Optiskt fenomen

Upptäckte en riktigt ball grej som jag känner att jag måste dela med mig av till mina läsare. Eller upptäckt och upptäckt, det här har jag naturligtvis kännt till hela tiden, men det var först ikväll jag insåg hur fett det faktiskt är. Det började med att jag unnade mig ett smakprov av den senaste skörden från odlingen i garaget och den var till full belåtenhet. Efter att ha gjort min vanliga fredagsrutin och lyssnat igenom Space Ritual med en påse engelsk lakritskonfekt så fick jag för mig att jag borde gå ut till hönsen och tacka dem för att de levererar sådan utmärkt växtnäring till min lilla plantage. Jag lade ut några knäckebrödsringar på köksbordet och bearbetade dem till smulor med en kavel, sedan sopade jag ihop resultatet i en plastpåse och begav mig ut. Eftersom det var mörkt ute tog jag med min ficklampa, och det var när jag lyste med den på garageväggen som jag upptäckte den asfeta grejen: om du lyser med en ficklampa mot en plan yta och går emot den så krymper ytan där ljuset träffar. Först fattade jag inte alls vad det var som hände och trodde att det var dåliga batterier, men när jag lyste på något längre bort så blev ljuskäglan större igen och då började det sakta gå upp ett ljus för mig (no pun intended) om att detta var ett exempel på Einsteins relativitetsteori som jag sett en dokumentär om på Youtube nyligen. Jag tog upp min mobil för att försöka filma fenomenet men det var svårt att gå och samtidigt filma rakt så jag nöjde mig med att ta en bild. När jag tagit bort bandaget från huvudet och och kan titta med båda ögonen ska jag göra ett nytt försök.

Medan hönsen fick sin belöning funderade jag på hur detta naturvetenskapliga fenomen skulle kunna involveras i ett liveshow. Tänk er att spela framför en backdrop där någon utför rörelsen fast bakochfram; det skulle bli som en sol som sakta närmar sig och blir större och större tills den slukat hela scenen. Completely wicked.

Jag hämtade saxophonen och testade att spela lite samtidigt som jag gick fram och tillbaka och lyste med ficklampan på väggen. Det blevinte riktigt så kosmiskt som jag hoppats, men det berodde nog delvis på att jag bara kunde spela med ena handen. Med en roddare som sköter det tekniska med ficklampan är jag säker på att det skulle bli en epic trip.

wall

Advertisements

Jam med Jahangir

Idag var Jahangir över igen och vi jammade några timmar i vardagsrummet. Jag hade mickat upp saxofonen mot min leslieförstärkare så det lät mer psychedelic än vanligt. Rymdsaxofon och rabab är verkligen en match made in heaven men vi kände båda att soundet saknade lite tyngd så till nästa gång ska vi försöka få med någon på trummor eller samplings pads. Jag försökte ringa Dilek för att höra om han var sugen, men han hade fullt upp med att steka hamburgare till två lastbilschaffisar så han hade inte tid att prata om jag inte önskade beställa något. Jag frågade om han hade ål i gelé men då suckade han bara och bad mig ringa senare. Det är ingen av restaurangerna i centrum som serverar det så där finns pengar att tjäna om någon av mina läsare råkar vara kock.

Får vi bara till en bra rhythm section tror jag verkligen vi kan fylla en lucka i den svenska musikscenen. Jag har lyssnat på några skivor till av Roger Pontare och även om han träffar rätt på många sätt så verkar inte space rock vara hans primära genre. Jag tror han är mer inne på neo-psych och acid house. Kebnekajse har också några bra tunes men de kör fiol istället för saxophone och det har aldrig varit något av mina favoritinstrument.

Dik Miks hemfärd.

Sadly, Dik Mik har åkt hem igen. Allt roligt har sitt slut, men jag vet ju att han kommer igen. Sista dagen han var här byggde han en snögrotta, som jag nämnt tidigare. Han var väldigt nöjd med den och pekade på att han nu har byggt två olika byggnader på min tomt, vilket ju är sant. Jag berättade att när min son var yngre var det en vinter då en granne plogade upp all snö på gatan mot min tomt så att det bildades en väldigt stor snöhög som jag och grabben byggde en enorm snöborg av. Dik Mik berättade då att en gång när han var i Canada på en resa som han inte berättat för någon om byggde han en snögrotta som var så stor att man kunde stå rak i den och att alla i Hawkwind hade fått plats i den om de varit där.

