Nervous nellie

2014-12-16 12.55.12

Jag skickade den här bilden med ett mms till Riita igår, just efter att jag druckit upp allt honungsvatten som tidigare skvalpade runt i koppens azurfärgade innanmäte. “Nik, var du under inflytande av mind expanding drugs när du målade den koppen?” frågar ni er nu. Ja det var jag. Men det är inte därför texten ser märklig ut. Det är för att den är skriven på alfabetet kyrilliska, som används av våra grannar i öst, Ryssland. På koppen står det “Alex – Television -och radioföretag – I varje hem“. Jag designade den åt en av mina ryska vänner, Alex, som har ett radio- och televisionsföretag. Jag kan inte ryska själv, utan fick hjälp med stavningen. Allt annat har jag dock gjort själv. Jag är mest nöjd med tv-apparaterna, som ger ett varmt mänskligt intryck, samtidigt som de är väldigt informativa.

Nu är jag i alla fall väldigt nervös för när jag ska få svar från Riita. Varje sekund som går dör hoppet i mig lite. Vill hon inte veta av det här gamla skrället längre? Ibland tror jag att det surrar till i min mobil och jag tar fram den och tittar på den, bara för att mötas av min egen besvikelse då det visar sig att jag bara inbillat mig att jag känt en surrning. Hur kommer det sig att livet kan vara som världens fest ena dagen och sen bara suga nästa dag? Suck, den här eviga berg- och dalbanan ger mig fnatt!

Tillsammans med bilden skrev jag ett textmeddelande som löd “care for a cup?”. Nu är jag helt rädd att hon inte bara wouldn’t care for a cup, men att hon också doesn’t care about me.

Vad brukar ni göra när ni är ledsna och nervösa? Jag brukar fokusera på något bra jag gjort. Ibland tittar jag på koppen jag målat och blir glad, ibland tänker jag på när Hawkwind var på topp, ibland tänker jag på min son. Men det är svårt att koppla bort känslan av att jag är som ett dåligt uppstoppat djur. Tanken om mig, vad jag ska representera för omvärlden är så fin och ståtlig som ett hunddjur, men vad som faktiskt syns och finns, är ett förvridet hån av den jag kunde vara.

bad-taxidermy-wolf

Advertisements

Play the part

Regnet slår mot fönstret där utanför. Jag är ensam med ett stort stearinljus på min kammare. Det doftar av orkidéer och märkliga kryddor från den bortre orienten. Egentligen är det fantastiskt att det går att köpa sådana exklusiva varor på vanliga varuhus som Coop stormarknad. Doften fyller mina näsborrar med sitt välbehag. Flamman dansar som en förförisk kvinna och låter sitt matta sken falla över min saxophones gyllene yta. Sublime, i all sin enkelhet.
Och påminner det inte om mötet mellan man och kvinna, när skuggorna sveper fram och tillbaka, upp och ner över saxophonens stolta uppenbarelse?

Jag blir nervös och vänder mig om, disgusted. Varför? För att jag blir medveten om mig själv, att fantasins spratt kan väcka saker i mig. Jag är en man och jag känner längtan efter en kvinnas kropp. Riitas grumliga men välmenande blick flashar i mitt inre som en åskvigg. Omedelbart hamnar jag i obalans.

För att lugna tankestormarna som rör upp min själ, försöker jag sysselsätta mig med annat. Jag går igenom min sons lådor, som han har här på indefinite storage. Små plastpistoler ligger huller om buller med teckningar av krokofanter och rymden. Längst ner i en banankartong hittar jag en välbekant låda. En mäktig krigare som ser ut att vara målad av the great master Boris Vallejo håller sitt svärd höjt mot skyn. Han är ansatt av bevingade varelser och jag kan inte undgå att tänka att det kanske är en metafor för hans inre liv. Haunted. Längst upp på lådan står i flammande bokstäver ”Drakar och demoner”.

Jag är inte främmande för rollspel. Som ung tyckte jag om att drömma mig bort till en annan värld. Min favoritkaraktär var en sorcerer, Rosteles the red-eyed! Jag kunde böja tid och rum, förvandla mig till en falk och skriande attackera en hord gnomes, bli osynlig och i timtal iaktta nymfernas parningsriter, vandra ut på det astrala planet och möta både vänner och fientliga demoners astrala projektioner. Att bryta fantasins förtrollning och återvända till det limdoftande garaget i Blackpool var alltid något av en dissapointment, to say the least.

Nu var det dags igen, kände jag. Inte att fly bort, utan att skapa en karaktär. Mig själv, Nik Turner, en gång saxophone player i Hawkwind. Syftet var att lära känna mig själv, att detaljerat beskriva vem jag är och vad jag kan. Jag laddade min pipa med en potent strain av sativa, Durban poison. Efter några djupa bloss var jag redo, och vässade noggrant en blyertspenna…

Klicka på bilden nedan för att lära känna mig lite bättre.

page-0