De sista dagarna har varit riktigt lyckade! I onsdags satt jag som vanligt och skrev i Hawkwind-tråden på Classic Rock Forum när jag hittade ett riktigt spännande inlägg. Det var postat av Hawkwinds gamla roddare och nuvarande andrebasist och poesiuppläsare Mr Dibs och handlade om hur man bäst skyddar sig mot negativ kosmisk strålning. Detta är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och Hawkwind intog tidigt a stand against the negative forces i världen som hotar Universal Love. Ett bra sätt för att motverka denna negativa strålning är att bygga orgoniter och placera ut i världen, ett fenomen som Hawkwind exempelvis tar upp i Orgone Accumulator på Space Ritual. Dessa amazing inventions samlar upp negativ energi och förvandlar den till positiv genom filterlager av organiska och icke-organiska material. Amazing stuff!
Men nu skrev Mr Dibs för att berätta att han själv utvecklat en metod för personligt skydd som gick att bära med sig. Då riktiga orgoniter ser ut ungefär som stora cyntetiska pyramidstenar och ofta blir väldigt tunga, och därför besvärliga att carry around, så läste jag med stort intresse om hans tips att alltid bära Wellington boots, solglasögon och skinnhatt som ett alternativ. Detta har jag själv länge misstänkt och det var därför väldigt glädjande att läsa samma sak skrivet av någon annan, och dessutom i ett vetenskapligt sammanhang som Hawkwind-tråden på Classic Rock Forum som har tusentals kritiska läsare som granskar och debatterar allt som skrivs.
Jag skrev en uppmuntrande post som svar och tackade Mr Dibs för att han uppmärksammar världen once more på problemet med negativ strålning och avslutade med att erbjuda mina tjänster som cosmic saxophone player om han någonsin behövde pålägg för back brain stimulation till något soloprojekt. När jag sen gick ut i boden för att fortsätta mitt vårprojekt med att trassla ut reven till mitt fiskespö insåg jag att golvet var fullt av metallspån efter att Dik Mik svarvat en grej. Metallspån är en av de viktigaste inslagen när man ska bygga en kraftfull orgonit så jag bestämde att fiskespöt fick vänta och slog istället en signal till Dave Brock och bad honom lämna över luren till Mr Dibs. Dom befann sig på någon slovakisk hårdrocksfestival och höll på att uppträda så det var lite svårt att höra vad Mr Dibs sa på grund av alla spaced out tunes från resten av bandet och han bad att jag fattade mig kort då dom strax skulle gå över till att köra en asfet version av Welcome to the Future som krävde dubbla basister. Jag förklarade kort bakgrunden till hur trasslet på fiskespöt hade uppstått när jag och Dik Mik skulle gena genom ett buskage och allt blev så komplicerat att vi till slut fick ge upp och ta vanen in till stan och beställa fish and chips istället. Sen övergick jag raskt till mitt huvudsakliga ärende och bad om Mr Dibs bästa tips för att skapa en riktigt kraftfull orgonit som kunde fånga upp all negativ energi i min omgivning och förvandla den till positiv. Eftersom jag redan hade metallspån var allt jag behövde skaffa tydligen bara några kristaller och sedan gjöt jag in allt i omättad polyester som jag borde kunna köpa på en vanlig båtaffär och sen var det klart.
Som tur var hade jag även några bitar kristall hemma som jag hackat loss från skulpturen Grön eld några år tidigare när jag besökte Umeå för ett sologig på Droskan. De låg i en gammal kaffeburk in the kitchen cupboard så jag fyllde på med metallspån upp till locket och begav mig sedan iväg i vanen för att hitta en båtaffär. Det var lättare sagt än gjort och jag tvingades åka ändå till Gävle innan jag hittade någon och då var den stängd. Hellre än att erkänna mig besegrad körde jag dock upp halvvägs på the pavement, stängde av motorn och lutade mig tillbaka i baksätet där jag rökte en välstoppad pipa och sedan tog fram min saxophone och spelade en timme eller två. Vanens väggar gav en härlig resonans och jag ska nog testa att spela in där någon dag. När jag vaknade dagen efter hade the shop öppnat så jag knallade in och förklarade mitt ärende och blev hänvisad till ett hörn där det fanns omättad polyester i femlitersdunkar. Prislappen motsvarade inte riktigt min budget men jag lyckades pilla loss ett rött klistermärke med texten ”50% pga kort datum” från en burk maggot i fiskeavdelningen och fäste på dunken så att den blev lite överkomligare.