Jag skjutsade Dik Mik till flyget och på vägen brast snöret till dörren så att den flög upp, slog i en vägskylt som såg ut som en röd sol med ett vitt streck på och slog igen igen. Dik Mik som suttit och tänkt på annat hoppade till och vrålade av överraskning. Efter det sa han att det nog är bäst att han ‘weld the fucker shut’ nästa gång han kommer över till Sverige. Jag vet inte om det är en så bra idé, men jag kan inte heller ha det så här som det är nu. Jahangir kanske kan saker om bilar. Jag ska fråga honom. Han verkar vara en sån som kan lite om allt möjligt.

När jag släppte av Dik Mik tog han tag i min arm, gjorde tusen nålar och boxade mig på axeln, sa ’see you in a month or two mate,’ slängde upp sitt backpack på axeln, gjorde peacetecknet och gick iväg till incheckningen, där jag hörde honom säga till kvinnan bakom disken att han sedan ABBA var stora alltid velat gifta sig med en svenska. Han måste ha vetat att jag stod kvar och såg på honom, för han vände sig om, log finurligt och bildade som en ring av pekfingret och tummen som han sedan stoppade in sitt andra pekfinger i. Han blinkade mot mig och vände sig mot kvinnan igen. Jag var tvungen att le för mig själv. Dik Mik! He is one of a kind!

Greatings Sweedes!

This is Dik Mik showing up on your Internet screen. Nik might have mentioned some bits ‘n bobs about me here before, as I, just like him, am a former member of the interstellar space rock encemble Hawkwind. Nik’s been chatting on the phone for more than an hour with some Finnish bird and I got knackered of waiting for him to hang up so I nicked his laptop and found this site.

It’s monkeys outside here, I don’t get how you Swedish chaps stands this cold in the long run! Any road, what’s dog’s bollocks about it is the snow, which I’m using to build a godsmacked castle worthy queen Lizzie herself! Really, you should see it, it’s barmy! Nik isn’t really off his trolley about it, fearing it will fall arse over tit if I build it too high, but I’m gonna do this full monty. If you happen to be in the area feel free to drop by and help me out. 🙂 😛 😉

Alright, gotta head out again! Really I was just in to see a man about a dog and get some more wacky backy. Gotta get another wall of the castle done before the sun goes down and it’s off To Bedfordshire again! 😛 😛 😉

/Dik Mik, electric space engineer

Camembert Electrique

Dagarna har gått så fort sedan jag kom hem från Köping. Albert åkte tråkigt nog hem till sin mamma igen redan söndag kväll för han var tvungen att gå i skolan på måndagen då SSU skulle demonstrera mot läxor i årskurs fyra. Dik Mik håller på att bygga en gigantisk snöborg ute på gården och tjatar om att vi borde sova i den en natt för att det vore spännande och mysigt på samma gång. Jag har inte sagt ja än men lovat att tänka på saken. Jag tycker inte om att göra honom besviken och han blir alltid så stolt när han konstruerat en ny electronic device eller byggt någon konstruktion, men det är faktiskt minusgrader ute. Den har redan två rum och ett torn men Dik Mik bara fortsätter bygga och har knappt tid för att komma in på lite mashers and bang vid lunch.

Igår eftermiddag kom Jahangir och hälsade på också. Jag började med att visa hönshuset så att han fick träffa Ms. Dettmar som fört oss samman. Han frågade om garntavlan som satt fastspikad i väggen men jag mummlade bara något om sorkar och ägg och intruducerade Ms. Bainbridge och Ms. Hawklord för honom istället. De verkade bli lite oroliga av vår närvaro så jag misstänkte att de var på väg att värpa och vi gick ut till Dik Miks snöborg istället. Jahangir tyckte den var fin och berömde Dik Mik för den gotiska känslan han fått till på tornet och Dik Mik förklarade att det var en kopia av The Sheldonian Theatre hemma i Oxford. Jag tyckte inte den var jättelik men sa inget. Sedan gick vi in och lyssnade igenom några plattor med very psychic persisk folkmusik som Jahangir hade med sig. Det var verkligen spaced out och jag fick stark lust att röka en fredspipa. Eftersom jag inte visste vad Jahangir ansåg om mixed tobaco ursäktade jag mig med att jag var tvungen att gå ut med ett par torra vantar till Dik Mik men att jag strax skulle vara tillbaka. Jag hade tur för Dik Mik hade paus just då och var redan i färd med att rulla en rackare när jag kom ut så det gick fort. Sedan sjönk jag tillbaka ned i soffan igen och diskuterade med Jahangir om vilka som var de 14 bästa proggalbumen som kommit från Canterbury. Jag tror vi kom fram till att Camembert Electrique av Gong var bäst. Han hade väldigt bra smak och vi började spåna om att kanske jamma ihop någon gång, jag på min saxophone och Jahangir på sin farfars rabab som han fått ärva en gång i tiden. Jag frågade om han kände Dilek på grillen som jag också har ett projekt med, men han visste bara vem det var utan att känna honom närmare.

