Financial turmoil

Good morning dear readers!

Jag hörde just på radion att idag är sista dagen som det går att handla med mynt i Sverige. Med start imorgon blir alla mynt ogiltiga och man kan bara betala med sedlar. För egen del har jag som tur är inte så mycket pengar så detta berör knappt mig men om ni har några mynt hemma så se till att go shopping today.

Jag hoppas att sedlarna avskaffas snart också så att vi alla kan börja leva utan pengar och bara ta hand om varandra in cosmic solidarity.

❤ Nik

EFTERLYSNING!

Igår när jag skulle baka kladdkaka var receptet som jag skrivit upp på en piece of paper och tejpat upp på kylsåpet borta. Jag letade hela kvällen men gav till slut upp och valde att sova på saken. Tyvärr hjälpte det inte alls för jag har fortfarande inte hittat det. Om någon av mina readers får syn på en lapp som blåser och virvlar runt i vinden så kan det mycket väl vara min så säg gärna till var ni såg den i så fall. That would be much appreciated.

One universal love.

Mustig korvsoppa

Dik Mik har varit ganska nere sista tiden. Enda sedan hans wigwam brann ner i en force majeure har det varit lite som att något fattas hos honom. Jag hade hoppats att snön skulle komma snart så att han kunde bygga en ny borg, men the weather verkar inte riktigt vara på Dik Miks sida just nu, unfortunately. Vi har repat lite men ofta slår han bara på ett back track på sin sampler och drar ner mössan för ögonen. Idag var det i alla fall lite bättre för jag hittade ett häfte med rikskuponger instoppat i en faktabok om the Kalahari Desert inne i badrummet och bjöd ut Dik Mik på middag. Vi gick till Dileks grill som vanligt och beställde korv med pulvermos, och eftersom det räknas som en så kallad meal ingick även Pepsi Cola 🙂 Dik Mik mumlade något om att korven kunde haft en svartare stekyta men det märktes ändå hur maten fick honom på bättre humör.

Till slut hade han blivit så pass glad att han drog upp blixtlåset på magväskan och frågade om vi skulle gå runt knuten och gräva ner en stridsyxa. Vi satt på avfallscontainern och tittade på stjärnorna när jag plötsligt kom att minnas förra julen och min stödkonsert för the elderly tillsammans med Dilek. På sätt och vis var det startskottet för den framgångsrika turné jag befunnit mig på det senaste året som tagit mig till bland annat Näsåker, Köping, Västerås, Sala och Säter. Precis som många andra rockstjärnor who wrestles with success så hade jag inte så många pennies kvar nu när året började närma sig slutet, men vad gör väl det. Det viktiga är att ha det bra och sprida universal love och det har jag sannerligen gjort.

Jag kände mig varm inombords och fick lust att sprida mer kärlek så här i juletid, så jag klappade Dik Mik på axeln och frågade om han hade lust att ge några pensionärer en pleasant surprise. Han nickade förstående så vi gick till vanen och hämtade min saxophone och ett regnrör och begav oss sedan över torget. Dörren vid lastkajen till äldreboendets matsal var olåst så vi skyndade oss in så att det skulle bli en överraskning även för personalen. Så fort vi kom in i matsalen blåste jag igång en wicked tune för att fånga allas uppmärksamhet och Dik Mik utropade att frälsaren var tillbaka och redo att rädda dem alla. Sedan spelade vi en låt som är svår att avgöra så här i efterhand hur lång den egentligen var för jag fick en väldig feeling och försvann liksom in i musiken. Jag tror dock den var ganska lång för när vi var klara kom en person från personalen fram och förklarade att luciatåget redan varit här och att vi nog gått fel. Jag förklarade vilka vi var och att detta var en julgåva och då tackade hon så mycket och bad oss sluta men att vi gärna kunde få lite mat om vi var hungriga. Jag var mätt eftersom vi just ätit men Dik Mik hade plats för lite mer och försedde sig glatt av den mustiga korvsoppan som bjöds. Sedan dess har han varit på strålande humör så kanske var det på något märkligt sätt hans aptit som försvann med wigwamen men som nu har kommit tillbaka 🙂

Peace to you all.

Gong – Live at Dingwalls Dance Hall

Det har varit lite konstig stämning här i huset de sista två dagarna och jag har åter fått känna på farorna som framgång för med sig. Det känns väldigt ledsamt att berätta men jag och Dik Mik har varit osams.