Jag råkade även få med mig en uppblåsbar barnpool under västen när jag lämnade affären och denna kom väl till pass för att gjuta själva orgoniten. Metallspånet punkterade den i och för sig ganska fort så att all luft försvann men jag lyckades lösa det skapligt ändå och formade massan till en primitiv pyramid, som nog inte godtagits av en pharaoh men ändå var good enough for me. Eftersom det var starka krafter jag arbetade med kontrollerade jag först noggrant att det inte fanns några hål i mina Wellington boots och drog ner skinnhatten till toppen av mina snabba solglasögon innan jag satte igång.
När jag stod på the pavement med händerna i sidorna och beundrade mitt verk kom en dam gående på the pavement. Hon bar en vackert batikfärgad klänning, blommiga Wellington boots och drog en väska på hjul där det stack upp blast från vad som verkade vara en himla massa morötter. Denna vackra åsyn fick mig naturligtvis att haja till och jag letade febrilt i min hjärna efter något passande att säga som kunde få henne att stanna upp och ge mig en chans att lära känna henne bättre.
”Excuse me miss, ni råkar inte ha lite plastic padding i er hjulförsedda väska som räcker till att laga en undermålig barnpool?” frågade jag och kände mig genast som ett schmuck för varför skulle hon ha det. ”Nik, is that you?” svarade hon till min stora förvåning och jag kom inte på något annat att säga än att brista ut i Lost Johnny to win some time och försöka komma på vem hon var. När sången var slut applåderade hon och utropade att det lät lika bra som när hon hörde den senast på Assembly Hall i Tunbridge 1982, och då gick det upp ett litet ljus för mig. Jag kom ihåg giget dels för att jag råkade blåsa högt i min saxophone nära Dave Brocks öra och han hotade med att sparka mig igen, dels för att jag träffade en ljuvlig kvinna som spådde min hand och hade tillgång till äkta mexikanskt meskalin. ”Cynthia!” utbrast jag och tog av mig skyddssolglasögonen och gav henne en stor kram. Jag frågade vad hon skulle med alla morötter till och hon förklarade att hon hade munchies och tänkte baka carrot cake. Jag erbjöd henne skjuts i min van så att hon slapp vänta på the bus och hon skrattade högt när hon såg att jag fortfarande hade samma problem med dörren till baksätet som när vi senast sågs.
Hon bodde ute i Skutskär tillsammans med sina 15 katter och bjöd på äkta moroccan hashish som inspirerade mig till att spela ett långt improviserat stycke på min saxophone för dom medan Cynthia bakade carrot cake. Vi pratade gamla minnen och hade supertrevligt. Framåt kvällen var det dags för mig att ge mig av och när jag öppnade bakdörrarna för att lägga in saxophonen fick jag syn på orgoniten som jag helt glömt bort. Jag frågade Cynthia om hon visste något passande ställe i närheten av hennes hus där jag kunde ställa ut den för att sprida positive energy till henne och hennes katter. Hon funderade en stund och hämtade sedan sin slagruta för att få vägledning. Den pekade tvärsäkert åt ett håll och efter att även ha rådfrågat tarotkorten drog hon slutsatsen att den borde placeras ut borta vid radiomasten som tydligen sände ut en förfärlig massa negativ energi. Jag tackade för en mycket trevlig dag och körde bort till masten där jag kastade av orgoniten och brände sedan hem.
Här ser ni Grön eld i Umeå. Perfekt om ni behöver få tag på kristall!
Saxofonsnubben i Hawkwind 