När jag varit ut till Dik Mik med ett andra par torra ullvantar tror jag Jahangir började ana vargar i fårakläderna för när jag kom in igen berömde han mitt glaskonstverk i fönstret och frågade om det var en äkta Monica Bäckström. Jag blev lite nojig och började mummla om sorkar och ägg igen men lyckades som tur var lägga på en ny skiva så att vi fick tankarna på annat håll (Den är inte äkta. Jag har gjort den själv när det var öppet hus på Alberts förskola för många år sedan och det är bara trolldeg doppad i klarlack). Han stannade till klockan åtta sedan var han tvungen att åka hem men vi kom i alla fall överens om att höras igen i helgen och eventuellt prova att lira lite om hans handled hunnit bli tillräckligt bra.

Har bestämt mig för att ta tidig helg så nu ska jag slå mig ned i soffan med en bira och skratta gott till några avsnitt Dad’s army. Imorgon är en ny dag och om snön på gården inte är slut vill Dik Mik säkert bygga vidare på sin borg. See you later all you musicnauts!

Life on tour

Då var vi hemma igen. Dik Mik hängde med upp för han ville gärna se hur wigwamen ser ut i vinterskrud. Han blev lite grumpy när han fick veta att hönsen bott i den tidvis men höll med om mitt argument att höns också är människor. Han sitter ute i den nu och har gjort upp en liten brasa som vi ska grilla korv över senare och klämma en back bira vi fick med oss från spelningen.

Jag och Albert plockade alltså upp honom på Skavsta och satte sedan kurs mot Köping. Dik Mik tog hand om körningen så att jag kunde fokusera på att repa med saxophonen i passagerarsätet. Albert satt bak med sin freestyle och var tyvärr inte så sugen på att komma med konstruktiv kritik men jag hade en så positiv vibb att det gick fint ändå. Han vaknade i alla fall till efter en timme när Dik Mik slet fram den utlovade Tobleronen och vi mumsade glatt alla tre. Pinnen på munstycket till saxophonen blev lite äcklig av det men det var ingen annan som såg.

När vi kom fram till Köping ringde jag upp Granberg för att få en noggrannare beskrivning till restaurangen där jag skulle uppträda. Han blev väldigt häpen när han hörde min röst och ville först inte tro på att jag var på plats. Tydligen hade han missuppfattat mitt första samtal som ett spratt, han kunde inte tänka sig att en tidigare medlem av Hawkwind ringde runt för att förhandla om skivkontrakt så som jag gjort. Det blev en lite obekväm tystnad i telefonen för ingen av oss visste riktigt vad vi skulle säga. Han frågade igen om det verkligen var sant och när jag då erbjöd mig att spela en liten bit av Master of the Universe på saxophonen trodde han mig äntligen och gav vägbeskrivningen. Väl framme mötte han oss vid ytterdörren och bad Dik Mik att parkera på sidan. Dik Mik kan nästan ingen svenska så han fattade först inte vad punkaren utanför snackade om och trodde det var ett rån så han tryckte paddan i pannrummet för att ta oss därifrån innan fler punkare dök upp. Som tur var fummlade han med kopplingen så vi fick motorstopp efter kanske 20 meter och jag hann lugna situationen så pass att vi alla kunde kliva ut genom förardörren eftersom de andra fortfarande var ihopfrusna.

Granberg kliade sig i sina dreadlocks och beklagade missförståndet. Han trodde att det varit en skämtare som ringt och inte tänkt mer på saken därefter så han hade redan en annan artist inbokad för kvällen. Jag försökte lätta upp stämningen med att berätta att Albert är ett stort fan av Total Egon och Skumdum, men det ledde bara till att Albert gick tillbaka och satte sig i vanen så situationen såg lite rörig ut ett tag. Men som en äkta roddare klev Dik Mik då fram och förklarade att det inte är vårt problem om arrangören gjort en dubbelbokning, han fick helt enkelt lov att lösa situationen, så Granberg tog fram sin mobil och bad att få ringa ett samtal. Han gick undan och efter några minuters samtal kom han tillbaka och berättade att saken var löst, jag kunde få kompa Johan Johansson som var utannonserad att uppträda på kvällen. Blev det tid över kunde jag kanske få köra något solonummer men publiken förväntade sig akustiska visor så det skulle bara bli någon enstaka låt i så fall. Min setlist bestod ändå bara av tre låtar på en halvtimme vardera så jag accepterade upplägget och sträckte fram handen.