Det började med en small disagreement om vem av oss som skulle hämta den långa skarvsladden så att vi kunde titta på Keeping Up Appearances i kuddhörnet som vi inrett i Dik Miks rum på vinden. Jag var den som tvingats hämta den efter att grannarna kommit hem från semestern och motsatte sig att jag lånade deras electricity, och därmed tyckte jag att det inte var mer än rätt att jag låg kvar i kuddhögen och övade lite garden can för mig själv medan Dik Mik skötte kabeldragningen från köket. Först petade han sig bara i näsan, släppte en brakskit, och svarade att han inte hade någon lust just nu. Jag tänkte att han antagligen hade ytterligare ett cloud of gas som väntade på att komma ut så jag funderade inte mer på saken utan kastade upp min mässingsdosa i luften och fångade den med fötterna några gånger och väntade på att nästa brakare skulle komma.

När han släppte väder ännu en gång skämtade jag och sa att det lät som öppningsspåret på The Xenon Codex, en skiva med Hawkwind som spelades in efter att Dik Mik fått sparken och jag fått sparken för andra gången från bandet. Det är egentligen en ganska bra skiva men vi brukar skämta så om Hawkwind-album där inget av oss är med eftersom vi vet att de hade låtit ännu bättre med lite cosmic saxophone och sonic electronics on top. Dik Mik brukar alltid skratta gott åt såna skämt men den här gången svarade han bara oengagerat att han inte alls tyckte det lät särskilt likt. Jag anade att allt inte var riktigt som det skulle och frågade hur det var med honom, men han svarade bara kort att: ”-It’s nothing mate, just having a Ryan Air day that’s all” och rullade åt sidan och tittade in i väggen. Jag väntade ytterligare några minuter på att han skulle gå och hämta den långa skarvsladden, men när jag istället hörde snarkningar var måttet rågat. Med ett välriktat kast slängde jag upp min lilla mässingsdosa så att den for i en båge och landade på Dik Miks huvud. ”-Oopsy Daisy, sorry mate”, ljög jag för att få det att framstå som en olycka, men Dik Mik reagerade med att skrika argt rätt in i väggen att han var trött på att jag aldrig kunde låta honom vara ifred, att mina höns var otrevliga, att jag förstört hans romans med grannfrun genom att stjäla deras electricity, att min uggletavla aldrig kommer bli klar, att jag medvetet låtit hans snöborg smälta, att Roger Pontare sjunger dåligt, och flera andra otrevligheter som jag inte vill nämna för er. Jag blev först chockad över hans elaka ord, men tröttnade till slut på att höra dem och skrek istället tillbaka att det minsann inte är så roligt alla dagar att hitta Dik Miks underwear i the microwave, att kliva barefoot på skruvar och muttrar från maskiner han modifierat, att han skrämde hönsen med sin mössa, att han borde sagt förlåt till Dave Brock när han råkade elda upp hans bästa batikbyxor istället för att gömma dom bland Liquid Lens ljusgrejer, att det var uncool av honom att ringa Monica Backströms telefonsvarare och flörta när jag har ett pågående affärssamarbete med henne, att det var Dik Miks fel att jag blev tvungen att låna electricity av grannen, och några andra saker som jag inte tagit upp tidigare för att jag tycker mycket bättre om harmoni än kaos. Medan jag räknade upp alla orättvisor rullade Dik Mik över på rygg och började skrika nya saker och sparka med benen i luften. Vi låg så och käbblade fram och tillbaka ett bra tag, tills Dik Mik sa något som fick blodet i min kropp att frysa till is och mina känslor att bubbla över: ”-And your saxophone playing is bloody rubbish!”.

