågeln flyger iväg i ett moln av dun. Kanske skulle jag inte ensam kunna rädda världens bestånd av havssköldpaddor, det är jag medveten om, men jag skulle kunna göra mitt. Även om man inte kan rädda världen kan man i alla fall försöka lämna den bättre än man fann den och om jag skulle kunna rädda bara en sköldpadda skulle det vara värt det.

Så, till mina sköldpaddsvänner vill jag säga:

We were born to go, we’re never turning back
We were born to go, and leave a burning track
We were born to go, and leave no star unturned
We were born to grow, we were born to learn

Sjuk morgon!

Shit vad trött jag är alltså! Känner mig jävligt seg. Igår kunde jag inte somna. Jag bara låg och vände mig och snodde runt. Det var som att det blev för varmt med täcke, men för kallt utan. Så där låg jag och drog täcket över min kropp ena stunden, för att dra bort det den andra. Anyway, till slut måste jag ha somnat, för jag vaknade vid sextiden på morgonen av att en jättestor fågel hade slagit sig ner på fönsterbläcket och liksom pickade på rutan så att det uppstod ett jättehögt noise. Sömndrucken och förvirrad vacklade jag fram till fönstret. När jag var helt intill rutan avbröt fät sitt pickande och dess stora, liksom glasaktiga ögon mötte min blick. Sen flög den bara sin väg, plötsligt. Jag förstår ju förstås att den här händelsen inte bär på någon special significance, men det kändes som att den ville säga mig något. “Good morning Nick,” kanske. “I like your style. Never stop playing that wicked saxophone!” Under hela frukosten (äggmacka) kunde jag inte sluta tänka på fågelns pliriga blick och dess snabba flykt upp mot friheten. Jag kom att tänka på två rader från Space Ritual:

Only the rushing is heard
Onward flies the bird

De raderna är jag jävligt nöjd med.

Det är i alla fall en grej som är bra med att komma upp tidigt på morgonen och det är att man har mer tid att göra saker. Så nu ska jag gå ut till boden och fixa lite sånt där som aldrig blir gjort.