I väntan på att restaurangen skulle öppna hängde vi på en mack i två timmar där det fanns billig korv med bröd. Dik Mik ville helst ha sausage rolls men det finns inte på mackar i Sverige. Dik Mik tyckte det var väldigt fett med all snö som fallit så vi byggde en snöborg bredvid mackens parkering. Jag tänkte att det skulle vara en bra aktivitet för att muntra upp Albert men han ville inte blöta ner kläderna och klagade på att vi skämt ut honom inför hans idol. Dik Mik svarade att han inte alls skämdes för Albert men då suckade han bara så vi lät honom hållas och byggde vidare.

fort

När vi kom tillbaka till stället hade Johan Johansson dykt upp och han visade sig vara en riktigt trevlig figur. Jag hade ju inte hört hans låtar innan men han tyckte inte att det gjorde något utan att det hela skulle bli kul. När han förstod att Dik Mik också varit en del av Hawkwind på Space Ritual erbjöd han honom också att haka på, men tyvärr hade inte Dik Mik någon elektronik med sig så han fick tacka nej.

Vi repade lite backstage och Johan Johansson tyckte det lät väldigt intressant men bad mig försöka lägga band på de kosmiska tonerna och fokusera mer på att spela de han spelade. Här hade det kunnat bli lite spänd stämning men eftersom han var en så skön snubbe utvecklade sig det hela till ett givande samarbete där vi gav varandra konstruktiva råd. När spelningen väl drog igång körde Johan några låtar solo först och introducerade mig sedan som special guest. Publikens reaktioner var lite blandade när jag klev upp, kanske tänkte de som Granberg att detta var för bra för att vara sant. Det berodde i så fall förmodligen på att jag inte körde med min vanliga spelstil utan höll igen på det kosmiska så gott jag kunde. Som avslutning kom även Granberg upp på scenen och tillsammans körde vi en låt som heter Ensam kvar som jag faktiskt kände igen från Även vackra fåglar skiter. Publiken blev som galen och Albert stod längst fram och sjöng med. Jag fick sådan feeling att jag släppte lite på mina tyglar och smög in ett solo i refrängen och ingen verkade ta illa upp. Efter detta nästan religiösa crescendo kändes det poänglöst att spela något mer så jag valde att avstå mina solonummer.

När vi var klara kramade alla varandra och Dik Mik passade på att snappa åt sig micken och meddelade att det fanns t-shirts and records for sale för de som ville höra mer. Egentligen hade vi inga tröjor men skivorna från mitt samarbete med Pink Floyd låg kvar i vanen så Dik Mik hade tagit med dem in och krängde av för en femtiolapp styck. En packad snubbe köpte ett ex av varje och glömde be om växel så vi tjänade en femhundring på honom och när vi räknade ihop kassan hade vi fått in 650 kronor. Vi fick en femhundring av Granberg i reseersättning också, och även om jag först tyckte det var lite snålt klev Dik Mik snabbt fram och övertygade mig om att allt var i sin ordning och att vi borde packa ihop våra saker och bege oss hemåt innan morgontrafiken kom igång. När vi kom ut i vanen visade det sig att han hittat en olåst förrådsdörr under spelningen och hunnit bära ut 15 backar öl som förmodligen skulle stått i logen egentligen så kvällen hade varit mycket givande när vi räknade ihop allt. Vilken tur att jag har Dik Mik!

Ready for take off

Dik Mik sitter på planet nu medan jag skriver det här. Jag och Albert plockar upp honom på flygplatsen sedan drar vi direkt till Köping för spelningen. Har inte hunnit kolla om Granberg kunde betala biljetten men Dik Mik har lagt ut själv så länge. Vad roligt det ska bli att ha honom här igen! Han har lovat att köpa den största Tobleronen de har i the tax free shop så dagen kommer bli bra oavsett hur spelningen går. Jag ser fortfarande lite grummligt på ena ögat men som tur är spelas ju saxophonen med fingrarna. Albert sitter i vardagsrummet och väntar på att vi ska dra så det börjar bli dags att skotta fram vanen ur all snö så vi inte blir försenade. Dörrarna har frusit ihop så vi kommer inte ha några problem med den som inte går att stänga i vanliga fall. Ibland har man helt enkelt Amon Ra på sin sida!