Jag kände att måttet var rågat och stormade ner för trappan och ut i wigwamen där jag satte mig i lotusställning och lät tårarna forsa över mina kinder. Jag kände mig arg och sårad på samma gång för vissa saker säger man bara inte till en kamrat. Jag tycker till exempel att Del Dettmars synthesizers låter bättre än Dik Miks på Doremi Fasol Latido, men eftersom jag inte vill såra Dik Mik säger jag alltid bara att skivan är en masterpiece i sin helhet. Jag är medveten om att jag inte är universums främsta saxophone player när det kommer till fingerfärdighet men jag har faktiskt aldrig försökt få någon att tro det heller. Jag vill bara frambringa en cosmic atmosphere och spela lite enkel space rock och jag tvingar nästan aldrig någon att lyssna om den inte vill. Hulkandes försökte jag få kontakt med mitt spirit animal men var för upprörd för att ens snudda vid nirvana. Det började bli kallt och jag förbannade Dik Miks useless wigwam som vinden blåste rakt igenom, om en indian såg den skulle den förmodligen bara skratta åt det amatörmässiga bygget som jag låtit honom bygga i min trädgård.

Jag satt där ute tills det blivit mörkt och jag hörde hur ytterdörren öppnades. Dik Mik knackade försiktigt på totemdjuret som stod utanför wigwamens ingång och frågade om han fick komma in. Helst inte, svarade jag, men det gjorde han i alla fall. Dik Mik satte sig ner och började med att be om ursökt för det han sagt. Han förklarade att han inte menat det och bara råkade säga så där om mitt saxophone playing för att han egentligen var arg på sig själv. Han har alltid varit den tuffa av oss men innerst inne kände han sig inte alls tuff längre utan liten och sårbar. Från att ha varit en framgångsrik master of electronics i Hawkwind kände han sig numera bara som en föredetting som såg på när hans vänner badade i framgång. Dave Brock turnerade med Hawkwind för utsålda pubar och cruise ships över hela världen, Del Dettmar turnerade för nästan lika utsålda pubar med en alternativ upplaga av Hawkwind, Ian Kilmister och jag har lagt Hawkwind bakom oss och startat nya framgångsrika band. När Dik Mik berättade detta kände jag hur ilskan försvann och jag började istället tycka synd om honom. Jag torkade tårarna, snöt mig i lite halm från ett värprede och klappade Dik Mik på axeln medan han tittade bedrövat i backen och frågade om jag kunde förlåta honom för det han sagt. Självklart kunde jag det för det hela var ju bara ett missförstånd som berott på avundsjuka över mina framgångar det senaste halvåret. Vi delade på en pipa och innan vi gick in frågade jag Dik Mik om han ville sluta som roddare och istället bli medlem i mitt band. Jag fick en stor kram tillbaka och vi kom överens om att lägga denna tråkiga dag bakom oss och titta på Gong – Live at Dingwalls Dance Hall istället. Vi drog tillsammans upp den långa skarvsladden till vinden och bäddade ner oss i kuddhörnan med te och skorpor.

Jag hoppas att ni som läser detta tänker på att vara rädda om varandra och inte låter framgång förstöra vänskapsband.

Concorde 40 år

Idag har jag ringt till min son Albert. Han är stor nu så vi hörs inte så ofta men jag gillar så klart att prata med honom. Han är sådan där trallpunkare som inte fanns back when jag spelade saxophone i Hawkwind. Det är en spännande kultur som jag inte förstår så jättemycket av men jag lyssnar alltid intresserat när han berättar. De vill till exempel krossa systemet genom en organisation som heter SSU som han är med i och att det ska vara gratis att åka buss. Det vore väldigt soft om det plötsligt skulle bli gratis för mig att köra min van så jag stöttar honom till fullo även om han inte riktigt verkar vilja kännas vid min support och drar sig för att åka i min van när vi ses.

Den här gången ringde jag för att berätta att det idag var 40 år sedan Concorde började flyga linjetrafik. Jag är ganska intresserad av flygfarkoster och följer en youtube-kanal som bara handlar om sådana och där fick jag reda på denna intressanta fakta. Tänk er att färdas i the speed of sound över mother earths snöklädda bergstoppar. Albert tycktes märkligt nog inte vara riktigt lika fascinerad utan stönade mest något om att ”orka”. Jag har med åren blivit riktigt bra på svenska men detta ”orka” har jag aldrig riktigt förstått. Jag försökte muntra upp honom med att jag upptäckt en svensk schaman vid namn Roger Pontare som gör psych på svenska men han suckade bara igen och lät inte intresserad alls. Jag insåg att han nog inte riktigt hade tid för mig och vi skulle just lägga på när jag i förbifarten nämnde att jag höll på att fylla i ett formulär och skulle ringa ett samtal till Dik Mik för att se om han visste vem en Granberg i något som hette Charta 77 var. Då blev Albert plötsligt intresserad och började prata fort och engagerat om en rockgrupp som hette Slutstation Tjernobyl och en annan som hette Definitivt Femtio Spänn. Det är inga grupper jag känner till men som jag tidigare berättat har jag inte så bra koll på svensk musik på grund av alla undermåliga skivomslag här.

Denna Granberg är tydligen en viktig skivbolagsdirektör i Sverige så kanske fanns det en kosmisk mening med att professorn kontaktade mig. Nu när jag har ett namn att gå på kan jag kanske få hjälp att etablera mig bättre på den svenska musikscenen. Albert ville inte hjälpa mig men jag ska se om jag hittar något på Internet när jag är klar med formuläret.

Jaaaaa! Triumf!

Hon svarade! Riita svarade att hon hade glömt sin telefon hemma när hon gick till jobbet, nattskift på en pappersmassefabrik. Sen kom hon hem och somnade utan att titta på sin telefon. Men för bara en timme sen, när allt kändes som mörkast fick jag ett svar. Hon skrev att hon gärna ville ta en kopp någon gång! Hon ska till Sverige för att hälsa på sin systerson i mitten av januari och då ska vi mötas någonstans. Varje partikel i min kropp skriker av längtan. Jag ville svara något otroligt överväldigat lyckligt, men jag lade band på mig själv. Hon får inte veta hur anxious jag varit och hur lättad jag är nu. Det är osexigt med män som inte är säkra på sig själva. Det var vad Dik Mik alltid sa till mig när vi var på turné, och han gick alltid hem hos damerna (trots att han inte spelade blås, hehe). Så jag ska vänta ett tag, play the game. Men i min ensamhet tillåter jag mig själv att vara överlycklig. Jag har spelat elflöjtsolot till Silver Machine säkert femton gånger på rad nu och börjar känna mig light headed. Bäst att varva ner lite. Jag ska koka en kopp té och läsa “Stormbringer”, skriven av Hawkwinds gamle vän och Nebulabelönade Michael Moorcock. Fantastic litterature.

Nervous nellie

2014-12-16 12.55.12

Jag skickade den här bilden med ett mms till Riita igår, just efter att jag druckit upp allt honungsvatten som tidigare skvalpade runt i koppens azurfärgade innanmäte. “Nik, var du under inflytande av mind expanding drugs när du målade den koppen?” frågar ni er nu. Ja det var jag. Men det är inte därför texten ser märklig ut. Det är för att den är skriven på alfabetet kyrilliska, som används av våra grannar i öst, Ryssland. På koppen står det “Alex – Television -och radioföretag – I varje hem“. Jag designade den åt en av mina ryska vänner, Alex, som har ett radio- och televisionsföretag. Jag kan inte ryska själv, utan fick hjälp med stavningen. Allt annat har jag dock gjort själv. Jag är mest nöjd med tv-apparaterna, som ger ett varmt mänskligt intryck, samtidigt som de är väldigt informativa.

Nu är jag i alla fall väldigt nervös för när jag ska få svar från Riita. Varje sekund som går dör hoppet i mig lite. Vill hon inte veta av det här gamla skrället längre? Ibland tror jag att det surrar till i min mobil och jag tar fram den och tittar på den, bara för att mötas av min egen besvikelse då det visar sig att jag bara inbillat mig att jag känt en surrning. Hur kommer det sig att livet kan vara som världens fest ena dagen och sen bara suga nästa dag? Suck, den här eviga berg- och dalbanan ger mig fnatt!

Tillsammans med bilden skrev jag ett textmeddelande som löd “care for a cup?”. Nu är jag helt rädd att hon inte bara wouldn’t care for a cup, men att hon också doesn’t care about me.

Vad brukar ni göra när ni är ledsna och nervösa? Jag brukar fokusera på något bra jag gjort. Ibland tittar jag på koppen jag målat och blir glad, ibland tänker jag på när Hawkwind var på topp, ibland tänker jag på min son. Men det är svårt att koppla bort känslan av att jag är som ett dåligt uppstoppat djur. Tanken om mig, vad jag ska representera för omvärlden är så fin och ståtlig som ett hunddjur, men vad som faktiskt syns och finns, är ett förvridet hån av den jag kunde vara.

bad-taxidermy-wolf